...och då menar jag inte i första hand för att det är den 8:e mars nu, alldeles strax. Utan för att det vore konstigt om inte alla texter som skrivs, härinne och ute i hela den vida världen, hade som syfte - även om det kan ske undermedvetet ibland, eller t o m omedvetet - att främja en värld där allas rättigheter är en självklarhet. Och skyldigheter förstås.
Tyvärr vet vi att det inte är så. År 2014 står stora delar av världen fortfarande och stampar inför det faktum att vi alla är varelser av kött och blod. Av vatten, ben och hud. Människor, kallas vi visst.
Ja, världen är konstig.
Men det här ska inte mynna ut i ett stort feministiskt brandtal, för det finns andra som skriver dem så mycket bättre. Men det här ska minsann inte heller mynna ut i en stor uppgiven feministisk suck.
Det här ska mynna ut i en stor puss på kinden!
En stor, blöt puss vill jag passa på att dela ut på alla kvinnokinder. Jag tycker inte att det känns som att det räcker med en kram, för vi kramas ju hela tiden numera. Lite till höger och vänster, som det faller sig. Och inget fel med det, men ibland krävs det lite mer - som en blöt kindpuss!
Alla kvinnokinder vill jag pussa - de rynkiga och de släta, de finniga och de fortfarande lite vintertorra. I ur och skurhink vill jag pussa er. Var ni än befinner er. I livets ständigt rullande trappa.
Och det enda ni behöver göra som motprestation är: Att vara er själva. För om det är något jag är mer trött på än någonsin, så är det den fortfarande så snäva kvinnobilden. Att vara kvinna måste vara att få vara sig själv. Floskelvarning! Men visst är det så? Och visst kan vi tumma på att göra vad vi kan för att vara bra förebilder för varandra. M a o vara oss själva. Vårt bästa själv ibland. Oftast bara så där vanligt bra, helt okej. Det räcker för mig. Berg får någon annan flytta. Jag flyttar in ett par ord i ditt öra ibland. En bild på din näthinna. Och kysser dig på kinden! Bara för att jag vill. Och kan.
:)
/helena
ps Om det nu är någon som tror att jag likställer, eller förknippar, kvinnlighet med den rosa färgen - så är det fel. Rosa kan vara feminint, såklart, om man vill. Om man känner för det. Själv tror jag att jag hade hunnit fylla 40 år innan jag alls förstod charmen, eller vitsen, med "den där lite vaga färgen". Men idag tycker jag mycket om den. Ser den för var den är. Upplever och tar in den i alla dess skiftande nyanser. Men likställer den med kvinnlighet gör jag inte. Mer än vad det gäller kampen som måste pågå hela tiden, inte bara under den s.k. rosa månaden. Så när jag såg den, den rosa broschen, sittandes på en anslagstavla i en second handaffär så kunde jag inte låta bli att föreviga den, med sitt upp- och nervända S. S som i second hand! Vad annars?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar