Svaret, på en fråga som aldrig ställdes

Det finns förstås en del saker som man aldrig vill skiljas ifrån. Och saker som man inte har en aning om vad man ska göra med. Som mitt gamla studentfoto. Förra året, när min mamma flyttade till en mindre bostad, fick jag med mig det sedan länge sparade, och nu lätt mögeldoftande, stora, fotot hem hit. Och jag har verkligen ingen aning om vad jag ska göra med det? Skänka det vidare - känns konstigt. Sätta upp det på väggen - känns helmärkligt. Kasta det - känns fel, för att inte säga omöjligt. Så, innan det åker in i förrådet igen, tänkte jag använda det på något bra sätt. Varför inte här inne hos er?

Först funderade jag på att göra som de kreativa och spännande bloggkvinnorna Sandra och Jenny gjorde, berätta 20 saker om mig själv. Lite lagom egocentriskt och härligt så där. Sedan funderade jag vidare. Kom på att jag kunde göra som smarta Anna, eller egentligen inte Anna - utan Chuck Close (och CBS) - via smarta, sköna Anna. Note to Self. Alltså skriva ett brev till mig själv som 14-åring. Berätta ett och annat för mitt yngre jag, saker som man snappat upp på vägen. Men jag vet inte, oftast känns det som att jag vet mindre nu, än då. Som att frågorna bara blir fler och fler. Aha! Det är kanske själva lösningen? Det är kanske 20 frågor jag ska passa på att ställa istället? Frågan är bara till vem? Till mig själv? Till er? Rakt ut i cyberrymden? Asch, vi får väl se. Kanske ställer jag ut det - fotot alltså - i förrådet redan nu. Fast det vore allt lite synd, jag är var ju så himla gullig ju!

Nu till själva frågan. Vet inte exakt var jag läste den, det var inte så länge sedan, men jag minns ändå inte riktigt var. Förmodligen hos någon av de s.k. vintage-bloggarna. Eller kanske var det hos någon av retro-bloggarna? I vilket fall, det var hos någon av dem, jag läste frågan, som mer var en förklaring, eller kanske t o m en bekännelse. Det handlade om någon som hade tröttnat, eller åtminstone börjat tröttna - för trots allt befann sig vederbörande fortfarande kvar där, just på den plats som hon (minst 80% chans att det var en hon, så jag chansar på det) påstod sig ha börjat tröttna på.

Vad var det då för en fråga, eller snarare icke-fråga, det handlade om här? Jo, det handlade om det kommersiella. Det evigt kommersiella. Den ständiga frågan om att köpa eller inte köpa. Hon, vederbörande i kommentarsfältet, skrev helt enkelt att hon började tröttna på att så mycket hos dessa bloggare handlar om att köpa. Att handla. Att konsumera.

Och nu vill jag svara, på denna egentligen ej ställda fråga: Varför handlar så mycket här om saker som man köper? Svaret är enkelt: Det gör det inte.

Eller jo, det är klart att det finns bloggar som handlar om det - både vintage-, retro- och i allra högsta grad en hel del andra bloggar, men, det finns ett stort MEN här. Om man har som intention att handla second hand, begagnat, brukat och åter brukat, så mycket som möjligt, eller åtminstone så mycket som man själv väljer, så bör man också ha intentionen att låta allt gå runt. Och runt. Många varv runt.

Jag har självklart skrivit om det här förut, men det tål att upprepas: Om det ska vara någon vits med att köpa vackra, roliga, spännande, praktiska och nödvändiga saker second hand, så gäller det att skänka (eller sälja) väl valda delar av dina ägodelar vidare, i sin tur, i din tur. I min tur. Annars är det ingen vits alls, med återbruket, med re-cyclingen. Då kommer dessa två viktiga, inledande prefix-artade stavelser förlora sina betydelser helt.

Så, då var det besvarat, än en gång. Och jag kan gå vidare och berätta att; denna sommaren har jag, vi, verkligen skänkt vidare. Ljuslyktor, tavlor, korgar, böcker, krukor, vaser och allt möjligt annat har lämnats in på Myrorna och Emmaus och så. Särskilt en söt liten tavla var det svårt att skiljas ifrån - den som hade den förklarande raden på baksidan: 1 jan 1952 av faster Ellen och farbror Viktor. Det handlar visserligen inte om mina släktingar, ingen sak som jag personligen har fått. Det handlar om en tavla jag hittade second hand och sedan stolt ägde vidare, ett tag. Men jag unnar någon annan att få äga den lilla tavlan ett tag nu. Det gör jag, verkligen.

:)
/helena

ps Hur som helst, så tycker jag att ni ska lyssna på vad porträttkonstnären Chuck Close har att säga till sig själv som 14-åring. Så många kloka ord. Jag fastnade särskilt för de här: "... Sign on to a process and see where it takes you. You don't have to invent the wheel every day. Today you'll do what you did yesterday, tomorrow you'll do what you did today. Eventually you will get somewhere. ..."