tisdag 31 december 2013

Some things never change :)


Slinker bara in för att säga Gott Slut! Kom på mig själv att säga God Fortsättning redan häromdagen - vad skulle självaste Magdalena Ribbing ha sagt om det tros?! Men jag vet att jag inte är ensam om att ha lossat en hel del på den något stela och tättsittande vett & etikettslipsen. Eller flugan? Eller kravatten? Fast visst är det lite kul ändå att fortfarande ha lite koll...


...så nu säger jag Gott Slut med hjälp av ett par talande sidor i min gamla söta dagbok.

Lite sjukstuga har vi här hemma nu - mannen kraxar och snörvlar och hackar något på stämbanden - långt innan nyårsskrålet ens har hunnit börja på allvar. (Även om nyårsraketerna har avfyrats precis utanför våra fönster i många timmar redan). Och jag för min något ojämna kamp med den något motsträviga kroppen. Men strax, alldeles strax ska jag slinka i något lite glittrigare än den småsunkiga morgonrocken! Och på bordet skall det ställas fram pasta igen - Carbonara! Basta! Och vem vet...


...kanske orkar jag t o m vara uppe lite, lite, längre än till...halv tolv?


Med dessa informativa ord om mitt alltjämt lika spännande liv... ;)

...önskar jag er en Riktigt Bra Början Också!
Nu går jag och dusjar.
:)
/helena

ps Titta gärna lite extra noga på årtalen, längst upp på de följdriktiga dagbokssidorna. Eller förlåt, jag menar årtalet.

Nyårsunder no 1


" Jag halvligger i soffan med ett tänt ljus som enda belysning. Snart kommer mina gäster och jag har en stund som är bara min. Blicken tar in ting som har följt mig genom många år, i nöd och lust, som har känslomässigt värde och bär på minnen jag inte vill mista.
Fönstret står öppet mot kvällsmörkret. Trots att jag bor i centrala Jerusalem är det mycket tyst. Ordet helgdagsafton sveper sig som en varm men lätt filt kring mitt hem. ... "
" ... Jag tänker på Pär Lagerkvists diktrader: Allt är ömhet, allt är smekt av händer./Herren själv utplånar fjärran stränder./Allt är nära, allt är långt ifrån./Allt är givet/människan som lån. ... "

/ur För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under
av Cordelia Edvardson
Svante Weyler Bokförlag AB,
Stockholm 2012

:)
/helena

ps Här kommer ett Edvardsonskt bonuscitat ur samma krönika som ovan. Kanske en rad att ta till sig lite extra inför det nya året? " ... Lyckan och jag borde nog bli lite bättre bekanta. ... "

söndag 29 december 2013

Över sommarängar, genom stormar


Bilden. Det går aldrig att bara gå förbi den. Fotot där de båda står och kikar under lugg. Den unge mannen i bar överkropp. En tunn och senig överkropp som ser stark ut. Och så hästen, en pulserande åder under den trassliga hårmanen. Ögat verkar plira, lite pillemariskt - kanske beskyddande? Hästar sägs, av vissa åtminstone, vara så kloka.

Jag kan aldrig bara gå förbi boken (oavsett hur snabbt jag tror mig vara tvungen att nå mjölkkylshörnet längst in i affären...), måste le lite först, få den där glad/ledsenkänslan i halsen, varje gång.

Om ingen ser kan det hända att jag stryker min nariga vinterhand över den blanka pocketytan och  håller andan en kort sekund. Blinkar ett par gånger. Och viskar; tack för orden. För någongång ibland, de facto ganska oofta, kommer det hit någon som har förmågan att göra den här fullständigt obegripliga världen lite, lite, mindre obegriplig.

Hur många gånger jag än läser den här texten så slutar jag aldrig att förvånas över hur fullständigt pricksäker den känns. Den är uppenbarligen skriven rakt ut ifrån hjärtat. Och jag vet att jag inte är ensam. Inte ensam här i universum. Och inte ensam om att älska just de här orden.

:)
/helena

fredag 27 december 2013

3 med en hake


Det har varit tre bra dagar. Tre dagar fyllda av...ingenting. Fast på ett bra sätt. Vi sjöng julsånger, som sagt. Spelade ett lite småtrist spel (jag kom faktiskt inte ihåg sedan tidigare att frågorna i Retro var så, ja, vad ska jag säga, antingen lätta eller lite smått obegripliga). Det kanske iofs bara var jag som var extra alldeles-för-många-praliner-trög?! Ibland är i alla fall - något lite småtrist - precis vad man behöver. Även om vädret kunde ha varit lite mindre trist. Jag tillhör inte dem som klagar på vädret i första taget, men när det känns som att en hel vintermånad, snart, har regnat och blåst bort, så börjar t.o.m. jag att tappa tålamodet. Nåväl.


Hur får man exakt de böcker man allra mest önskar sig att läsa just nu? Man lånar dem på bibblan såklart! Tyvärr har jag knappt öppnat de fyra som jag är mest nyfiken på, än, och ni vet ju varför. Det är förstås den där j-kla Puzoboken som fortfarande spökar. Den har minsann varit väldigt svår att lägga ifrån sig. Men nu har vi högläst och högläst och högläst hela helgen, så nu ska det väl inte ta så lång tid innan vi - äntligen - når sista uppslaget. Då tänker jag slå igen den med en högljudd - och nöjd - smäll!

Och genast därefter öppna de fyra som ligger här, som jag är så nyfiken på. Fyra böcker med mycket kvinnliga förtecken. Här nedan följer en liten lista (obs! jag är inte sponsrad av en viss nätbokhandel, det blir bara smidigast ibland att använda sig av en enda plats att länka till) på böckerna som bara väntar på att få slukas! Kanske finns där något som även väcker din läslust?

  1. All I want for Christmas is planekonomi av Sara Granér "... är ett seriealbum fullt av värme och humor, men också en glödande vrede mot ett samhälle där vi allt mer tappat förmågan att ta hand om varandra. ... "
  2. För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under av Cordelia Edvardson " ... Cordelia Edvardson hade en osviklig känsla för det som är heligt. Vilket gränsar till människovärde och respekt för den andre. Och till vårt behov av livsmening, och också av eufori - hänryckning. ... "
  3. De sista tanterna - Från husmor till modeikon av Fatima Bremmer med foto av Magnus Wennman " ... Ömsint och respektfullt porträtterar de några av Sveriges sista tanter och belyser hur deras generation har formats av efterkrigstiden. Ett rikt kulturhistoriskt reportage som ger inblick i en snart förlorad värld. ... "
  4. Jenny Nyström - Livet och Konsten av Gunnel Forsberg Warringer " ... Som första kvinna vann hon den åtråvärda kungliga medaljen vid Konstakademien - därefter låg vägen till Paris öppen. ... " " ... Hon var något så ovanligt som en yrkeskvinna som ensam försörjde sin familj. ... "

Lika eftersökt som Carl Larsson och Anders Zorn var hon - Jenny Nyström. Boken borde nog ha ytterligare en undertitel, tänker jag - mycket mer än tomtar & julkort!

Bara de målade avbildningarna på interiörer från hennes ateljéer i Paris och Stockholm, som återges i boken, är oslagbara! Hon var tydligen här i min lilla stad en gång också, och gjorde reportage. 1880 bevakade hon Lantbruksmötet i Borås på uppdrag av Ny Illustrerad Tidning. Bara en sådan sak.

Oj, det blev visst lite långt. Och jag som egentligen bara ville säga en enda sak:
<3
helena

ps Om ni vill njuta lite mer av den vackra sommardagen, längst ner - och av en solskenshistoria! - så klickar ni bara in er här.

torsdag 26 december 2013

Röd magi & annan


Vad är det med oss människor och röda prislappar egentligen? Verkar nästan som att vi gillar att se rött. Ja, inte vet jag.

Jag vet bara att jag fick en lite bitter eftersmak i munnen när jag såg att Tradera mailat ut information om specialerbjudande angående byte av julklappar redan innan juldagsmorgonen hade hunnit börja glimma. Känns cyniskt i överkant även för vår superkommersialiserade värld. Jag tycker verkligen inte om när det här snabba syn- och handlingssättet tränger allt djupare in även i second handmarknaden.

Idag vill jag gärna få uppleva något annat, gärna lite äkta magi, innan de röda dagarna är slut. Det har varit lite svårt att känna någon riktigt mysig stämning när regnet mot rutan har varit det enda som har ackompanjerat julsångerna. Så jag tänkte gå på utställning istället. Kanske blir det den här som jag drömde om redan i somras, om ni kommer ihåg? Ordet magi känns dessutom som att det hör tätt ihop med tomtar- & trollkonstnären John Bauer.

Annars får jag mest dåligt samvete varje gång jag får syn på mappen med de rödaste bilderna i. För jag lovade faktiskt de mycket vänliga damerna i den välskötta Röda Korset-butiken att göra ett litet reportage av bilderna jag tog där i somras. Och det har jag inte gjort. Än. Fast å andra sidan har jag använt flera av alla de bilder jag tog där, i syfte att göra reklam för alla möjliga second hand- och välgörenhetsaffärer, så jag kanske ändå är förlåten?

:)
/helena

ps Här hittar ni Jönköpings Läns Museums sida. Om ni också skulle vilja njuta av lite Bauersk magi, någon gång.

onsdag 25 december 2013

Jul på italienska, nja


Förutom att ha sjungit högtidligt om att sänka sina vita vingar över stridernas blod och larm, över all suckan i människobarm och därefter skrålat högt och halvfalskt om krimsigare krams, grötigare gröt och mer Arne Weise i rutan (fast mannen sjöng mer Petra Mede i rutan och jag Ernst Kirchsteiger...) tills grannarna säkert satte grönkålen i vrångstrupen, så har vi ätit italienska skinkor, pasta, plus en slags egen version av Ris a la Malta. Och så lite lax förstås. Till kaffet blev det för många praliner, men det undre lagret är i alla fall fortfarande intakt.

När jag för en stund sedan såg den nye påven i rutan, i Rom, bära Jesusbarnet (i en något plastig version) till sin halmprydda krubba kom jag att tänka på det här stycket ur boken vi läser - jo, jag har börjat läsa lite högt för mannen nu, bara för att den är så bra - Puzos Pilgrimen. På sidan sjuttiosju susade vi förbi några rader som känns extra passande denna nätternas natt. Även för oss som inte har gått och blivit så särskilt mer religiösa på gamla vuxnare dar:

" ... Egentligen var Lucia Santa ganska nöjd med sin dag. Det enda som irriterade henne litegrann var allt ståhejet kring det där slagsmålet, som karlarna tydligen tyckte var så märkvärdigt, men som ju strängt taget var ganska oväsentligt i det långa loppet. Nu ville hon inte höra något mer om den saken. Liksom så många andra kvinnor avskydde hon i hemlighet alla manliga hjältedater och tyckte att karlarna var ganska barnsliga som fäste sig vid sådana struntsaker. Vad var väl ett slagsmål jämfört med att år ut och år in riskera livet genom att föda barn till världen? De skulle bara veta hur det kändes när barnet sprängde kroppen på dem och förvandlade den till ett enda stort och blodigt hål. Det var annat det än lite näsblod eller en och annan liten skråma av en kniv. Gino kunde tydligen inte sluta med att prata om det stora slagsmålet. Det slutade med att hon tog honom i nackskinnet och kastade ut honom ur köket, precis som om han hade varit en liten kattunge. Hon ropade efter honom: 'Kom inte hem för sent till maten!'... "

