Det var den där dagen, då vi bestämde oss för att gå till parken.
Inga mörka moln i världen skulle få hindra oss...
...från att njuta av all den vackra?! friluftskonsten. Det här var nämligen den allra sista helgen som utställningen pågick. Fint folk kommer sent. Vi kom - sist.
- Men vad kan en sådan här söt liten, inlindad, varelse heta då?
- Jaså jahaja, där ser man.
Så fantastiskt med alla fantasifulla verk i kombination med den idylliska miljön, tänkte vi. Men...
...det var någonting som hela tiden gjorde att vi kände oss förföljda. Vi var kanske inte de enda varelserna som tassade runt där i trollskogsmarkerna? - Ser du någonting älskling? frågade jag. - Nääe, ingenting alls faktiskt, svarade han, med blicken stadigt fäst mot...
...trädtopparna. - Nähä, då så, det måste väl bara vara som jag inbillar mig då? sa jag, samtidigt som jag kände hur nackhåren reste sig lite grann.
- Där, där, där! ropade jag med pekfingret i luften. - Va? mumlade mannen förstrött. - Vad pratar du om?
- Se där imellan träden, det var något där, stammade jag. Och la inte ens märke till barnen som gungade en bit bort.
- Jaha, du menar det där röda, det är bara Tor Udds 'Drakflykt', inget att bli rädd för, svarade mannen medan hans blåa redan förbryllat synade de där andra röda sakerna. - De där spetsiga röda sakerna, de verkar inte ha någon skylt, fundrade mannen vidare. - Men, sa jag, det var något vitt jag såg. Kritvitt.
- Aha, nu ska vi äntligen få se någonting jordnära! utbrast mannen, samtidigt som han passerade Ulla Zimmermans sanningsenliga verk; 'Naturen styr'. Jag tror att han försökte lugna mig, få mig på andra tankar. Men jag såg fortfarande bara vitt.
Men det visade sig att 'Jordgudinnan' var allt annat än jordbunden. Hon hängde högt upp i ett träd. Surprise liksom.
Just som vi började tänka på refrängen (som de som är en sisådär 150 år gamla brukar uttrycka det...), så fick jag syn på det där vita igen. Där satt de plötsligt, på kyrkmuren som ligger en bit bortanför det där muséet. Jo, det visade sig vara två stycken...
...hundar?! Med rosa scarves? runt halsen. - Det är faktiskt bandanas, sa de små, tuffa vovsingarna.
- Lyft upp oss, lyft upp oss, vi vill se allt! skällde de i kör. Så då var det bara att börja om igen. - Hela rundan en gång till?! pustade mannen. Anna Maria Nilssons FAN-SPEL med tassar på, gillade de så klart lite extra mycket.
Sedan ville de se allt. Allt mellan himmel och jord. Både det som fanns och det som inte fanns.
Just när det kändes som att vi, mannen & jag, höll på att förlora kontrollen över situationen fullständigt. Då...
...precis då, tittade de upp på mig och sa: - Nu vill vi åka hem! Hem till de andra...
...loppisfyndade salt-&pepparkaren. Exakt så sa de, de ihåliga hundarna, alltmedan de försökte vifta på sina något stela svansar.
Så gick det alltså till, när jag på något obegripligt sätt 'blev med' (som att bli gravid ungefär) ännu ett kryddset. Så nu har jag en hel samling. Obegripligt, men sant.
Hm.
:)
/helena
ps Det kan kanske hända att vi hade gjort ett snabbt litet stopp på vägen till parken. Och det kan kanske, kanske vara så att vi gick in en snabb sväng på Emmaus då. Kanske, kanske, kanske hoppade två små, vita, fyrbenta individer, med x-antal hål i ryggarna, ner i en ficka nära oss då. Efter att vi hade passerat kassan och betalat 25 kronor då - förstås. Men Rigmor, henne hittade vi aldrig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar