onsdag 31 oktober 2012

Gastkramande middagssällskap


Är alldeles för trött för att skriva någonting vettigt nu. Egentligen. Men jag kunde inte låta bli att titta in en snabbis och visa er att jag faktiskt använder något av alla mina salt- och pepparset. Åtminstone som prydnad.

Känner dessutom att det kanske är dags att avsluta den tredelade följetongen; Här hemma firar vi inte Halloween. Egentligen.

Men igår åt vi i alla fall lite orangeaktig mat i form av lax och idag funderade vi på att fira och lyxa till det ordentligt med B-L-O-D-pudding. Men det blev falukorv istället. Som sagt; lyx.

Sedan när jag stod i brödhyllan i mataffären funderade jag på att köpa Mjälloms paltbröd, ja, det med B-L-O-D i, det fick bero till en annan blodfattig dag. Men det är en bra hjälp för att fylla på de månatligen sinande järndepåerna, ja, ni förstår säkert vad jag menar.

Glömde att titta i juicehyllan efter spirulina, jag tror att den där mörkgröna supernyttiga juicen heter så? Men det var några år sedan jag drack den regelbundet nu. Kanske har de, Brämhults Juice, slutat att tillverka den? Tänk att det som kan vara, kan vara Sveriges godaste juice ligger bara ett kvarter bort. Har ni förresten provat deras nypressade morötter? Mmm. Kom bara att tänka på det, just idag, att jag hade en arbetskamrat en gång i tiden, som brukade köpa ett helt lager av den gröna "häxbrygden" nu i dessa spöktider, för att använda just till nyttig häxbrygd på någon Halloweenfest för de små, men oftast så storartade, människorna.

Nej, jag är inte sponsrad av min juiciga granne. Jag tycker bara de är värda lite reklam. För att de gör så god juice. Helt enkelt.

En djävul med sin röda eldgaffel i högsta hugg, satt i baksätet på en Volvo som vi passerade på vägen hem ifrån loppisen. Och en vidbrättad svarthattsförsedd häxa kom gåendes på trottoaren mittemot. Annars har allt varit lugnt.

Ja, förutom att vattnet har varit avstängt en stor del av dagen. Och att elementen är iskalla nu på kvällen. Men vilka lyxproblem är inte det jämfört med vad som har hänt på andra sidan Atlanten?! Jag läste någonstans att koleran härjar vildare efter Sandys framfart på Haiti och om jag inte minns helt fel så stod det någonting om att ca 70% av landets grödor i princip, bokstavligen, hade blåst bort. Det kallar jag skräckscenario.

Ska tänka lite på det när jag sneglar på mina små, skrämmande söta, spöken här på det dukade bordet framför mig. Och när jag klagar på att golvet i min annars så väluppvärmda tillvaro ger mig lite kallare kårar just ikväll. I natt.


:)
/helena


ps Vad jag hittade på loppisen? Jo, ett par saker som jag blev väldigt glad över. Smått & gott ni vet. Som kommer passa fint i köket. Något från havet och något från fyrtiotalet, så mycket kan jag avslöja. Men mer om det en annan dag.

En president som går igen


Här hemma firar vi inte Halloween. Egentligen. Har det börjat eko här inne tros? Känns inte den där inledningsmeningen som något som går igen? Likt en gisten gammal slottsdörr. Eller som en vålnad?


Dagen till ära läser jag i alla fall lite i Rupert Matthews's och Michael Bragg's mycket barnvänliga (eller kanske mera lagom barnskrämmande!?) bok: 'Spöken och vålnader'. En bok som för övrigt funkar mycket bra även på vuxna barn - kan jag låta meddela.


"... Ett spöke eller en vålnad tros vanligen vara en avbild av en avliden person. Men en del spöken är föremål eller djur. Olika spöken uppför sig på olika sätt, alldeles som levande människor gör. Ett fåtal spöken är skrämmande, eller till och med farliga, men flertalet är fullkomligt harmlösa. Den enda skada de gör är den chock man får av att se dem ..."
 

Såg NI den? Hallå? Någon där?

Vaddå då? Nu ska det bli gott med fika, tänkte den väl? Hunden. Inget konstigt alls med att en liten doggilogg tigger vid bordet. Undrar bara hur den hade tänkt sig att kunna svälja godbitarna som den hoppades skulle komma nertrillandes i gräset? Kakluckan * verkar liksom vara stängd. Forever. And ever.


"... Den kanske mest välkända spökuppvisningen av en berömd person är den som utspelade sig i Vita huset - den amerikanske presidentens högkvarter. Den store presidenten Abraham Lincolns vålnad (president 1861-65) har setts gå omkring i korridorer och hålla ett öga på omgivningen. Hustrun till president Franklin Roosevelt (president 1933-45), Eleanor, satt och arbetade i sitt arbetsrum sent en kväll när jungfrun, Mary Eban, rusade in alldeles skärrad. Hon sade: "Han är där uppe - han sitter på sängkanten och tar av sig stövlarna!" När Eleanor frågade vem "han" var fick hon svaret: "Mr Lincoln!"
 
"... En del människor tror att president Lincolns vålnad återupplevde några av sina mer bekymmersamma ögonblick i Vita huset. ..."


Jahaja. En del saker förändras inte med tiden. Tydligen. Eller vad säger du, Mr Obama?
:)
/helena


* Kaklucka är slangsynonym för mun. Så vet ni det också.


ps Idag tänder vi ljusen på Halloween/Allahelgona-brickan och tänker lite extra på våra grannar i det stora landet i väster. De är så bra på spänning där borta. Med vädrets ständigt gäckande makter i hälarna. Med presidentvalskampanjer i värsta Stephen Kingklass. Behöver de verkligen Halloween också?

tisdag 30 oktober 2012

Åh, min skalle!


Här hemma firar vi inte Halloween. Egentligen. Vi tänder mest ljus och väntar på att alla de så kärt saknade helgonens helg ska börja.


Så pumporna på ICA får allt ligga kvar, hur dekorativt lockande de än ser ut. Men å andra sidan skulle man kanske leta reda på ett recept på paj. Eller soppa. Det sägs ju vara väldigt gott. Har ni provat?


Sedan tänker jag att det kanske går att kombinera lite grand? Halloween + Allahelgonahelg = lite svart, lite orangeaktigt, lite kusligt och mycket ljus och värme. Det borde gå. Så jag plockar fram min guldigaste bricka, den som jag hittade någonstans i second hand-världen för ganska små pengavärden. I sin originalkartong. Tänk vad mycket vackert det finns där ute. Min ljusa, skimrande bricka. Skimret är i alla fall helt äkta.

 
Kattguld! De sägs ju vara lite skrämmande, de svarta katterna, ha med magiska krafter att göra och så. Men ni som följer med härinne vet att för mig kan en svart katt aldrig betyda otur. Hur många vägar den än går över. Eller hur många ljusbrickor (och skrivbord) de än huserar på. Fast det är klart - min lilla lurviga vän hade ju en liten vit fläck under hakan (som Husse brukade kalla för skraplotten:) så det kanske inte räknas då? Med en vit fläck så blir det kanske inga kalla kårar? Bara mys och gos. Hur som helst, så saknar jag min lilla vän.


Tillbaka till ljushalloweenbrickan. (Ja, jag älskar ihopskrivningar!) Vi adderar en styck drakljusstake, för det rätta skrämmande stuket. Ett auktionsfynd. Förmodligen en asiatisk souvenir eller så. Inget dyrbart. Men lite fin. Och kul. Jag hade tänkt att ta med min ormtjusarpytonljusstake också. Men den ville inte ringla ner ifrån sin uppvärmda plats på sovrumshyllan. Den tyckte att det var för många saker i vägen, att kringelikroka sig förbi. Och jag kunde inte annat än att hålla med. Det ÄR fortfarande lite för stökigt här hemma. På vissa ställen. Men brickan är i alla fall blank och skinande.


En dödskalle måste vi så klart ha! Ett kranium. Ett riktigt ljushuvud, i form av Ludvig Löfgrens läckra ljuslykta; 'Skull' i serien 'Still Life'. Den fick jag i present för några år sedan och den får komma ut från prylgarderoben och lufta sig lite då och då. Vid speciella tillfällen, som nu. Eller lite närsomhelst när man får lust att ställa sig de enkla frågorna. Att vara eller inte vara... en dödsläcker värmeljuslykta? Det är frågan.

 
Et Voilà! Sedan är det klart för att mysa. Och rysa. Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Typ.


:)
/helena



ps Nu måste jag läsa klart om Halloween, det var faktiskt riktigt intresssant. En lång historia, skulle man kunna säga. Innan det kom till USA. Och Sverige. Allt började tydligen på Irland och Skottland. Visste ni det?

God natt & God morgonrock


Det här kan mycket väl vara ett av mina sämsta inlägg någonsin.


Det kombinerar på något obeskrivligt sätt allt det jag själv tycker sämst om att stöta på, ute i stora vida cyberrymden. Och så har vi då bilderna, de som ska illustrera allt - lite för suddiga för att göra någon glad, men inte tillräckligt suddiga för att verka som ett medvetet konstnärligt grepp.


Så som sagt, det kan vara mitt sämsta inlägg någonsin - om jag inte räknar det där med jordgubbarna då, någon gång förra sommaren. Det var liksom bara jordgubbar. Inget mer. Det räcker liksom inte. (men det gör synnerligen antalet liksoms här inne eller heter det kanske liksomar...?) Men jag bjuder på det, för det har, liksom, varit en sådan dag.


En lite luddig dag. Torktumleluddig. Nästan lika luddig som min "nya" morgonrock. Det är inte så vanligt att jag inhandlar så pass kroppsnära plagg second hand, men den här såg så oanvänd ut. Och luddig. Och gosig. Och blommig. Sedan slank det med en halsduk också, i en färg som kommer att matcha höstkappan bra, om inte hösten är helt slut nu? Då blir det vårkappan den kommer att matcha, för det är ju samma plagg. Och den lilla svarta, kommer den också att passa fint till. Den lilla svarta skepparkavaj/jackan. Den som jag ropade in på auktion förra hösten. Ett kap. En stöld. Nästan gratis faktiskt. Knappt en hundralapp betalade jag. Morgonrocken då? Den kostade lite mer, 125 riksdaler och 50 för halsduken. På Emmaus, om nu någon skulle vara intresserad. Det är inte jag. Intresserad alltså.


Och hur många gånger kan man citera Christer Björkman egentligen? Utan att framstå som fullständigt patetisk? Men det är ju sant i alla fall; imorgon ÄR en annan dag. NU är det en annan dag. Äntligen.
:)
/helena


ps Som grädde på det suddiga bildmoset så klämde jag med det lilla broderiet som jag inte kunde låta ligga kvar i hyllan på Emmaus och samla damm. Så sött liksom. Vårsött. (Om ni bara hade kunnat se det...)

måndag 29 oktober 2012

Utan sol i sinne


Jag hade tänkt att skriva något om hur jag avundas solen dess förmåga att få allt att se vackrare ut.
 
Något om de där husen som är så fina och som jag vill gå förbi lite oftare. Ett av dem var med i Antikjakten för ett tag sedan. Nej, inte i Hustoppen, Antikjakten. Jag är nästan säker.
Ibland känns orden bara skrala, smala, instängda och för små.
 
Hade tänkt att berätta lite om ett torn, ett ganska gammalt torn, som jag tycker så mycket om och om varför det inte byggs så längre. Eller egentligen hade jag tänkt fråga er. Varför?
 
Och någonting om kärleken ville jag ha fått sagt. Att Jonas skildrade den så bländande vackert. Och att jag äntligen har sett det sista avsnittet.
Ett tillägg hade jag tänkt att göra om kärleksörten, om hur den påminde mig om slutorden där och om nu någon har missat den, serien, så finns det fortfarande tid. "Man kan hinna mycket mellan tårarna", som hon sa - Elin Wägner.
 
För kärleken får ju alltid plats. Måste få plats.

Jag hade gärnat tipsat er om någon bok, om jag bara hade hunnit gå till biblioteket.
Sedan hade jag mer än gärna berättat för er hur skön den alldeles nersuttna IKEA-soffan trots allt kan vara. Bara filmen som står på är tillräckligt spännande och bra.

Men det får bli en annan gång, för tvättmaskinen skriker på uppmärksamhet. Den är hungrig. NU. Så en annan gång vänner, en annan gång.


:)
/helena

söndag 28 oktober 2012

Rum för nyfikenhet


Jag kan sällan låta bli, i alla fall under någon längre tid, att tassa runt bland alla spännande rum på FABRIKEN! Det beror nog mest på att jag alltid undrar hur folk har det. Det är alltså inte nödvändigtvis de smartaste inredningslösningarna som jag tittar efter. Ibland spanar jag lite längre in. Letar efter trivsel i vrårna och kollar efter utestängd hemlängtan. Hur har rummen fördelats? Var bor drömmarna och har man gjort extra mycket plats för fantasin? Gett större utrymme för gemenskap eller har stora egon fått gå före i den personliga bostadskön?

"- Vad som slår en som förälder är den rasande nyfikenheten och ivern som ungar har i ögonen, redan vid barnvagnens kant. Hos äldre barn och vuxna är den ivern ofta borta. Hos vissa äldre finns den dock kvar och kan leda till sådant som en doktorsgrad i franska, vetenskapliga upptäckter som har med universum att göra, eller skapa vacker poesi och musik, ..."
 
Så sa Gunilla Bergström vid invigningen av 'Alfons Åbergs Kulturhus' i Göteborg, tidigare i veckan. Så klokt, så bra, så sant, tänker jag och blinkar lite åt lilla Anna där hon ligger i den gamla ärvda fåtöljen. Inte så att jag & mannen direkt har gjort några större vetenskapliga insikter om universum på senaste tiden och doktorshattarna lyser fortfarande med sina frånvaror... men vi tror på barnsligheten! Som en ständigt pånyttfödd kreativ drivkraft. Särskilt hos så kallade vuxna. Och nyfikenheten! Är det något jag tror på här i världen så är det på att inte tappa sin nyfikenhet. Den bör susa fram genom vardagen som en virvelvind eller kanske som en lagom dammig flygande matta genom vardagsrummen. Det kan vara svårt att låta bli att sätta på sig sina invanda och med åren lätt cyniskt färgade skygglappar, men jag tror bestämt att det kan vara värt besväret att försöka hålla barnasinnet levande.

"... - Livet blir intressant om man är nyfiken och vill veta saker. ..."
 
Så sa hon också, Gunilla Bergström. I alla fall enligt BT.

- Vad mycket grejer ni har?! Så kan det hända att ett barn uttrycker sig när det kommer innanför vår dörr. Med den sköna oförställda mixen av storögd förvåning och illa dold förväntan i rösten. Och jag förstår dem, för det är så jag vill ha det. Hemmet - lite som en skattkammare som aldrig riktigt kan bli fördigöppnad. Det ska alltid finnas minst en, åtminstone mental, upptäcktsfärd kvar att göra. Och tro mig när jag säger att det kan vara en stor utmaning att efterleva, när man bor på ett fåtal kompakta kvadrat.

När FABRIKEN öppnade sin temadörr till barnrummet nu i veckan, så kan ni tro att jag blev nyfiken. Här hemma har vi visserligen inget regelrätt barnrum, men vi har en hel del rum för barnslighet. Och fantasi.

Jag läste aldrig Alfons egentligen när jag var liten, så jag funderar på om det inte kan vara dax nu. Hög tid för att upptäcka denne kloke lille pojk. Eller lille och lille förresten, vi är ju ungefär lika gamla - Alfons och jag. Annars kan man ju alltid ta sig en tur till hans alldeles egna hus nu då, där man både kan fika på Mållgans kafé, plantera sitt eget busfrö och en hel massa annat skoj!

:)
/helena


ps 'KLIPPAN of Sweden since 1879' står det på märkningen på den lilla lilla Anna filten. Och design Paula Lönnqvist. Det var några år sedan nu som jag fick syn på den och bara föll för de utsträckta små armarna och den randiga charmen. Stor är den inte, men den räcker precis till för att värma benen på den här långa och lässugna tanten. :)

lördag 27 oktober 2012

Om man låter utemöblerna stå kvar och struntar i att gå ut med hunden...


...så sparar man kanske en timma. Eller hur det nu är man brukar säga?


Vad skulle jag inte ge för att få några timmar tillbaka. Det kan kännas lite grand, ibland, som att tiden är skyldig mig det. För alla minuterna som man har väntat på bättre tider. För alla varv som visarna har gått runt mig, men bara passerat. För all tid som tiden tänkte på annat. O.s.v. in i all oändlighet.

Det är lätt att hamna i den typen av funderingar när man har en kropp som inte alltid orkar hålla tempot. Men det hjälper inte, tro mig. Ibland har jag legat och grubblat mig blå över alla 15 minutes helt utan fame. Men inte blev jag kändare för det (tro nu inte att det är något jag eftersträvar - jag raljerar här - om nu någon trodde något annat) eller klokare. Bara ännu mera i tidsnöd. Så ligg inte och grubbla för länge. Eller spring inte runt och vela - då tappar du det hela, som de 'galna & aftershavande' mackmekande bröderna Roy & Roger sjunger. Velat har jag inte heller orkat göra så mycket, även om jag skulle ha velat. Så att säga.

Å andra sidan hur mycket tid hade jag inte sparat på att låta bli att "springa" runt på diverse loppisar och spana på - hundar? Med hål i ryggen?

Häromdagen sprang jag runt en god stund, inne i mitt huvuds djupaste minnesgångar, och kunde konstatera att jag nog har sex eller sju salt- och pepparset nu. Precis så många som man bara måste ha, med andra ord.

Hm.

Men om man aldrig tog sig tid, att göra det som man tycker är roligt, så sparar man nog ingen tid alls. Funderar jag. Inte minsta sekund faktiskt. På second hand sparar man i alla fall på miljön - och pengar. Åtminstone om man bara köper precis så många som man behöver - av varje sorts pryl. Eller hur det nu var?


Egentligen ville hundarna och jag bara påminna er om att vi får en timme tillbaka i natt. Alltid något liksom.
:)
/helena



ps Kommer ni förresten ihåg när vi hittade de galet söta scarvesförsedda vovsingarna? Klicka här annars. Eller rättare sagt, när de hittade oss, där bland Spidermother, Jordgudinnan och andra sagolika, trolska ting?

fredag 26 oktober 2012

Blått ljus på brittisk kruka och en blomma


Ni, som liksom jag, lever i loppisland, vet att man ofta stöter på de här små krukorna. De här små pastelliga krukorna med blad utanpå. Jag antar att de ska se ut som salladshuvuden eller så. Stiliserat glaserat, skulle man kanske kunna säga.


Igår skymtade ni den blå, men jag kom på att jag ville visa er den i en annan kulör också... Jo, ni har gissat rätt; Rosa, så klart. För detta är fortfarande ingen grå månad. Eller hur?


Utanför har blåsten och de gigantiska hagelkornen berövat träd och buskar deras sista kläder. Och jag tänker att det ser så naket ut nu att ha sitt bo där, i toppen. Tänk att samma träd såg ut så här, klick, för mindre än en vecka sedan.


I köket är det fortfarande stökigt. Stöket kallar mannen det - alltså köket + stök = Stöket. Suck. Nåväl, var var vi? Jo. Förändringens vindar som fortfarande blåser, tänker ni? Nja, det är väl mest kvasten som ska röja fram lite. Och så kanske lite förändring då, i mån av ork. Och prioritering. I lådorna på barnrumsbyrån ligger samma blommiga papper kvar, som min mamma la ner där för över trettio år sedan. Och det ska få stanna kvar. Länge. Hoppas jag. Andra saker, än då, ligger i den nu, förstås, men fortfarande viktiga saker. Som laddkabeln till kameran.


Det svaga, blåa förmiddagsljuset når inte riktigt ända ner till den lilla EGO-fågeln. Den som ska få använda sina vingar snart och flyga upp på väggen. För jag har just hittat en tom plats till den. Hoppas bara att den kommer att trivas där.


SylvaC ware, står det undertill. "... with a deliberate capital C at the end ..." enl. wiki.
Och jag inser att om jag verkligen hade menat allvar med att visa er hur fin den rosa engelska krukan är, och hur rosa den faktiskt är!, så borde jag ha varit tålmodigare och väntat på det varma eftermiddagsljuset. Men det gjorde jag inte.


Ikväll sänds sista avsnittet av Antiques Roadtrip (men några av de 30 avsnitten går fortfarande att se ett tag till, på tv8play om ni har missat) och jag har precis listat ut varför jag gillar det så mycket. Förutom på grund av allt det där som jag redan har nämnt vill säga. Som puttrigheten och gnabbandet och den vackra brittiska landsbygden och den anrika arkitekturen och och och. Förutom det så gillar jag programmet för att det handlar om detaljer. Småsaker. Att se det lilla i det stora. Där känner jag igen mig. Även om mina sammanhang och saker och ting kanske oftast spelar i en lite annan liga än deras. Knatteligan kanske. De gamla sakernas knatteliga. Där vill jag va'. Hurra. Nåja.



Skönt att se att någon, något trivs i det tidiga, skira, blåa ljuset. Blomman! Och den är till er.
:)
/helena



ps Jag har en i grönt också. Eller om det är två? SylvaC-kruka/or alltså.