Nu känns det inte som att riset med "kissarna", som jag plockade så att fingrarna bokstavligen blödde igår, vill flytta sig längre in i hemmet. (Fy, vad de grenarna är sega alltså!) Det blev så fint där, det ulliga gulliga riset. I ett ensamt övergivet dricksglas. Glaset - som har varit på väg ut till återvinnings-igloon i flera månader - stod så lämpligt kvar på hallskåpet. Som om det bara väntade på att få agera vas. I den året-runt-murriga hallen, ni vet. Nu, snart, får vi förhoppningsvis oss så mycket dagsljus till livs ändå, så det kanske bara kan vara skönt att få vila ögonen en stund ibland.
Här, i murret, står den välbevarade gamla pingvinpocketen fortfarande kvar, den verkar visst aldrig vilja sluta att lukta mögel. Inom nära räckhåll finns dock min favoritdoft på flaska; vanilj. När man har sprayat den på sig, eller kanske mera sprinklat den runt sig, lite försiktigt, så känns det som att gå runt i en ständig sky av pågående bullbak. Vaniljbullar! Och drömmar!
De runda kakburkarna, som hjälpte Svedbergs att fira 50-årsjubileum 2012, är ett roligt fem-kronor-styck-fynd ifrån Röda Korset. De skulle flyttat in i badrummet för länge sedan. Och hjälpt till att hålla reda på allt småplotter som alltid vill samlas där. Men det var något som mannen sa, som hindrade själva flytten: - Tänk om de rostar därinne då, i fukten?
Fast vad gör väl det egentligen? Om hundra år eller så. Lite rost på rätt ställe kan dessutom vara ganska fint. Så, snart ska de nog få flytta. In i duschdimman.
:)
/helena
ps Vad Alf Robertson gör i hatten? Det vet jag faktiskt inte. Förmodligen är han på väg någon annanstans. Att hans mjuka, djupa och lite raspiga röst för alltid bor kvar i mitt barndomsland, det vet jag däremot. Och att jag, vid ett speciellt tillfälle förra våren, döpte om hans klassiska låttext till HundBAJS och ungar och hembakt after eightmuffins minns jag också. Alltför väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar