En vas som aldrig vissnar

Inte en endaste liten ljuvligt doftande liljekonvalj har jag plockat. Inte en endaste en. Men jag lockade hem en istället. Liljelockade och konvaljepockade. Ropade hem en. Eller rättare sagt två. Två små silvriga slingor mot den skönaste, grönaste bakgrund man kan tänka sig. Enkelt. Elegant.

Mitt hjärta började bulta så, när jag fick syn på den. På auktionen. Den vägde så lätt i min hand. Så liten och nätt, men inte det minsta oansenlig. I rätt vinkel skimrar silvret som en stilla kvällssjö. Vackert vajar konvaljerna på Argenta-vasens utsida. Och mitt hjärta bultar fortfarande så hårt. Hjärtat ökar sina slag när jag hör namnet Wilhelm Kåge - mannen som kom på den briljanta idén att måla silverdekorer på (mestadels) gröna glasyrer.

Året var 1930 när Gustavsbergs Argenta-serie visades upp för första gången, på den i mångt och mycket banbrytande Stockholmsutställningen. Ny arkitektur, formgivning och konsthantverk presenterades på den nationella utställningen, som arrangerades av Svenska Slöjdföreningen. Modernismen och funktionalismen tog sig nu, på allvar, in i svenskarnas (mode)medvetande.

Titta bara på dessa fantastiska foton, tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist. Så länge sedan, men redan dessa raka, moderna former. Hus som kuber. Mazetti-ögonen och Fyffes bananer. Underbara restauranginteriörer. Med mera.

Om denna utställning skulle man kunna skriva mycket - och det har många också gjort, prova att googla på Stockholmsutställningen 1930 så får ni se - men det ska jag inte göra. Åtminstone inte nu.

Nu vill jag bara tala om att mitt hjärta slår dubbla slag av ren och skär materiell lycka! Min tillvaro glittrar lite extra. Min vardag har fått silverkant.

:)
/helena

ps Här hittade jag en intressant artikel, i ANTIKVÄRLDEN, en artikel som berättar lite mer om Wilhelm Kåge och om några av alla de populära, prisvärda och bruksvänliga serviser som han har formgivit.

pps Den här lilla svartvita filmpärlan (ca 10 min.) med kunglig glans får ni inte missa! Kunglig glans i form av Gustav V, som inviger nämnda Stockholmsutställning 1930. Solen skiner på Djurgården, de höga hattarna står i givakt, och fyrverkerierna viner över den vårgrönskande festligheten. Fast det syns förstås inte - att det är vårgrönt, menar jag.