Ibland behöver man en bagatell. Eller två.

" ... Nej, det föll sig bara naturligt för mig att prata svenska. Språket liksom vällde fram ur mig. Alla bestämda och obestämda former föll på plats som Volvodelarna på fabriken i Torslanda där världens tryggaste bil blev till. ..."
 

För ett tag sedan hittade jag en pocketbok på loppis. En pocket som var billigare än en påse hallonbåtar. Jag föll för omslaget. Och ett par rader på baksidan; " ... Ja, Mikko Virtanen har onekligen ett problem. Han är en svensk man instängd i en finsk mans kropp ..."

" ... Pappa betraktade min mystiska begåvning som ren och skär galenskap. Där hemma smusslade han nogsamt undan all svensk text. Som på elementen till exempel, som hade varningstexter på alla nordiska språk. Den svenska texten Får ej täckas kluddade han över på varenda jävla element - täckte över den fast det uttryckligen var förbjudet. ... "

Recensenten i DN var inte särskilt imponerad. Och jag har bara hunnit till sidan 27, så jag vet inte än om jag håller med. Men jag har nog skrattat 27 gånger vid det här laget - minst. Lite åt det ironiska, en del åt det raljerande, något mer åt formulerandet. Och ibland är det bara det man behöver. Ett gott skratt. Ett lagom gott skratt.

" ... De vuxna tar ett hjärtligt och känslosamt farväl. Även männen kramas, man har trots allt känt varandra i flera timmar redan. Sedan drar sig alla tillbaka till sina bungalower. Snart släcks lamporna och familjerna somnar, i väntan på en ny och ännu bättre dag. 

Eller så kanske man dryftar någon fråga som barnen grubblat på under dagen. Pappan svarar med sin lugna och dämpade röst, som låter som motorsurret från en Volvo. När de vackra barnen fått svar på sina frågor somnar de i den trygga natten, bara för att vakna till en ny dag utan trilskande, som harmoniska medborgare i det svenska kungariket. Så här går det till alla dagar. Så här går det till när de firar semester, svenskarna. ... "
 

Citaten är hämtade ur Miika Nousiainens bok "Hallonbåtsflyktingen", Brombergs bokförlag 2009. Med översättning av Mårten Westö.

Den finns också, i både pocket och inbunden version, att köpa second hand på Bokbörsen, om någon blev nyfiken.



:)
/helena




ps Och så började vi titta lite på en film. En film som jag förmodligen aldrig skulle blivit riktigt intresserad av om det inte vore för de två skådespelarfullbloden i huvudrollerna. En film om ett par i övre medelåldern vars äktenskap efter 31 år tillsammans har blivit - minst sagt - oromantiskt.

Frun bokar flygbiljetter till "Hope Springs" (se bara upp så att ni inte blandar ihop den med en äldre film med Colin Firth som tydligen har exakt samma titel. Fast den kanske också är bra?) där de ska gå en intensivkurs hos en äktenskapsrådgivare som frun har hittat på nätet. Efter diverse gnabbande och smågrälande följer till slut mannen, motvilligt, med. Och på den vägen är det, än så länge.

Huvudrollerna spelas av Tommy Lee Jones och Meryl Streep. Ni vet ju sedan tidigare att jag gillar Meryl Streep. Skarpt! Men det spelar ingen roll hur många olika skiftande roller som jag ser henne i, jag blir fortfarande alltid lika imponerad av hennes subtila sätt att gestalta sina karaktärer. En förstulen blick, som snabbt som ögat är borta igen. Fumlandet med knapparna i koftan som egentligen inte alls behöver knäppas. Nyanserna i rösten, som finkalibrigt justeras till precis rätt ljudnivå. Osv. osv. osv. i all oändlighet.