Titta, här står han, min egen pepparkakegosse! Med håret på lätt svaj och blicken i skarp koncentration. Ordentligt uppkavlade ärmar och - förkläde. Hihi. Med sötaste kråskragen på.
- En sockerbagare här bor på landet, fick man sjunga då, på den tiden, för honom - mannen. För han är allt en riktigt lantis i grund och botten även om de senaste 20 årens stadsluft har gjort sitt bästa för att ta det ur honom.
Kungsörnens vetemjöl. Kan det ha blivit annat än de pepprigaste pepparkakorna ever? Och med sådan elegant assistans - av raraste, ystraste syster - se bara på den blankkammade, högburna bagarfrisyren och förklädet med inbyggd!? getingmidja. I bakgrunden lilla mamma, som utför den syssla som mammor alltid har gjort. Hon diskar. Med den äran, med den nariga russinfingrade äran.
Och allt verkar ske liksom i ett förklarat sken? Eller oförklarligt sken? Där borta ifrån fönstret. Det är kanske där som själva stjärn(gosse)glansen sipprar in?
Själv hade jag funderingar på att baka den enklaste av alla enkla äppelkakor, med tonvis med kanel på, men det sket sig på ren svenska. Äpplena hade ruttnat av att ligga kvar för länge i plastpåsen, i ett för varmt rum, så då tittade jag på när Hanna Hellquist och Clara, hon den Underbara ni vet, bakade blåbärskaka istället. Jakten på det perfekta livet fortsätter. Och tåligare äpplen.
Ett riktigt stort cyberhjärta vill den lille mannen och jag skicka ut till er. Ett hjärta fulladdat med de pepprigaste julstämningskryddor man kan tänka sig!
<3
/helena
ps Om inte orken eller något annat oväsentligt kommer emellan imorgon, så kommer ni att få möta ljusbringande helgon härinne snart. Men kanske inte riktigt av det slag som ni förväntar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar