The August fools

- Det där är väl inget bra kastmärke? Sa mannen.
- Nä, det är bara ett kasst märke. Sa jag. (Kanske bäst att påpeka att jag inte har något som helst emot bananmärket ifråga. Egentligen.)

Ja, jag vet inte vad det är - supermånen kanske? - som har fått oss att sjunka till denna låga skämtnivå. Ibland är det låg nivå på nästan hela tillvaron, men kul ändå på något vis. Ibland finns det inget bättre än låg nivå. Ibland vill man inget hellre än att ta sig upp igen, så snabbt som möjligt. Ibland är det bäst att bara ge upp, och stanna där nere, ett obestämt långt tag.

Låg nivå var det ja. Filmen vi såg häromdagen vågar jag knappt ens nämna. Den var så larvig, töntig, vulgär och tramsig. Men kul. Jag låg dubbelvikt under vissa scener. Jag skäms. Så mycket skäms jag så att jag inte tänker berätta vad filmen hette. Men vi kan väl säga så här - idén att kidnappa ett random utvalt pizzabud för att utföra ett bankrån åt en, så att man kan få pengar nog att anlita en hitman för att döda ens griniga, miljonärsvinstrika pappa, ändå är ganska innovativ. Särskilt om pizzakillen ifråga visar sig vara alldeles för smart, och för bra på att köra bil, mot vad kidnapparna räknat med. Nog om den filmen. Mer än nog.

The April fools däremot, den kan vi prata lite mer om. En söt, rar, gullig, kul öppningsscen har den. Filmåret är 1969. Jack Lemmons rollfigur har just fått en befordran och ska gå på ett möte hos sin nya uppdragsgivare. Mötet visar sig vara en fest. Jack L. är rolig och charmig, som vanligt. Catherine Deneuve är vacker. Sorry, hon må vara en gudabenådad skådespelare, men här är det omöjligt att inte slås - rentav knockas - av hennes skönhet. Se bara i den här söta filmsnutten: direkt ut ur duschen med de stora rådjursögonen på vid gavel. (Missa inte sedan, lite längre fram i klippet, när Jack Lemmons rollkaraktär delar med sig av ett minne från sin barndom. Kul!)

Märkte ni att jag skrev att öppningsscenen är söt, rar, gullig osv? Det beror på att det i stort sett bara är den vi har hunnit se än så länge. Resten ligger och väntar på DVD:n, inspelat och klart. Snart ska vi nog se klart den, vi ska väl bara tramsa klart själva först, antar jag. Här kan ni förresten läsa The New York Times' recension av filmen The April fools, från tiden när det begav sig, maj 1969.

Filmen fick mig att börja fundera. Och att surfa runt alldeles för länge på IMDB. Igen. När jag tittar igenom Jack Lemmons långa långa karriär så slår det mig att det är flera "nyare" filmer som jag inte har sett honom i. Än. Som Tisdagar med Morrie (baserad på Mitch Alboms bok). Ni som känner mig lite mer vet att Jack Lemmon tillhör mina absoluta skådespelarfavoriter. Jag har en liten, lätt åldersfixerad (och just i det här fallet mycket könsfixerad) lista med favoriter. Jag har nämnt några av dem förut, det vet jag. Kanske har jag reviderat listan något, åtminstone sållat bort dem som tidigare mest varit med på grund av sitt utseende. Här kommer den seriösa, korta men kärnfulla listan, i fallande åldersordning:

1. Jack Lemmon (1925-2001)
2. William Hurt
3. Denzel Washington
4. Tom Hanks
5. Jim Carrey
6. Philip Seymour Hoffman (1967-2014)
7. Edward Norton
8. Leonardo DiCaprio (fatta att lille Leo snart fyller fyrtio år! FYRA NOLLA! Obegripligt. För mig kommer han ju alltid att vara Gilbert Grapes busiga lillebrorsa)
9. Andrew Garfield
10. Dane DeHaan

Självklart finns det en massa andra bra, manliga skådespelare, men om jag bara måste välja ut en enda liten kort lista, så blir den så här. Om man skulle ge sig på att försöka se något mönster, eller en gemensam nämnare mellan dessa slående begåvade aktörer, så måste det handla om genreöverskridandet. I stort sett varenda en av dem, på min exklusiva lilla lista, har spelat både någon form av lättsam, rolig roll och i andra mera - ibland mycket mera - seriösa sådana. Det mest slående exemplet på det måste nog vara Tom Hanks. Han, som nog är den som måste betraktas som min absoluta favoritskådis.

Sedan har jag en elfte favorit också, en bubblare, bland de riktigt unga - Max Fowler. Vilken kille! Kanske har ni sett honom i SVT i sommar, i den brittiska thrillerserien Mayday? Där har han spelat skjortan av de flesta av sina äldre och mycket mer erfarna kollegor. Jag, som inte har börjat med det här Netflix-trix-flaxandet ännu, har bara kunnat se säsong ett av The Killing än så länge, i den tredje säsongen spelar denna lovande, unga skådespelare tydligen en inte helt obetydlig roll. Här kan ni läsa en intervju med Max Fowler, eller Maximillian Raymond Tymon Raphael Fowler som han egentligen heter. I intervjun berättar han bl.a. om att han är döpt efter två seriefigurer (!). Behöver jag tillägga att hela hans familj jobbar inom konstnärliga yrken? Nej, jag tänkte väl det.

Var och en av skådespelarna ovan förtjänar ett eget inlägg. Några av dem kommer kanske att få det. Men om ni bara ska se en enda rolig och bra film den närmaste tiden, så tycker jag att ni ska välja Man on the Moon med Jim Carrey i huvudrollen. Filmen bygger på verklighet (sedan är det en helt annan sak om man verkligen fattar vad som är verklighet och inte...). Den egensinnige, nydanande komikern Andy Kaufman porträtteras här klockrent av Carrey. Vissa påstår att Andy Kaufman dog i lungcancer 1984, endast 35 år gammal. Andra har en annan uppfattning. I vilket fall, en film för alla oss mångalningar. Rekommenderas varmt.

:)
/helena

ps Måste bara avsluta med ett litet klipp från 1980, då Andy Kaufman besöker Letterman. Sjukt kul. Sjukt.