Mer Nour. Och så lite Moms på det!

Ooops, det var visst ett bra tag sedan nu som jag skrev: Fortsättning följer, i det där ps:et. Tiden går. Uppenbarligen.

Skämt åsido, det var ett par saker som hon - Nour El Refai - sa på scenen då, den dagen när hon besökte vår lilla stad, som fastnade lite extra. Som det här med att tvingas vänta ensam på rummet när man var liten. När kompisens familj skulle äta middag alltså. Hon, Nour, menade att hon hade märkt  en viss skillnad mellan de kompisar vars familj hade invandrarbakgrund och de bland hennes vänner som hade inhemska svenska föräldrar.

Hos de med invandrarbakgrund behövde hon aldrig vänta på rummet. Hos dem var alla välkomna till bordet, maten räckte till alla. Fast sedan ändrade hon sig lite, sa att det säkert fanns svenska familjer som också bjöd generöst både på sig själva, och på sin middagsmat.

Jag känner igen det där. I min lilla kompiskrets, när jag var lagom liten någon gång i början av 1980-talet, fanns det inga invandrarfamiljer (i min klass gick det visserligen en med jugoslavisk bakgrund, en med ungersk härkomst och en så kallad exgrek - men de var ju killar!! Hu!) Men bland de medelsvensson-familjer vari jag hade mina närmaste lekkamrater, fanns det de som gladeligen, och på något oskrivet sätt helt självklart, lät en ta del av alla fikor, mellanmål och middagar som man råkade "våldgästa" bara genom det faktum att vi - kompisen och jag - inte hade hunnit leka klart när det uppfodrande middagen-är-klar-ropet ljöd genom rummen. Och så fanns det de där man snällt fick vänta på rummet.

Enda fördelen med att bli ensam kvar, i kompisens rum, var att man i lugn och ro grundligt kunde undersöka innehållet i alla skåp och lådor... Kanske kolla igenom alla kassettbanden, för att konstatera att hon inte hade det hett eftertraktade Grease soundtracket. Så synd, kände verkligen för att lyssna på när Danny så bedjande sjunger om sin Sandy. Men Abba hade hon såklart! Flera kassetter fulla med Abba-låtar!

Sedan sa hon - Nour - något bra om skrattet också. Det avväpnande förlösande, som förenar. Att det är som med nysningar - det/de bara måste ut. Mer gabflabb åt folket liksom! Och mer eftertänksamma, igenkännande, leenden också förstås.

:)
/helena

ps På tal om humor. Tänk att jag har funnits på den här planeten i så många år utan att ha vetat det minsta lilla om Moms Mabley (1894-1975). Synd och skam är vad det är! För vilken kvinna hon verkar ha varit! Förgrundsgestalt inom komiken. Stå-uppare, som vi säger. Med en helt egen stil. Tantkläder och löständer. Och en hel massa underfundiga roligheter! Svart och gay och kvinna! Med en bakgrund som kan få vem som helst att ruska på huvudet. Tidigt föräldralös. Och utsatt för våldtäkt. Två gånger! Tala om att trotsa oddsen.

pps Om ni skyndar er så kan ni se Whoopi Goldbergs film om Moms Mabley på Svt Play. Den ligger kvar där några ynka dagar till.