- Titta, det är redan någon som köper den, sa jag och drog mannen i jackärmen. Ett år tog det. Nästan. Innan jag kunde lämna den nästan helt oklösta kattmöbeln vidare. - För tänk om vi vill ha ett nytt djur snart, sa jag. Eller i alla fall ett annat. - Då vore det dumt att ha lämnat den lilla katthyllan ifrån sig. Eller? Den var ju dessutom i så gott skick.
Ett år tog det nästan. Att bearbeta. Och komma på. Att jag inte vill ha något "nytt djur". Jag vill ha tillbaks mitt gamla.
Så känns det, fortfarande. Men det känns också bra att veta att någon annan kunde köpa en kattmöbel idag. På Myrorna. Bara en halvtimme efter att vi lämnat in den. Han såg snäll ut, han som köpte den. Han hade ett sådant där snällt skägg.
Och jag ville rusa fram och fråga vad den heter - katten som skall hoppa upp på samma möbel som min egen mycket försiktiga vän har hoppat upp på tusentals gånger innan. Nästan utan att lämna något spår efter sig. Men jag lät bli, pillade bara lite förstrött på det som låg i min varukorg och slängde en lagom förströdd blick.
För jag vill ju inte att min lilla lurviga vän ska behöva skämmas över mig. Var hon än är.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar