Häromdagen var vi på auktion, en massa fina saker gick under den glödande heta klubban. Bl.a. en jättefin plåtburk. En gammal en. En rar en. Med allmogemotiv. Folkdräkter och höskullar och hästar och sådant var det på den - tror jag - för den hade patina på de rätta ställena, vilken gjorde det lite svårt att urskilja alla ytans detaljer. Den gamla biscuit-burken gick för över 700 kronor! Så här står jag och tröstar mig med min lilla moderna teburk. Den som kostade 15 kronor på Myrorna. Den är i alla fall gjord i England. Och så är den ju ganska snygg också förstås.
Mattan har kommit på plats. Med den ljusa sidan upp. Känns som att den trivs rätt bra här inne.
Mannen är ute på ett litet jobb, och jag diskar, viker tvätt och funderar på ekvationer.
Som det här med det invanda, det rutinmässiga kontra nyhetens behag, och oändliga variationer. Jag vet inte om ni är som jag, men oftast älskar jag att gå runt i mina rutinmässigt invanda varv, samma gamla tillvaro. Men ibland vill jag inget hellre än att bryta mig loss, bryta ny mark, se nya saker. Förändring för förändringens egen skull? Fast Ferdinand:en i mig vinner nästan alltid. Åtminstone i längden. Korkeken slutar aldrig helt att locka. Samma gamla sköna tillvaro. Min tillvaro.
Sådant funderar jag på. Och så funderar jag på vilket ljus som passar bäst i den lilla kopparstaken. Den som skapar ljuv musik när de små metallöven rör sig. Pling-pling. Och lite rassel. J J 1975 står det inristat undertill. Funderar på om det är någon som har gjort den i slöjden då. Vore kul och lite knasigt om det var så, för jag köpte den vid samma tillfälle som jag lämnade in den lutande solstolen som jag själv knåpade med under några svettiga slöjdtimmar någon gång på 80-talet.
När eftermiddagssolen lyser som starkast på stolen som jag nu inte förstår hur vi klarade oss utan, plockar jag upp de tre små kladdiga kladdlapparna igen. Lapparna med mannens kråkfötter på. De älskade kråkfötterna. Kommer inte ihåg att jag läst den här texten förut. Fast den måste ha minst fyra år på nacken. Ordvindlingarna bländar mig. Jag förstår inte riktigt vad den handlar om. Åldrandet? Livets gång? Förändringsrädsla? Men det spelar ingen roll, för det är så vackert.
Försöker bli bättre på att ta saker, meningar, livet till mig utan att analysera så mycket. Låta det sjunka in bara. Övning ger färdighet sägs det. Och jag tänker att jag måste dela med mig av denna vemodiga, vintriga text. Vintern är aldrig så vacker som när den är långt borta. Det heter den inte. Men kanske borde den göra det? Ska fråga honom om det strax. Han som kom in genom dörren nu. Här kommer texten för er som vill, och har tid, att läsa lite mer.
"Han har väntat länge nu. På vintern som kostar för mycket, på att kaktusen skulle dö, att bakplåten skulle svalna. Att fokusera blicken blir allt svårare med åldern, men väntan blir mindre olidlig. Han har frusit länge nu, i vinden, i frosten, i den korta dagens högst tillfälliga sol. Att stå emot yttre omständigheter blir allt svårare med tiden, men kylan blir mindre personlig.
Han har tvekat länge på ett ben mitt i ett språng utan tydlig riktning. I mjärden i gölen där vattnet står stilla och allt är sig likt och slammet på bottnen är ogenomträngligt. Bortglömdheten i sig glöms också bort och den gilla gången är lika trög som den stilla sången en gång var hög och klar. Tonen förändras under isen och liknar upptagettonen för var gång ett svar uteblir. Så småningom uteblir frågan också och drunknar i sin egen vinter där inget är tinat nog.
Det sänker sig över havet, över landet.
Det som står på första sidan ska räcka och mångfalden censureras för den gemensamma sinnesrons skull. Så väntan fortsätter, göder sig själv. Tvekan leker med såpbubblor och kylan hotar sabotera dem. Ögonblicket stelnar och grimasen som ska komma att bli dess enda bevis på kvarvarande liv hamnar aldrig på första sidan.
Och resten är som vi vet inte bara by the way. Utan dessutom ersatt av vars och ens personliga fobier som överskuggar allt annat."
/av Mannen
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar