tisdag 30 september 2014

En vacker dag


Hur många gånger kan en sommar återuppstå? Och hur svettig kan man bli om fötterna när man går i alldeles för varma skor, en av dessa återuppståndna sommardagar? Frågorna hopar sig.

Men jag vet att vissa foton trivs bäst utan för många ord vid sin sida. Så jag säger bara så här: Bandet i den rätta nyansen är inhandlat! Camilla Thulin har tänkt på spetsar och mormorsvirkade dukar. Känns så rätt i mitt varma vintage-bröst.

Och hur skulle jag kunna veta att jag en vacker dag skulle bläddra i en tidning som presenterade mig för en kvinna som skapar ren och skär magi med sina händer. Textil magi. Emily Jo Gibbs. Så vackert. Så magiskt. Så fantastiskt. Så intelligent och spännande. Så, nu är superlativen out of stock. For now.

:)
/helena

ps Dessutom en synnerligen vacker dag att förlora oskulden på. To be continued.

måndag 29 september 2014

Vi-skningar


Det hörs.
De hörs. 
Så mycket tydligare nu.
De dånande landskapen.
De ljudliga inre landskapen. 
Ekot. Det pålitliga. Det ihållande. 
          Ljudet av oljudet. O-ljudet. Icke-ljudet.
Som om någon äntligen har släppt ut tystnaden.
Som om någon öppnat dörren till ett rum där tystnaden varit instängd väldigt länge. För länge.
Ett inre rum. 
Ingen kommer fnissa lika högt som flugsvärmen surrar. Så högt så det hörs ända in.
Ingen kommer viska sina hemligheter så nära intill de öppna fönstren så att vi kommer förstå något som vi inte borde. Eller borde. 
Det frostgrå gräset kommer äta upp alla hemligheterna. 
Och barnen på lekplatsen kommer ha ljuddämpade kläder på sig. Fnissdämpande.
Lite synd förstås. Men vi behöver hösten. 
En plats där det är lättare att höra sin egen röst.  
Den innersta rösten.  
Den innerligaste. 
Vi behöver känslan som flyttar in i våra bröstkorgar nu.  
Vi behöver luften. Inte bara för att andas.

:)
/helena 

lördag 27 september 2014

Läs där du står...


  1. För minnenas skull
  2. Teskedsgumman, Pettsson, Pelle Svanslös och alla de andra
  3. Koppla av helt enkelt
  4. Förfalskarna
  5. Vi på vår jord
  6. Mordet på jultomten och andra juldeckare
  7. Hadrianus minnen
  8. Månskensligisten
  9. De fattiga och de rika
  10. Fallskärmar och kyssar
  11. Fru Björks öden och äventyr
  12. Mannen med barnvagnen
  13. Jag reder mig nog
  14. När man skjuter arbetare...
  15. Vildhavre

Jag tänker mig en ny disciplin inom psykoanalysen - Säg mig vad Du har i Din bokhylla, och jag ska tala om för Dig vem Du är. Vad tror ni om det? Visst är det en lite kul tanke? Fast det är klart, jag skulle ju inte bli direkt jättejätteförvånad i fall det redan finns en sådan analysmetod, som praktiseras för glatta livet någonstans där ute, i den stora vida världen. Jag menar, ibland känns det verkligen som att - för att uttrycka sig i ABBA-termer: ... all is said and done.

Men det hindrar inte mig från att tänka tanken att titlarna i din bokhylla berättar något om dig. Och på minst ett sätt är det förstås självklart att de gör det. De talar definitivt om, för någon som går en liten nyfiken lov runt din ordfylldaste hylla, vilka intressen som du har, eller/och vilka du innerst inne önskade att du hade.

Sedan blir ekvationen förstås något mer avancerad när man är flera som delar på bokhylleutrymmet. Då kanske innehållet mer berättar något om vi:et än om jag:et?

Tänkte att ni skulle få analysera mig, eller mannen och mig då, genom de femton titlarna ovan. De utgör en stor del av innehållet i den röda delen av vår bokhylla. Ja, jag vet, det känns lite ointellektuellt att sortera efter färg. Det känns lite mycket 2007 över det hela. Till mitt försvar vill jag säga att när jag en gång, för många år sedan, äntligen kom till skott med en, mer än, välbehövlig bokhyllestädning, så kände jag att det var "tvunget att hända något mer" i hyllorna än bara själva dammningen, för att jag alls skulle orka genomföra projektet. Så då blev det färgsortering och horisontalläge. Många av böckerna ligger alltså ner. Ett mindre praktiskt sätt att förvara sina böcker på får man nog leta väldigt länge efter. Men snyggt är det.

Nåväl. Nästa gång jag rensar, om hundra år eller så, kommer de nog att huller-om-buller-placeras igen. Men det tar vi då. Det tar jag då, för ni tänker förmodligen inte komma hit och hjälpa mig.

Sedan tänker jag mycket på att det är så få titlar i min egen bokhylla som jag faktiskt har läst. Både av dem jag köpt själv, och av mannens del bland titelskörden. Därför bad jag honom rekommendera mig några av hans favoriter för ett tag sedan. Så nu håller jag, med lika delar flummighet och fascination, på att läsa en tre, fyra böcker från vår egen hylla - samtidigt. Det går väl så där. Med att hålla ihop och hålla isär saker från varandra. Det blir iofs lite roligt när man blandar ihop böckernas olika unika innehåll med varandra. Platser, personer och händelser griper in i varandra på ett högst märkligt, men ändå lite spännande sätt. Fast det är nog inget jag riktigt kan rekommendera, i alla fall inte om man vill komma ihåg boken, någon av böckerna, länge efteråt.

  1. Eva Dahlgren (sånger 1978-1982)
  2. Solveig Stenudd
  3. Sarah Brewer
  4. Olov Svedelid
  5. Hubendick
  6. *
  7. Marguerite Yourcenar
  8. Anders Widén
  9. Irwin Shaw
  10. Erica Jong
  11. Jonas Gardell
  12. *
  13. Gerda Antti
  14. Kerstin Thorvall
  15. Jacob Epstein

Tänkte att ni kanske behövde författarna också - i klartext - till respektive titel - för att kunna göra en ordentlig bokpsykeanalys.

:)
/helena

ps *, asterixen betyder i ena fallet att det är en antologi och att författarnas namn därför inte får plats på ryggen. Och i andra fallet står det inget författarnamn alls, på ryggen. Och vem i hela världen orkar lyfta ner en enda bok som ligger så där huvudlöst dumt staplat på tvären, bara för att se vem som har skrivit boken? Hm.

pps Att det var framför just de här röda böckerna som den vackra VECKAN stod, innan den så dramatiskt hamnade på flera andra ställen, har fått mig att fundera lite vidare. Kanske ville, önskade "denne någon", som jag spekulerade om häromdagen, att jag skulle uppmärksamma en av dessa förut så undanskymda titlar? Eller så önskade hen bara att jag skulle ta tag i det faktum att jag inte ens har läst hälften av dessa böcker? Enligt den gamla, numera något omoderna, devisen; gräv där du står.

fredag 26 september 2014

Tio bilder och en äppelpaj


Några fler foton ur mapparna höst2014 och hösten2014. Kanske blev det en lite knasig bildföljd just här, jag menar, en urgullig kattrumpa tätt följd av en bit nygräddad äppelpaj. Hm. Jahaja. Men faktum är att det kanske inte är så konstigt som man först kan tro, för pajen blir trots allt ganska brun efter gräddning. Inte en äppelpaj för superesteten då kanske, men väl för supersmakaren!

Vi är många som föredrar att baka med smör så ofta som möjligt numera, men den här toscasmeten blir nästan lite bättre i konsistensen om man använder margarin. Milda eller något sådant. Nuförtiden använder jag lite mindre mängd socker än vad som står i originalreceptet. Men tar man för lite så blir förstås inte "toscatäcket" precis så där lagom hårt och liksom härligt knaprigt, ni vet.

Å andra sidan strör jag nog på mycket större mängder kanel nu, än vad jag gjorde då. Note: Mycket kanel! Det där med att skala äpplena brukar jag skippa, för lite mer tuggmotstånd och mycket mera smak. Och så för latmaskens skull då.

Nu på relativt äldre dar (ja, vaddådå, receptet är ju faktiskt hämtat från den lilla grön/vit-randiga anteckningsboken som det står Helena C 6D på...) har jag kommit fram till att slutresultatet blir bättre om man förgräddar äpplena lite, en sisådär 10 minuter eller så. Låt alltså gärna, de i formen nedskurna och därefter kanelöverströdda, äppelbitarna mjukna i ugnsvärmen en stund först, under lite alufolie, allt medan toscasmeten får sig det där uppkoket. Förgräddningen är inte helt nödvändig, men om ni vill att äpplena ska bli så där mosigt, gosigt, ljuvligt upplösta i kanterna och dessutom mycket smakrikare, så rekommenderar jag det varmt. Ugnsvarmt! Eller ungsvarmt, just i det här fallet då kanske?

:)
/helena

ps Ugnsformens storlek då? Och hur många äpplen ska man ha i? Jag använder en rektangulär form på 20*15 cm ungefär, till fyra portioner. Men där går det förstås att improvisera, bara "äppellagret" inte blir för tjockt och kompakt, för då blir det inte så mosigt och gosigt som är eftersträvansvärt. Och ett lagom stort äpple per person brukar väl bli bra, tycker jag.

onsdag 24 september 2014

Avsändare okänd 9


One day I'll write The Great Big American Novel. I'll write a story that no one has written before. It's gonna be unique. It's gonna be one of a kind. It's gonna be my story. It's gonna be The Story of Me.  
Det var Millie som hade sagt så. Skrivit så. Millicent som hennes lite krångliga namn löd i sin fulla längd. Efter det första svarsbrevet från Millie, hade hon känt sig fullständigt överväldigad av underlägsenhet. Undrat hur det kom sig att det fanns en 15-åring på andra sidan Atlanten som hade hunnit bli så klok, redan. Själv kände hon sig väl som 15-åringar gör mest - fel och ful. Och dum.
Millicent Millicent. När hon hade smakat på namnet ett par gånger till hade hon börjat gilla det. Det kändes helt okej att ha en brevvän som hette så. En brevkompis från Utah, USA. I staden med det märkligt fiskklingande namnet: Salt Lake City. Hon fick plocka fram den färgglada kartboken och söka med fingret länge. Från höger sida av den stora kontinenten till vänster. Aha, där! Hon försökte föreställa sig en tjej i långt brunt hår som satt vid ett solindränkt skrivbord någonstans långt där borta. Men hon kunde inte. Allt hon såg framför sig var...en tant. Med grått hår. Krulligt, småkrusigt, som om det nyss hade varit fullt av papiljotter och inte hunnit utredas riktigt än.
På andra sidan det stora vattnet satt en äldre dam vid sitt köksbord och skrev. Det var hon som hette Millie - Millicent. På golvet låg borsten som hon skulle format fram en ordentlig frisyr med. Hon kunde inte böja sig så för ryggen. Nu fick hon snällt vänta på finfrisyren tills Ray kom hem. Hennes alltid lika hjälpsamma inneboende. Han som hyrde rummet ovanför garaget. Ja, han hyrde förstås garaget också, själv såg hon för dåligt för att köra säkert numera. - Safety first, som den valpige doktorn så klämkäckt hade uttryckt det.
Det var Millies yngsta barnbarn, Helen, som hade kommit insläntrandes via verandan en dag. The porch entrence. The porch way. Med det långa bruna håret som vanligt på ända hade Helen sedan suckande satt sig mitt emot den gamla damen. Det kära lilla sladdbarnbarnet. Sunny-side up, som hennes mamma alltid kallade henne. 
- Men hur är det fatt sötnosen? hade Millie frågat.  - What's wrong sweetheart?  
- I have to write a stupid old fashion letter to a pen pal in Sweden. It's an assignment we have to do, and I have absolutelly nothing to say. Really nothing.  
- But of course You do, sa Millie med eftertryck. - I'll help you get started.
Och på den vägen var det. Med den enda skillnaden, att numera var Helen helt ute ur skrivbilden. Hon hade verkligen ingen stor talang för skrivandet, hade Millie lite skuldmedvetet konstaterat. Hon hade blivit förvånad över fantasilösheten hos den unga flickan. Flickan som var hennes barnbarn.  
Det kändes konstigt först, att utge sig för att vara 15 år. Men efter ett par brev blev det den naturligaste saken i världen. Millie älskade att färdas bakåt i tiden. Samtidigt krävde det hennes fulla koncentration och alla hennes nutidsorienteringskunskaper för att, någotsånär trovärdigt, försöka framställa sig som en tonåring som faktiskt levde nu. Ibland trodde Millie att hon lyckades riktigt bra med denna så delikata balansakt, som när hon hade besvarat frågan om oron. Den andra flickans oro.
Det där är allt en speciell jänta, tänkte Millie, där hon satt på den mest obekväma köksstolen. Den stol, som trots krampen i ryggen, höll hennes 85-åriga huvud mest alert. Där finns minsann ingen brist på fantasi, tänkte Millie vidare. En tjej med huvudet på skaft. She's surtenly got a good head on her shoulders that one, that swedish girl.

:)
/helena 

tisdag 23 september 2014

Bokmärken, fast kanske inte de ni tror.


- Ssscchhh, hörde du det där?
- Va, vad sa du?
- Hörde du inte?
- Nä, vaddå?
- Dunsen?
- Vilken duns?
- Sssccchhh, inte så högt, tänk om någon hör, om någon är här?
- Vem då?
- Inte vet jag - den som orsakade dunsen, antar jag.
- Hmpf.


Ungefär så skulle det kunna ha låtit, den natten för ett tag sedan. Natten när den stora, tegelstenstunga boken föll ner från bokhyllan. Den ettusensexhundrafemtiosidornåntingtunga boken. Men jag minns inte riktigt vad vi sa då, om vi sa något. Dunsen minns jag. Och hjärtats snabba pickande i halsgropen, de där långa sekunderna precis efteråt. Efter att ha legat på helspänn ett tag, ett tag som säkert inte var en evighet i verkligheten, la jag ner huvudet mot kudden igen.


På morgonen hittade vi "dunsen". Den fina boken låg, smått havererad, på vardagsrumsgolvet. Varför hade den fallit? Av en slump? Av naturliga orsaker, en efterverkning av att jag strax innan detta hände försökte gräva fram ett lexikon som hade hamnat bakom den vackra 107-åringen? Hm. Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det var någon som ville säga mig något - och då menar jag inte ett påpekande angående hur klantigt det är att ställa en så gammal, fin bok så vårdslöst på kanten av bokhyllan - utan att någon med anor ville slå upp en speciell sida åt mig. Men det var inte jag som kom fram till boken först, då, på morgonen. Så därför vet jag inte om någon särskild sida låg uppslagen.


Tanken har fortsatt att gnaga. Kalla mig vidskeplig, ja, kalla mig stollig om ni vill. Att Boken har trillat ner ytterligare en gång efter den natten är i alla fall ett faktum. Nu är sidorna för alltid ohjälpligt separerade, i olika stora sidsjok. Och vem vet vad "någon" ville säga mig. Jag fortsätter att bläddra bland de gulnade bladen. Letar efter svar. Vet inte om jag hittar några direkt, för jag vet ju inte vad jag letar efter bland porträtt, biografier, romaner, noveller, berättelser, poem, musik, reseskildringar, anekdoter, historiska bilder, Sverige i bilder, utlandet i bilder, illustrerade dagshändelser, sport m.m. m.m.

Av en slump (?) fann jag i alla fall det som är det enda rätta svaret för oss alla - gammal som ung: Kärleken! Vem behöver inte höra/läsa en kärleksbetygelse i rättan tid? Så, här kommer ett kärlekspoem med några sköna år på nacken. Från mig. Till er.


Min hjärteskatt.
Två ljufva ögon har min hjärteskatt,
och af dem strängt jag hålles fången.
De likna mest en fager julinatt,
den skönsta tonen i den skönsta sången.

Och två små öron har min hjärteskatt,
de näpnaste på hela jorden,
så små, det jag förvånas öfver, att
de kunna rymma alla kärleksorden.

Och så små purpurläppar
har min skatt,
att jag, då kyssen på dem brinner,
funderar huru det kan vara fatt,
det jag på dem all jordisk lycka finner. 


/ur: VECKAN
Läsning för Ung och Gammal
1907
Fjärde Årgången
Stockholm 1907
E. Lindensteins Bokförlag


:)
/helena

ps Skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lite bestört när jag klickade in mig till Bokbörsen en dag förra veckan och fann att ett ex. av VECKAN anno ett år tidigare - 1906 - kostade 400 kronor där. Gulp. 400 kronor ligger nu alltså i spillror här hemma. Om nu denna årgången anses lika mycket värd? Men, jag tröstar mig med att det är vackra spillror

söndag 21 september 2014

...det går med vindens fart


Några av helgens nytagna foton. Bilder som åker rakt ner i mappen som heter höst 2014.
 
:)
/helena

lördag 20 september 2014

Spinn-samling!


Det här är nog min absoluta favorit. Kan man annat än att älska någon, som är vindögd och samtidigt har ett evigt stort leende på sina små kattläppar? Vid första anblicken kan man dessutom lätt få för sig att den har blivit trampad på, att det är trampdynor som den har över mage och rygg. Men det är nog blommor.


Jag tror att det var med den här lilla gynnaren det hela - kattbroschsamlandet - började. Fick den i present en gång för säkert 15-20 år sedan, av någon snäll. Sedan hamnade den förstås i tvättmaskinen, några omilda varv, och skadade morrhåren. Tur för den då, att den bor hos någon som älskar det böjda och skavda mer än något annat!


Kanske är det någon som minns att jag i våras blev påmind om att jag hade den här blå "märkes-skölden" gömd i djupet av min prylgarderobs mörkaste hörn?


Det tog ganska så exakt ett halvår för mig att placera den mjau:ande lilla samlingen på den knallblå fusksammeten. Det är lite så jag jobbar nämligen...långsamt. Till mitt försvar vill jag framhålla att jag först funderade - under några av de förflutna månaderna - på om jag borde klä "skölden" med något annat tyg. Varför inte ett lejontyg? Eller ett lagom slitet jeanstyg kanske? Fast sedan bestämde jag, till slut, att knallblått-tyg passar de små olurviga katterna alldeles utmärkt.


Som ni vet är katter svårflirtade. Och svårfångade. En del vill inte alls vara med på bild, vilket är synd eftersom den här verkligen är fin. Sedan finns det de som är på utflykt, som den stora som sitter kvar i hallen och jamar. På mitt kavajslag alltså.


De är sannerligen en brokig samling. Några är omgjorda kylskåpsmagneter, som den här i trä. Andra är egentligen inte broscher, utan så kallade pins. Men vad gör väl det? Bara det spinns!

:)
/helena