Det var så nära. Så nära.
Att dammtrasan fick göra sin välbehövliga dans, förbi alla mina kära vänner. En dammenuett med både Rödluvan och Shakespeare. Eller varför inte en kvalstervals? Med dammvippan som partner. Sedan en gungig dammboogie woogie förbi de rara pusselbjörnarna. Avsluta allt - på den här sidan rummet - med en nätt dammpiruett!
Men Tummelisa, hon hann precis fly, till nästa näckrosblad.
Och både kungen - och de tre andra vise männen - var kloka nog att dra sig undan innan dammsugaren ville dra fram med sitt höjda, hungriga munstycke. Silvia funderade faktiskt - ett kort tag - på att stanna kvar och hjälpa till, men när hon hörde "klicket", från min kamera, då kom hon på andra tankar...
Själv lockades jag långt bort ifrån alla dammiga hörn. Till andra dammiga hörn, långt bort. Ända bort till Oscar Wildes dekadenta del av världen. Och till det frusna, förevigade, penselpersongalleriet på Renoirs staffli.
Elle - denna förföriska inredningskvinna - knackade på min dörr, lockade mig till fjärran östern. Ända bort till Peking. Och till fjärran södern - Malmö. :). Och ännu mycket längre bort. Till sommaren.
Så jag hann helt enkelt inte städa.
Men fota hann jag. Tydligen.
:)
/helena
ps Jag har kommit till sidan 98 nu. I boken jag läser. Om de många netsukerna. Sakta, men inte så säkert - snarare med en koncentrerad läsrynka - tar jag mig framåt. Genom historien, genom konstens upphöjda lagar. Via alla konstens regler. Och jag önskar så att jag kunde städa bort alla fördomar och missförstånd, som ledde till destruktivt förakt och hat, ur historieböckerna. Även om den här fina boken handlar om så mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar