Igår kväll hade jag tänkt att önska er en bra helg, men min egen helg började så bra så att jag inte hann. Hm. För hur kan man lämpligare starta hyllningen av alla helgonens helg, än genom att gå på auktion? Det går nog inte.
Som vanligt hann vi inte vara där i så god tid, på visningen, som man kunde önska. Men jag hann ändå njuta. Njuta av tingen som tillhört någon som jag inte visste att jag saknade. Men visst måste det ändå vara så - att vi saknar de som var här före oss? De som satte upp bopålarna, stakade ut vägen, lyfte ton med sten ifrån det som sedan skulle bli lerig mager åker o.s.v. Vi saknar även de som vi inte minns. För allt de har gjort för oss. Före oss. Innan det begav sig. Innan de begav sig någon annan stans. Innan vi kom hit. Ibland långt innan vi ens var påtänkta.
Sorry, om det verkar som att jag 'goes all religious on you' här, men det här är en sådan helg när det är svårt att låta bli att bli... låt oss kalla det eftertänksam.
Nåväl, tillbaka till de välfyllda auktionshyllorna. Jag strök med handen över någons spetsade lakan, broderade kuddar och någons skrovliga och lite vinda gamla träpall. Höll upp någons smyckesgömma mot ljuset, för att se det bling-blinga mot lysrören. Den där Hummel-figurinen i svart hatt, som höll ett notblad, med små små noter på, i händerna. Den var så söt, synd bara att det hade gått en flisa ur den höga hatten.
Vördnad, jag kände nästan vördnad när jag öppnade den lilla silverasken, inuti låg en lock. En avklippt lock, från någon med blont hår. Jag kunde inte låta bli att undra hur länge det hade legat där, i asken. Men hår avslöjar ju aldrig sin ålder, om det inte har skiftat i grått vill säga... Eller om någon vetenskapsman dykt upp och viftat med en instruktionsbok till någon kol-14-metod eller så. Och det gjorde det inte. :)
Sedan var det allt det praktiska, det som vi alla måste ha; dammsugare, mopp, imduk och sängbord. Och grytor. Vi ropade in en alldeles glänsande, orepad och oanvänd liten kastrull för en femtiolapp.
Och konst. Någon, som jag inte visste att jag hörde ihop med, tyckte om konst. Jag ser särskilt fram emot att få fördjupa mig i Siri Derkert. Och Vera Nilsson, för jag vet så lite om henne. Inget alls faktiskt. För tjugo kronor fick jag också ta med mig en konstfull bok om X:et och två volymer om Nils Dardel hem.
En hel trave med danska jultallrikar fick också ny adress. En trave som jag absolut inte hade tänkt att ropa in, men ingen ville ha dem. Och de är ju så fina, som små runda berättelser, var och en av dem. För den berömda tian fick jag mer än tio små blå/vita! tallrikar. Har inte ens hunnit räkna dem riktigt än. Kanske kommer de upp på en vägg, kanske kommer det att läggas pepparkakor på dem - till adventsfikat. Vem vet. Ni kommer säkert att få veta, så småningom.
Ett blått hus, nej två blåa hus, ett rosa och ett litet grönt (det jag förmodligen skulle valt att flytta in i om det hade varit lite större), ligger i gränden på den lilla akvarellen som också slank med ända hem. Den är rar, den står så bra där i bokhyllan - mellan Dag Hammarskjöld och Staffan Seebergs Stella. 'Stellas Frihet' heter boken som hittades i en dammig loppishylla en gång och som bara fick följa med mig därifrån för att framsidan såg så ljuv ut. (Det är en kvinna i en lång vit volangprydd kjol som står på en brygga och klär på sig. Eller av sig...)
Som sagt, jag ville bara önska er en bra helg. Stämningsfull och lite eftertänksam. Och fylld av goda minnen - både av de som man visste att man saknade och de där andra. Alla de där andra.
:)
/helena
ps Jo, sedan var det ju filmen vi såg också, efter att vi kom hem ifrån auktionen, det var nog den som däckade mig helt. Både för att jag var utmattad efter en redan lång dag, men också för att den då 12-årige Thomas Horn spelade så bra. Spelade skjortan av både Tom Hanks och Sandra Bullock. Och Max von Sydow! En film om sorg och minnen. Om kärlek. Om att hantera förlust och trauma. Om en liten pojke med en stor själ. Inte den bästa film jag sett, men definitivt inte den sämsta. Ingen film med Tom Hanks i kan vara dålig. I love him. Jo, så är det.
'Extremely Loud and Incredibly Close' - heter den, filmen. Och boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar