Hjärtat är skavt och solen som träffar mitt i prick bryts i alla de små reporna. Kanske var jag sju år när jag bar det. Wore my heart on my sleeve. Redan. Och hjärtat minns fortfarande hur det är. Att vara sju. Och åtta. Och nio. Och sexton. Och tjugotvå.
Mellan brända mandlar och kletig sockervadd köptes det nog. Armbandet. På en marknad där dammet yrde över grusplanen när de tvättäkta knallarna sålde allt annat än äkta vara.
Mitt hjärta skaver när jag plötsligt kommer ihåg saker som jag visste att jag inte hade glömt. Bara gömt.
Det lilla hjärtat fann jag långt in i garderoben. Tillsammans med båten, den gröna legogräsmattan, bollen med alla fyrklövrarna och isdubbarna som med träslöjdsmöda en gång svarvats varv efter varv.
Hur många gånger mina tankar än snor sig runt allt som hänt. Runt allt som bränns. Känns. Så kommer jag aldrig glömma hur det är att vara sju och bära på ett hjärta av guld.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar