söndag 31 mars 2013

I just called to say...


Hej vänner!

På fjärde dagen uppstånden från den stora bloggtorkan. Eller? Nej, knappast. Jag hade "bullat upp" med både film- och boktips inför långhelgen som pågår. Innan den stora tröttheten rullade in. Den stora månatliga tröttheten kom inrullandes och bestämde sig för att ignorera att jag hade bestämt mig för att ha en riktigt, riktigt trevlig påsk. Innanför pannbenet tog den sig - tröttheten. Och skövlade allt i sin väg. Bland annat de berömda goda intentionerna.

Men jaja, här är vi nu och påsken är inte slut. Så jag skickar in ett gulligt - och sedemera strävsamt - par för att hjälpa mig sprida kärleksbudskapet till er, kära läsare!

För det här handlar inte om anonym nätkärlek, det här handlar om min kärlek till er tappra därute som tittar in här! Jag ser er allt! Även om ni inte syns så mycket i ett kommentarsfält nära mig nuförtiden. Men å andra sidan har jag själv varit väldigt dålig på att lämna några egna fingerklicksavtryck efter mig på andra bloggar den senaste tiden. What comes around goes around... I guess.

På tal om avtryck ja, på Giovanni Trimbolis tryckta kärleksosande kort på det nygifta paret (1976) - med foto av A. Jönsson - finns det ett avtryck. Efter en penna. Någon har skrivit en följd av siffror på ett papper som legat precis ovanpå kortet. Som tur är strax ovanför de söta tu. Men i rätt vinkel går det ganska lätt att se vad det står där, med stora siffror rakt över kärleksblommorna och tavlan med guldram. Det börjar på 08.



Och jag kan inte låta bli att undra om självaste Kungen skulle svara om jag provade att slå siffrorna. Eller Silvia. Jag vet att det är helt ologiskt tänkt, men det är ju ändå påsk och hur logiskt är hela det händelseförloppet egentligen, på en strikt sannolikhetsskala? Förutom kärleksbudskapet då kanske. Fast kärleken kan kanske inte heller anklagas för att tillhöra det allra mest logiska här i livet? Som tur är.

:)
/helena



ps Och nu, medan jag försöker hålla det nyfikna enirofingret i styr..., så kan ni ju titta lite mera på hur kärleken ser ut. För jag tror, fortfarande, på allt Lena Ph har sagt om att kärleken är långlånglånglivad.
Gör ni?

onsdag 27 mars 2013

Ett påfågelöga i en ishink


Tänk så många övergivna ishinkar det finns. Lite förvirrade - i denna ismaskinernas tid - står de längst in på loppisars och välgörenhetsbutikers välfyllda glas- och metallhyllor. Det är sällan jag lägger märke till dem ens. Men den här kunde jag inte undvika.

I min ishink kommer det aldrig finnas någon is. I min ishink kommer saker att blomma. Allt möjligt tror jag. Kanske inte asfalt, men allt möjligt annat.

Den är ganska liten och oansenlig egentligen. Men den har ett mönster inpressat i sitt pressade glas som fascinerar. Jag vet inte riktigt vad det föreställer, på ena sidan ser det ut som ett flikigt ankare som sjunker neråt mot djupet, eller om det är en drunknande fågel?! Svårtytt, som sagt.

Kom att tänka på Tage D's ord igen, de till Monica Z - "Ett lingonris i ett cocktailglas". Det är lite den tanken jag får här (se rubriken). Jag tänker mig att det är en ganska bra beskrivning av den svenska påsken. Med mycket färg. Och dramatiska händelser i den historiska bakgrunden - oavsett på vilken uppståndelse man tror. Kaos är granne med Jesus, eller hur det nu var... Och så vädret då, detta ständiga samtalsorosmoln. Blir det sol eller kyligare vindar? Eller allt på samma gång?

Som ett påfågelöga i en ishink.

Undertill är den graverad/signerad med något som ser ut som Em - 77. Men jag har inte lyckats få fram någon mer information om den - än.

Och så det tunga mässingshandtaget därtill. Gillar kontrasten mellan det skira, sköra glaset och den tunga gedigna mässingen. Sen har den ju sin tillhörande istång kvar också, det är ovanligt att se. Ofta har de två separerat med tiden eller så kanske hinken ifråga aldrig har haft någon matchande tång?


Men nu spelar tång eller ej så stor roll här, för i min ishink kommer det aldrig att finnas någon is. Tror jag.
:)
/helena



ps Kan inte bärga mig till hösten när filmen om Monica Zetterlund får premiär! Peter Birro står för manus och regissören heter Per Fly. Ser särskilt fram emot att höra och se den mångfacetterade artisten Edda Magnason i huvudrollen. Här hos aftonbladet kan ni tjuvkika på en liten trailer. Och här på Eddas egen sida kan ni höra - och se - smakprov på hennes egna musikaliska äventyr. Bra rescensioner har hon dessutom fått. Jag tror jag måste lyssna mera.

tisdag 26 mars 2013

I köket hos mig & Monet


Morgonljuset når snart ända in i den mörkaste köksvrån. Det är något särskilt med morgonljuset ändå, det måste jag medge så kvällsmänniska jag är. Tänker bäst och jobbar bäst gör jag på den senare delen av dagen och så har det alltid varit. Det var mer än en gång som jag satt med latinläxan eller tyskaglosorna vid ett, två på natten. Redan då alltså.

Tro nu inte att jag är otrogen mot mitt favoritljus, det är fortfarande den mer loja eftermiddagssolens strålar som förför mig. Det släpiga, mättade, nästan lite lata ljuset. Guldgult kryper det runt väggarna ända fram på sommarnattens småtimmar ibland. And I love it!

Men idag får ni lite morgonbilder ifrån vårt kök. Anno igår, eller om det var i förrgår. Nyss var det i alla fall. Och jag fnissar alltid lite tyst för mig själv när jag påminns om att vår nu ganska till åren komna fläkt heter - taa-daaa - Futurum. Visst är det lite kul?

I den lokala tidningen läser jag om någon lokal auktionsförrättare som tipsar om hur man skall tänka runt sina gamla saker som ligger och skräpar i förråd och garderober. Vad ska man sälja? Vad är lönt att spara? Vad är lika bra att slänga direkt?

Jag slänger ett öga på tavlan som jag nyss satte upp på köksväggen, när jag läser att målningar av lokala konstnärer är något han - experten - tror kommer stiga i värde i framtiden. Inte för att det är därför som jag köper en del lokala konstnärers verk, utan för att de ofta är mycket prisvärda. Tror inte att tavlan ovan kostade mycket mer än tvåhundra kronor. På IRL-auktion. Dessutom skulle jag aldrig, aldrig köpa något som jag inte älskar att vila ögonen på.

Uno Bornemark heter konstnären som har gjort den fina växthusbilden. Jag älskar de starka blåa och röda nyanserna! Lovar att visa er den mer i närbild senare. Detaljer, ni vet. Det går jag i gång på, varje gång.



:)
/helena




ps Om ni tycker att köksfotona ovan är förfärligt blå-gula så behöver det ju inte bero på att jag är så helylligt svensk, det kan lika gärna bero på att jag är så världsvant kontinental (he-he) - Monet hade ju blå-gul inredning i sitt matrum (eller om det var Matisse?), så varför skulle inte jag?

måndag 25 mars 2013

"Jag är en man som blickar ner från en bro"


Här sitter jag och känner mig lite upprymd! Ja, nästan lite euforisk faktiskt. Och inspirerad.

Nu kan jag riktigt höra hur alla förväntningar där ute - förväntningar på vad det kan vara för exceptionellt och spännande jag har upplevt idag - får punktering. Kanske inte att det smäller som ett exploderande däck när jag berättar om skälet till mitt upprymda tillstånd, men det pyser allt ut lite luft ur era förväntningsballonger nu när jag berättar att jag har tittat på - Babel!

Pyspunka direkt va? Men litteraturen kan faktiskt ha den inverkan på mig, och i bästa fall på en stor del av den övriga mänskligheten, också.

Idag var det traditionsenlig prepåsk-deckarspecial med bland andra Anne Holt, som berättade om sin senaste. Om att sörja i skuggan, av den Stora sorgen, om att få plats att sörja i sin egen "lilla värld", när ett helt land samtidigt närmast är förlamat av sorg. Om barnens ständiga utsatthet i ett samhälle som helst inte vill se. Om barndomen, den oundvikliga, och dess förmåga att hoppa upp och bita dig i din - medelålders lätt cellulitangripna - rumpa! Om du vänder den ryggen.

- Och hur i all världens namn kan man bli euforisk av något av det där deprimerande, sorgliga, då?

Jo, för att orden, meningarna, sammanhangen och följderna engagerar. Leder till samtal. Om allt möjligt. Man vet ofta var starten för tankebanorna finns, men man vet sällan var de ska landa. Något som börjar i sorg kan ju faktiskt i den bästa av världar leda till någon typ av utveckling. Eller åtminstone till förändring. Om man har tur. Och lite skicklighet.

Nog om Babel. Se det bara! - om ni missade lovorden över Maria Langs tidsenligt läckra adjektiv.

Eller läs åtminstone några av Jonas Hassen Khemiris ord om barnen, idrotten och livet i dagens Sverige. Snart klassiska Babel-citat skulle man kanske lite vitsigt kunna kalla dem? Kan man annat än att tycka om denne sympatiske tiger som vägrar att tiga? Tycka om hur han går från att leta efter lokala artefakter ute på djupa vatten (bokstavligen!) till att utmana både gud och självaste statsmakten. Heja! Ser fram emot nästa veckas Khemiri-praktik, redan nu.

Önskar att jag hade varit så modig på någon av mina egna prao-praktiker, men å andra sidan är ju Jonas något äldre än vad de flesta av oss är när vi prao:ar...

Orkar ni med ett par ord till? Jag kom att tänka på den där bekantingen som jag rekommenderade att läsa dikter, små lyriska berättelser, hur hon skruvade på sig och sa att hon tyckte det var svårt att inte fastna i dem. Svårt att inte bli helt uppslukad av funderingar runt allt det där som inte alltid skrivs ut. Allt det där som inte skrivs dig på fingrarna eller slås dig på näsan. Att så mycket - ibland - lämnas åt läsaren att själv ta hand om.

Men jag tänker lite tvärtom; att du kan öppna boken, nästan på måfå, suga in en enda strof - om det är allt du hinner - och sedan gå och suga på den en hel dag. Smaka på orden, gurgla runt dem i munnen lite som en professionell vinprovare. Sen kan du ju välja om du vill spotta ut de små och stora bokstäverna igen. Eller svälja allt med hull och hår!

Häromdagen hände det mig, när jag öppnade en lyrikbok, helt på måfå. På sidan 88. Där mitt på sidan överrumplade de mig - orden. Så synbart enkla och lättsmälta. Eller?

Först tänkte jag bara ge er den där speciella strofen - den som överrumplade mig, men jag tycker att den förtjänar hela sitt sammanhang, så jag kompromissar genom att använda lite större text på de rader som smakade mest. Smakade mer. Håll tillgodo!


"Jag är en man som blickar ner från en bro och ser mig
speglad i det rinnande vattnet,
 
jag känner inte igen mig, det kan vara en vandrare vilken
som helst,
 
jag är en son som försökt vara sin egen far, en hädelse mot
allt ursprung,
 
likt ett träd har jag ingen historia, har bara vuxit på mitt
sätt, med vinden och mot den,
 
jag har försökt älska stenarna överallt och finna samma 
ögonfärg hos alla vatten,
 
kanske är det hungern som är mitt sanna arv, en hunger
utan tröst eller tillit,
 
hungern i sig som är hungern i mig, en varg som finner sin
snö överallt.
 
Jag är ett styvbarn i detta land, kommer aldrig hem, irrar i
cirkel,
 
styvbarn utan en rotfrukt att gräva upp ur jorden, blott
dimman öppnar sig ett ögonblick
 
och stänger en grind, sotsilhuetter mot en mjölkig dag,
 
oigenkännliga röster skräller långt borta utan att ge eko,
tjälen låter stenarna sjunka med en suck så som luften går
ur den jäsande degen,
 
men det är en suck som inte vänder sig till mig.

Tankens nålbrev glittrar som om jag stod vid stranden av
en sjö i motsol,
 
men jorden gömmer sig under träden, tills jag inte ser
träden för bara skog,
 
vägen drar fram upphöjd som en fördämning, trafiken
larmar bland trädtopparna,
 
gården ligger nedanför i sitt gröna snår och slickar sina sår,
den sista grånade hästen niger inför solnedgången likt en
flicka som blivit gumma
och vinden visslar i grimman på grindstolpen utan grind."
 

/av Artur Lundkvist

ur "Livet i ögat"
urval av Staffan Andrae i samråd med författaren
Förord av Lars Forssell
Svalans lyrikklubb

Artur Lundkvist 1929 - 1969
Stockholm Alb. Bonniers Boktryckeri 1974




:)
/helena

söndag 24 mars 2013

The second hand spice



Att sätta piff på tillvaron. Eller sätta piffi på tillvaron kanske.

Ville bara komma in och hälsa på er lite, inte bara sitta här och asocialt morgonsurfa efter kryddinfo. Och jag tror att ni vad en av de starkast doftande kryddorna i min tillvaro heter? Second hand! Inte helt otippat.

På fredagskvällen satt jag och retade mig på någon klämkäck reklamtv-slogan som jag inte riktigt kommer ihåg längre, men det var något i stil med - "shopping som livsstil".

?!

Usch.

På lördagsförmiddagen åkte jag ut och - shoppade.

!?

Dubbelmoral.

Men det var bara (förutom ett paket lax och billiga chips...) second hand-shopping och inte bara för privat bruk. Fast en del till privat bruk blev det allt. Det är de "grejerna" som jag sitter och forskar lite runt nu, och det går väl lite så där. Nu tror jag i alla fall att jag vet vad signaturen O D under det lilla färgglada (rosa! och gröna toner mest) Rörstrandsfatet står för. Alltid något.



Som sagt, jag ville bara säga hejsan.
:)
/helena



ps Min speciella morgonskyddsängel fick jag i present av mannen för ett par år sedan. Maria  har gjort den. Av redan använda saker. Som Kalles-kaviartuben. Jag vet inte om hon gör änglar längre? Hoppas det.

fredag 22 mars 2013

Dagen, timman & den heliga balansen


Medan de goda dagarna, timmarna och intentionerna står som spön i backen, så försöker jag hitta balansen. (Även bokstavligt talat med ett ömmande knä...)


Den eviga balansen mellan det som bör göras, det som måste göras, det som inte finns någon återvändo ifrån och det som är roligt och fullkomligt omöjligt att låta bli att göra. Ibland går det bra.


Ibland önskar jag att det fanns en enkel och lättfattlig instruktionsbok till alltsammans. Ja, ni vet till - livet. Ibland tänker jag på allt som jag faktiskt är bra på. Det är ju en del. En hel del faktiskt.


Även om att tvätta och att vara så där riktigt tålamodigt pysslig nog aldrig kommer tillhöra den kategorin riktigt. Den som jag är riktigt bra på alltså. Men jag försöker. Och övar. Och övar.


- En dag kommer jag att bli proffs på att dosera precis lagom mängd tvättmedel, tänker jag. Fast jag vet att allt inte hänger på mig. En del hänger på vädret. Och maskinen. Och PH-värden. Men en del hänger på mig, så jag övar vidare. Och lovar att fortsätta använda den gemensamma tvättstugan - i den heliga miljövänlighetens namn. För att vattnet ska räcka ett tag till. Till oss alla.


Ja, jag lovar och svär att inte sätta minsta finger i närheten av mangeln! Ostruket är bäst, som man brukar säga.



Mest av allt lovar jag att aldrig sluta älska att handla second hand. För din skull och miljöns! Men mest för min.
:)
/helena





ps Idag är det World Water Day. Imorgon är det Earth Hour. Och snart är det påsk! Men det visste ni säkert redan.

tisdag 19 mars 2013

Hur var det här då?


Jodå. Tackar som frågar.
Knäont och tidsbrist är de två "sjukdomar" som hindrar mig från att ta världen, livet, bloggen och alltsammans med storm just nu.
 
Nåja.
 
Idag har jag i alla fall sett vårens första fjäril! Den ligger i hallen och vilar sig nu, den tar igen sig efter den långa flygfärden hem ifrån Kupan.
 
Och så hittade jag en annan scarf också, en grafiskt stormönstrad. Med orange och gröna fält. Inget vidare vintage-upphetsande kanske, tycker ni. Men jag ser ändå fram emot att ha fjärilar som svärmar runt halsen snart.
 
Bilderna ovan symboliserar helgen som gick.
Och som den gick!
Swisch - så hade den envist tickande visaren gjort sina 48 små varv. På nolltid.
 
Swisch - lät det om alla skridskorna på TV:n. Och jag gjorde en försiktig parkettpiruett i ren sympati. Och så fick jag ont i knät igen. Fast det berodde nog inte på det.
 
Swisch - så låg det en ny randig klädhög på den nyrensade stolen igen.
 
Swisch - ett ord som tar mig genom alla seklen i den inspirerande, vackra boken - som jag berättar mer om sen.
 
Swisch - så föll pudersnön igen.
Och sedan gjorde taksnön en extra låg high five mot marken.
 
Swisch - så slängde solen sina långa eftermiddagsränder genom persiennen.
 
-  Och snart blir det oväder, sa rubrikerna som swischade förbi mig idag.
 
 
 
Men i hallen ligger det en fjäril och väntar.
 
:)
/helena
 
 
 
 
ps Om nu någon av någon outgrundlig andledning skulle vara intresserad att läsa mer om mitt sedan länge trilskande knä - så hittar ni den långa versionen här.

söndag 17 mars 2013

Och som jag har sparat den - skärvan!

 
 
Som jag har väntat, längtat och sparat.

 
Nu är den här! Äntligen! Ja, inte våren kanske. Riktigt än.
 
Men skärvan. Den i den vintergråa ögonvrån så länge gäckande, grönglittrande.
 
 Eller ska vi kanske säga Schjerfan?
 
I går var det vernissage. Jag var inte där, tyvärr.
 
Men vi har i alla fall 5 månader till på oss.
 
 
 
För bara 60 kronor får vi följa självporträttens mästarinna.
 
En vårskärva som räcker över hela sommaren.
 
Det ni!
 
 
:)
/helena

lördag 16 mars 2013

Äsch, säger vissa


Dagen blev inte riktigt som jag tänkte mig. Ni vet den där historien med vanten och att det inte ens blev en tumme - en sådan dag har det varit. Vissa dagar blir bara så.

Sedan funderade jag lite på melodifestivalen, inte för att jag tillhör de som har den allra kraftigaste mello-abstinensen idag, men ändå. Jag tittade lyssnade i alla fall på the grand finale förra veckan och blev trots allt inte helt onöjd med låten som vann. En helt okej låt faktiskt. Okej då, lite mer än okej är den allt. Men det var inte det som jag kom att tänka på, utan det var texterna. Orden. Kanske är det någon mer än jag som saknar riktigt bra svenska ord? Sådana ord som passar som hand i handske med varandra. Och musiken!

Så idag bjuder jag på en av mannens texter, med hans tillåtelse förstås. En av dem som jag tycker allra bäst, mest, om.





 
Mm, det finns väl inte så mycket mer att säga. Om dagen som varit.
:)
/helena

Ris till Atterberg


Här sitter jag och försöker hålla ögonen öppna. Snart, snart får jag sluta dem en kort stund. För nu har killarna åkt klart. Svingat sina slimmade trikåklädda kroppar i de mest påfallande anti-g-kraftsposer. Piruetter och kvadruplar har stått som spön i... isen.
 
 
Ja, ni som följer med lite vet vid det här laget att jag älskar konståkning! Älskar.

Sitter här och konstaterar - än en gång - att; ett öga på skärmen där och ett annat öga på skärmen här - är ingen bra kombination. Möjligtvis om man strävar efter viss vindögdhet. Inövad vindögdhet. Inget att rekommendera. Men vad gör man inte när man vill hinna allt. Allt. Precis allt.


I helgen vill jag hinna hitta blåbärsris till den lilla vårflirtiga Upsala Ekebyvasen. Om jag så ska ställa mig och skotta bort snö mitt ute i blåbärsskogen så vill jag plocka lite grönt ris nu! Det känns som att särskilt den gula randen på vasen kräver det av mig, som motprestation för att jag fick den för endast en femma. Hela vasen förstås - inte bara den gula randen.


När jag stod där på garageloppisen, för ett tag sedan, och vred och vände på den lilla sötnosvasen så kunde jag inte riktigt dechiffrera signaturen undertill. Tyckte det såg lite lurigt ut. Det stora A:et var inte svårt att se, inte det lilla b:et heller, men vad var det där på slutet? Ett litet q? Nej, det visade sig att det var ett litet, lite lustigt g.


Abg alltså. Fortfarande kunde jag inte riktigt komma på vem det var. Behöver tydligen bättra på mina Atterbergkunskaper. Efter en snabb insurfning till den alltid lika informativa sidan signaturer.se så stod det klart, solklart, att de tre bokstäverna var synonyma med den signatur som keramikern Ingrid Atterberg använde sig av under de år (1944-63) som hon arbetade på Upsala Ekeby.



Och så vill jag ju hinna blogga lite. Och se på mer underbar konståkning. Och gå en lång loppisrunda. Och läsa en stump i mina låneböcker. Och gärna umgås en aning med mannen också.

Och är ett bra ord. Bara man använder det varsamt. Och lagom ofta.
:)
/helena




ps Och om ni hinner så kan ni läsa lite mer om Ingrid Atterberg här! Bl.a. om chamotte och den teknik som min våriga vas upphovskvinna kom på att hon kunde använda för att "tämja" den grovkorniga lermassan med.

fredag 15 mars 2013

Jag tänker...


... på Afrika. På strömmarna som möts utanför det goda hoppets udde, hur vi behöver det kalla och det varma.
... på de små små sköldpaddornas kamp för livet. På teorin om the survival of the fittest. På hur knasigt det känns att någon verkligen tror sig veta vad "fittest" betyder. Och på att ni åtminstone inte borde missa det senaste avsnittet, det som sändes i söndags.


... på Mandelgren. På det enorma jobb som han gjorde. På allt som han nedtecknade och beskrev, som fördes vidare till oss.
... på vilken tur jag hade som hittade den fina boken på loppisen sen. På vilket fint namn det är - Mandelgren. Nils Månsson Mandelgren.


... på när mannen ville ha hjälp med ett par svårlösta knutar i ett korsord tidigare idag, då tänkte jag inte ens på Olof P, när det stod statsminister och ordet var fem bokstäver långt och började på Pa.

... på skolresan till Stockholm, då, på hur viktigt det var att få lägga den där rosen på graven, på att tiden aldrig får stå stilla läng(r)e. Och på att vi varken har hunnit se den ena eller den andra filmen än.


... på tomatgränsen och på häromkvällen när mannen sa; - Men den här gången får du döpa det själv. Och på hur jag svarade snabbt som attan - efter att ha tänkt en millisekund på hur mycket jag tycker om färgen orange;
- Ring of fire! 

... på att jag inte visste att det kan betyda det här också.

... på vad jag skulle rädda om det blev jordbävning eller brann. Och på vad ni är räddast om?


... på hur enkelt allt kan vara, när man är frisk och stark. Och hur lätt balansen rubbas.


... på den här modige mannen igen, och på allt klokt som han sa. Och skrev.

... på citatet som börjar; "De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. ... "

... på att fortsättningen känns hoppfull - trots allt.




... för mycket.
:)
/helena