Hjältedat är tydligen en äldre form av hjältedåd. Ordet dat kunde ses redan på 1000-talets runstenar. Allt enligt SAOB.
:)
/helena

ps Nu ska jag strax gå och lägga mig, läsa vidare en stund på sidan 135, förmodligen kommer jag att somna redan innan sidan 136 är slut, men innan dess vill jag påminna er om att Radiohjälpen håller sitt nummer 90 1950-6 öppet för Musikhjälpens insamling till förmån för alla kvinnors rätt till att överleva sin graviditet, ända till årets slut. Bara att märka insättningen med Musikhjälpen.

måndag 23 december 2013

Kannan vill visst säga något


Mannen sover. Jag smyger runt bland fällda sovrumspersienner. Piffar lite. Och tänker på att uttrycket "piffar" låter otroligt löjeväckande. Det är väl snarare petar jag gör. Lägger till och drar ifrån. Funderar på om pärlmanschetterna skulle tillföra ljusstakarna något, eller om det är bra som det är? Oftast tycker jag att det är snyggare utan, i all sin enkelhet. Men de tunga pärlmanschetterna är speciella. Funderar vidare på om det inte finns viktigare funderingar att ha i juletid.

Vänder jag mig om så lurar stöket alldeles intill, nära, men inte här. Här tog dammtrasan sitt sista arbetspass innan den gick på helgledighet. Tyckte den sa något om att åka bort över julen. Bara den inte tänker lämna sina husdjur här hemma, jag tycker inte så mycket om råttor. Dammråttor.

Allt i det ostökiga fönstret är förresten inte second hand, tro't eller ej. Inte lampfoten. Och inte den lilla kronan.

:)
/helena

ps Jag hoppas hinna titta in lite då och då, under dagarna som kommer, så jag väntar nog lite med att säga det där, ni vet.

söndag 22 december 2013

Word(s)!


:)
/helena

ps Det lustiga är att man träffar på dem - de kloka orden - när man minst anar. Där man minst anar. Som här i ett avsnitt av den gångna säsongen av Bates Motel. (Där förresten Freddie Highmores rolltolkning som den unge Norman mer än väl skulle kunna passa in på beskrivningen: rent poetisk rollprestation!)

lördag 21 december 2013

Målbilden


Det spelar inte så stor roll hur man ser på den, från vilket håll eller så. För det är ändå så som den ser ut - hägringen. Önskebilden av lugnet som ska infinna sig. Spela riktigt bra julmusik, lite udda, men bra. Snön som ska falla ivrigt, men lätt, likt Ian Andersons flöjttoner, lätt över alla trottoarer, dämpa alla fotsteg, alla billarm, alla snabba tankar. Visst, fotstegen - och tankarna! - får gärna knaka lite. Och knirra. Men det ska bara vara dova knakanden. Sedan en lagom smal gata, gärna en gränd, att gå och kika upp på stjärnorna ifrån. Sovmorgon och gå upp i julottan.

Vem har sagt att alla drömmar ska vara logiska? Eller genomförbara? Målet är glasklart, vägen dit något diffus.

:)
/helena

torsdag 19 december 2013

Det kunde varit så vackert här


Här sitter jag och försöker hitta en bild som säger mer än en massa ord. Men jag hittar mest en massa bilder som påminner om hur underbar sommaren var. Och bilder som ger mig en massa abstinens efter känslan av att bara kunna ta kameran i handen och gå rätt ut i ljuset!

Vidare hittar jag några bilder som påminner mig om mitt projekt som påbörjades tidigare i år - vackert förfall (orkar inte länka till något just nu, men om ni kikar runt bland inläggen från sommaren/sensommaren/hösten framförallt, så tror jag att ni kommer att hitta något...) - om ni minns?

Och så hittar jag de här bilderna som jag ville skulle berätta något om fult förfall. Om människans outsinliga förmåga till allehanda nedskräpning. Inom- och utomkroppslig nedskräpning. Och förmodligen hade bilderna kunnat berätta det alldeles själva, om jag bara hade kunnat hålla tyst.

:)
/helena

onsdag 18 december 2013

Faktum är att tiden går


Fotografen Frederik Lieberath (som brukar plåta åt Apple och Hugo Boss) har riktat sin lins mot Faktumförsäljarnas prylar. Vilka prylar kan du absolut inte vara utan? En spännande fråga som Faktum och Forsman & Bodenfors tagit fasta på i årets Faktumkalender - Mina Prylar. De lät tolv försäljare, välja de saker de inte klarar sig utan.

" ... - Varje sak har sin egen historia som berörde mig djupt. De blev som porträtt av den som lämnat in dem - en individ trädde fram ur anonymiteten, säger Frederik Lieberath. ..."

"... Jobbet startade en massa tankar, det berikade mig och fick mig att känna hur trött jag är på det slentrianmässiga konsumerandet. ..."

Faktumkalendern 2014 finns att köpa ute hos försäljarna, alldeles i nästa gathörn, nu. Dessutom kan man köpa den i Faktum-butiken, men då måste man köpa minst tre. Varför inte köpa den till ett par vänner också?


Här hemma brukar vi oftast hänga upp den lokala fotoklubbens kalender på väggen. Med svart/vita bilder från svunna dagars gator, torg, hus och gränder, i den lilla staden där vi bor.


Men egentligen behöver man kanske inte kalenderbita så hårt, tänker jag. Bättre att skaffa sig en mjukare approach till tidens gång. För vad behöver man egentligen mer veta, än att efter vinter kommer...


...vår?

:)
/helena

ps Snart, snart, snart ska jag sätta upp den (av någon nybliven 1959-års mamma eller mormor eller farmor?) broderade årstidskalendern på väggen. Den ska sitta alldeles vid mitt huvud, på min sida av sängen, så att det första jag ser när jag vaknar är att; än finns det tid.

tisdag 17 december 2013

Som en snöboll


Tiden tiden tiden
Alla måsten - måstes inte
Läsa lite, en rund stund, av inget annat skäl än de rutiga och randiga
Lusten lusten lusten
Fötterna upp, en bra bit från golvet
Blicken stadigt fäst, mot det som bara pågår just nu
Livet livet livet
Det sköra det vackra det lilla det stora
Krama någon speciell, varje kväll
Leken leken leken
Den kära leken
Skapa nya liknelser varje dag; tiden som en snöboll - en välkramad, varm, lagom smält, livfullt droppande

:)
/helena

måndag 16 december 2013

Lucia Santa & en särskilt vis man


" ... Den nytvättade ljusbringaren hade nu hunnit långt ned i väster och såg närmast ut att vilja ta sig ett dopp i Hudson River. ... "


" ... Han njöt av den vackra synen - hyreshusen som färgades röda av den nedgående solen, barnen som kom ut igen efter regnet och började leka på gatan och de båda hästarna som sakta drog sina kärror bort mot gathörnet. En av dem lämnade runda, rykande, guldfläckiga bollar efter sig. Kvinnorna öppnade fönster och lade ut kuddar på fönsterbrädena, och deras gulbleka ansikten inramade av tjockt svart hår hängde ut som takränneprydnader över gatan. ... "


Mellan Nobelfestligheter, Mandelasorg (och glädje!), Lussefirande och Musikhjälp - och allt det där andra som alltid måste göras - har jag försökt snika till mig ett par sidors mustig läsning här och var. I Mario Puzos Pilgrimen följer jag, med historisk nyfikenhet, i Lucia Santa och hennes familjs spår. En slags west side story-story. Alltså inte i bemärkelsen rivaliserande gäng (inte hittills i alla fall, jag har hunnit till kapitel fem av tjugosex...), utan för att det handlar om italienska immigranter inflyttade till Manhattans västra sida.


Sedan har de här tre sköna filurerna hittat ut från diskställets inhägnade tillvaro. I minst ett år har jag gått och sneglat på dem. Men bara då & då eftersom Stiftelsen Vitryssland bara har loppisverksamhet - då & då. Lite oftare innan jul förstås. I alla fall, kikat har jag och beundrat denna kloka trio flera gånger. Nu blev de äntligen mina! Enligt diverse retroklokt folk så är det troligtvis den danske multibegåvningen Björn Wiinblad som har designat de tre vise (pressglas)männen, för Rosenthal.

:)
/helena

ps När vi nu tänder de tre små ljusbringande männen (på riktigt!) denna, hittills något regndystra, decembervecka så tänder vi dem för Nelson Mandela, så klart. Jag har nog aldrig hört så många vackert positivt laddade adjektiv någonsin, som de som sades under den korta glimt av begravningen som nyheterna visade igår. Vis var bara förnamnet.

söndag 15 december 2013

Inte alltid så lätt att fånga...


...och ändå känns det som att den står stilla ibland.

:)
/helena


ps Niklas Eriksson tecknar inte bara Carpe Diem, utan också den politiska satirserien #Sverige. Med figurer som känns bekanta på något sätt...

Här hos Bulls Press kan ni läsa en hel massa prov-serierutor! Lite kul. "Först och främst, vad gäller karaktärerna i denna serie: alla likheter med nu levande politiker är resultatet av en helt sjuk kosmisk slump och ingen bör göra sig besvär med stämningar, ärekränkningsmål och dylikt. Universum är konstigt och ofta orimligt, deal with it."

fredag 13 december 2013

Handsome i Ransom bl.a.


Märkligt vad man kan hitta när man desperat letar efter något rent att ha på sig. Längst ner låg en rynkig Mel Gibson. Eller skrynklig då. Dagens T får mig att tänka på mannen vi såg på biblioteket för ett tag sedan, han som verkade låna hem filmer systematiskt. Hylla för hylla liksom. Kanske ingen dum idé? Jag menar, förr eller senare lär du i alla fall stöta på någon som du tycker är riktigt bra. Fast man får nog ha väldigt gott om tid förstås.


Själv håller jag på att, något osystematiskt, plocka fram böcker inför året poesitävling! Jo, det blir en ny upplaga och jag får nog äran att vara jurymedlem igen, om jag är snäll. Alla som lämnar in ett poetiskt bidrag får en bok, eller i alla fall de första 25 eller så - bäst att gardera sig om det skulle bli diktanstormning. Det är väl allmänt känt att orden poesi och anstormning ofta går hand i hand? Not. Tyvärr. Men det ska vi så klart försöka ändra på. Dikt för dikt. Yes!


Vid soffan står två av mina senaste NOS-fynd. Ni vet väl vad NOS står för? Jo, New Old Stock, det har jag lärt mig ifrån sakletargrabbarna Mike & Frank i American Pickers. Fast så jättegamla saker handlar det inte om i just det här fallet, men ändå.


En ouppackad IKEA-ram - Målilla - design Nike Karlsson. I den högst eftertraktade bioaffischstorleken 70*100! Äntligen har jag hittat en ram till en av mina absoluta favoritfilmer, nu ska jag bara hitta i vilken rulle affischen finns också. 20 kronor för ramen och 10 kronor för den oanvända lampskärmen - som jag tror och hoppas ska passa någonstans. Bara på välgörenhetsloppis mina vänner. Bara där.


Och i prylgarderoben står några små nissor och verkar tycka att det börjar bli dags att få komma ut nu.
- Tålamod flickor, tålamod.


Dagens stjärnögda filmgosse, nåja, får mig också att tänka på de tre filmer som vi lånade på bibblan senast. Mustachen var ganska hyfsad på något konstigt, franskt och högst obegripligt sätt. Den andra filmen beskrivs så här: Alla har en speciell gåva. Ibland kan det ta 40 år att upptäcka den. Natalia Smirnoffs film Pussel (Rompecabezas) var riktigt bra och fick mig dessutom att undra om det verkligen finns internationella pusseltävlingar och renodlade pusselaffärer på riktigt? Och varför skulle det inte göra det egentligen?


Med önskan om en fortsatt finfin fredag den 13:e till er alla!
:)
/helena

ps Solisten har vi inte hunnit se ännu, men orden på baksidan verkar - om än kanske lite i överkant melodramatiska - lovande: "Solisten är ett emotionellt gripande drama om musikens försonande kraft. Journalisten Steve Lopez (Robert Downey Jr) upptäcker Nathaniel Anthony Ayers (Oscar-belönade Jamie Foxx) - ett musikaliskt under som barn, men som nu spelar fiol på Los Angeles gator. Lopez försöker hjälpa den hemlösa mannen att komma tillbaka på fötter och de utvecklar en unik vänskap - en vänskap som kommer att förändra båda deras liv. "

torsdag 12 december 2013

Avsändare okänd 2


Hur kan något som väger så lätt ändå vara så tungt? Hon hinner bara tänka tanken under en bråkdels sekund. Molvärken i armbågen påminner henne mycket längre.
- Kan du inte alls se på det som att du har fått en andra chans? Mammas röst hade varit bedjande. Men nej, det kunde hon inte. Det kan hon inte.
- Som att du får rita alla vägar, floder och berg i din egen kartbok nu? Om det var något hennes mamma aldrig hade saknat så var det förmåga till dramatik. 
Och fallgroparna, hur blir det med dem? De får jag väl också rita in alldeles själv? Jippie.
Tröttheten. Fanns det något alls att sitta på i detta vita oskrivna blad till rum. Där, vid fönstret, kartongen med de gamla uppslagsverken. Men hon har blandat ihop dem, det här var uppenbarligen en annan kartong. 

:)
/helena 

tisdag 10 december 2013

Away from her


Tittar bara in en snabbis, så här i den glamourösa kvällen, för att ge ett litet tips. Ett tips som särskilt passar oss som gillar att fuska till oss lite världslitteratur via filmduken. Imorgon eftermiddag kl. 14.45 visar Svt 1 filmen Away from her (2006). En film med mycket kvinnliga förtecken:

"... En övertygande regidebut av nu 34-åriga skådespelerskan Sarah Polley. ... ", skriver Aftonbladet tv.

Och The bear came over the mountain heter novellen av Nobelpristagaren Alice Munro som Away from her bygger på.

Julie Christie Oscarsnominerades dessutom, enligt säker källa, för sin roll som kvinnan som drabbas av sjukdomen Alzheimers.

Nu, en stunds ytterligare Nobel-tv-festligheter. Sedan, ladda DVD:n för inspelning!

:)
/helena

In the Night


Nu har det äntligen börjat! Musikhjälpen 2013!
 
Natten har alltid varit min bästa vän. I skydd av mörkret har jag tänkt mina bästa tankar och fått en hel del vettigt gjort. Bland annat skrivit en del. En del ganska okej saker och en hel massa annat...
 
 
Ikväll när bara månen, Musikhjälpen, jag och några till är vakna sänder jag in min bästa musikönskan: Här kommer natten med Miss Li (sorry Pugh I love you!), men det här är en av de bästa tolkningar av någon annans låt som jag någonsin har hört. Och upplevt. För den här tolkningen är verkligen en totalupplevelse.
 
 
Dans la nuit heter Marc Chagall-målningen på franska. In der Nacht på tyska. På baksidan av kortet, som jag hittade på Myrorna, står det att den är målad 1943 och att själva målningen finns på Philadelpia Museum of Art.
 
Tycker den kärleksfulla bilden passar perfekt som symbol för årets Musikhjälpentema - att alla tjejer i världen ska ha möjlighet att överleva sina graviditeter!
 
Vilken låt önskar du?
 
:)
/helena
 
ps När jag var liten var jag ännu mindre rädd för mörkret än nu.  följde jag mina mörkräddaste kompisar ända fram till deras kvällsmurriga ytterdörrar. Sedan gick jag hem igen. Men aldrig ensam, alltid i sällskap av mörkret.