fredag 10 augusti 2012

Late bloomers


Drunn-Drunn, så kallade jag dem, när jag var liten. Är inte säker på hur det stavas, det var ju bara så jag sa. Ungefär lika osäker som jag är på hur Rhododendron egentligen stavas. Azalea är lite lättare - att stava till.

Det är inte det som det här ska handla om. Det här ska handla om en film. En helt magnifik film. En sådan där film som man egentligen inte kan prata om, inte ska prata om.

En så här bra film bara måste få berätta sin egen historia.

En så här bra film måste man känna. I hjärtat, men kanske mest i mellangärdet. Där, i magen, kändes den som en mjuk spark. En lyckospark.

Inte för att allt i filmen är så lätt och luftigt och lekande, utan för att den är så bra. Magnifik, som sagt.

Nu ska jag inte snacka för mycket här. För det gillar jag ju inte. Att prata sönder en films handling, en berättelses intention är som ett slags helgerån, tycker jag. Ett helgerån (se där, det finns alltså någon som använder det ordet år 2012... jag:) mot er som inte har sett den än.

Men jag kan väl bara nämna att samspelet mellan Ewan McGregor och den helt ljuvliga Mélanie Laurent är överjordiskt. Och att det är en ren fröjd att träffa på gamla bekanta från både de Von Trappska alperna och Cityakuten. Christopher Plummer och Goran Visnjic. Kul att se dem i lite annorlunda roller.

Tanken på att vara nybörjare -  Beginners -  när som helst, var som helst i livet, tilltalar och skrämmer. Mest lockar den och tjusar, i allt det invanda och vardagliga. Vad man blir nybörjare i, det kan kanske kvitta. Bara känslan att det är okej att inte kunna, veta allt, när man inte är yngst i klassen längre, känns bra i magen - säkert inte bara i min?

Sedan har vi animationerna. Bilderna. Grafiken.

Och allt bygger på författaren/regissören Mike Mills eget liv.

Jahaja, så blev det sagt, skrivet lite ändå. Fast att jag egentligen mest ville säga att jag blev helt förälskad i Arthur. Eller Cosmo som hen heter i verkligheten.

:)
/helena



ps Minns ni att jag tjatade om den, den Magnifika filmen, både här och här? Nu är det sluttjatat. Men jag kan aldrig glömma Arthur. Suck, så fin. Sluttjatat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar