Jag vill skriva något uppmuntrande. Vill hitta ord med glädje i. Vill låta denna platsen vara min (och din!) fristad. En frizon från larmet. Och tjafset. Om inte en helt tumultfri zon, så åtminstone en tumultbegränsad. Vill låta detta vara en plats dit jordens ständigt skälvande rörelser inte riktigt når ända in.
Men ibland känns det så svårt. Extra svårt. Vill få vara glad, inte omedveten, men glad. Vill glädjas åt det lilla, mitt lilla hörn av världen. Men det är svårt när så mångas liv på andra sidan jorden ödeläggs. Ödelagts.
I andra ögonvrån passerar 75-årsminnet av Novemberpogromen, det som även är känt som Kristallnatten. Öppnar tidningen och suckar redan på sidan 1. Ibland känns 75 år som en lång tid. Ibland som en blinkning.
Var rädda om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar