Och nu finns hon vid hans sida

Han hette Andreas. Han var sjuksköterska och hon var kär. Hon var väl 11 år ungefär. Och låg på sjukhus.

Där han var kändes allt lite lättare. Hon ställde tusen frågor om en miljon saker som säkert var urtråkiga för en vuxen att svara på, eller kanske inte, för hon såg att de log när de inte trodde att hon såg. Inte bara han alltså utan även hans kvinnliga kollegor. Då när hon smög sig in på sköterskeexpeditionen för att få en glimt och en pratstund. Mellan alla dygnets temptagningar och andra onödiga avbrott från allt som man tycker är viktigare när man är elva år.

- Men jag tycker egentligen bättre om Anna, sa hon när han frågade om hennes namn. Anna som var hennes andranamn.
- Då bestämmer vi att jag kallar dig för det då, log Andreas. Och hon log tillbaka med hela sitt koketterande lilla jag. Långt innan hon hade minsta aning om vad det ordet betydde.

På avdelningen där hon låg fanns också Simon. Pojken utan hår. Han som inte alls åkte hem som de sa, utan istället åkte långt bort.

Och den tonåriga smala tjejen som var tvungen att andas in sådan där ångande luft varje dag. När lampan släcktes hände det att hon grät.

En barnvagn drogs ofta fram och tillbaka längs den långa korridoren. Pojken som låg i hade svårt att somna på grund av alla de kliande utslagen. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Ibland somnade han.

Flickan med långt ljust hår verkade ofta så tjurig. Flickan som var kär i Andreas trodde att den ljusa flickans dåliga humör mest berodde på att hon inte fick äta godis.

Louise - kan hon ha hetat så? Den lilla i rummet längst bort. Hon som hade benet i paket. Ett "paket" som dessutom var upphängt i luften i någonslags skräckinjagande metallställning. Den lilla skulle helst ligga rätt så stilla hela dagarna, därför blev biträdena extra glada om någon ville hålla henne sällskap en stund. Vår mörkhåriga elvaåring brukade ta med ett spel till hennes sängkant. Musfällan kan det ha hetat - sällskapsspelet. Det var i alla fall tålamodsprövande och krävde djup koncentration i kombination med bra finmotorik, men det visste förstås ingen av de båda små då.

Någon hade en mamma som hette Margareta, som kunde rita. Som tidsfördriv skissade hon unga ansiktsdrag på vita blad. En del av bladen fick hon signera.


Och nu hänger hon som är jag vid mannens sängsida. Mannen som heter något heelt annat än Andreas.
:)
/helena


ps Om den lilla brådmogna - kanske t.o.m. lite lillgamla - flickan lämnade ett lika outplånligt intryck, avtryck, hos den manliga sjuksköterskan vet jag ingenting om, men jag vet att han fortfarande mindes vad hon hette när de åter råkade befinna sig på samma ställe under sjukhusets vidsträckta tak när hon precis skulle fylla 18 år.