Först hade jag tänkt att skriva något om det här med att ha långtråkigt, men det hann jag aldrig. Varken att skriva om det eller att ha det. Plötsligt stod det redan lördag i almanackan! Tiden går alltid fort nuförtiden, för fort. Beror väl på att det, fortfarande, är mycket man vill hinna med, fast att varken ens hoppben eller tankeskutt är så snabba längre, inte som när man var tjugotvå eller så. Men jag hann i alla fall med att läsa Isabelles fina reflektion runt ämnet. (Missa inte de sköna bilderna!)
Helt mållös blir jag ju sällan, men så hann jag ändå tänka att det är allt bra skönt att få komma till ett dukat bord ibland. Då får man tid till annat. Som att diska efter maten. Hm.
Sedan tänkte jag att jag skulle ge er ett filmtips. En film som på beskrivningen lät som något som man har sett många gånger förr. Handlingen verkade för bekant. Ett redan alltför välanvänt koncept på något sätt. Men så var det ju det här med att Nicole Kidman var med. Och jag har aldrig sett en dålig film där Nicole K har haft en av huvudrollerna. Jag tror inte att en film kan bli riktigt dålig när hon är med. Det är något med den där kombinationen av sprödhet och styrka som lockar och förtrollar. I alla fall mig. Den bygger på en pjäs också, filmen, vilket sällan gör saken sämre. Se Rabbit Hole. Om ni hinner.
Till slut trodde jag verkligen att jag hade bestämt mig! Jag ville berätta något om minnen. Hur helger, högtider framkallar minnen av det som har varit. En del banalare bakåttankar som; - Varför slutade jag spela fiol egentligen, det hade verkligen varit kul att kunna idag. En del något allvarsammare minnen, som det här med hur jobbigt det kan kännas att vissa personer inte finns kvar längre. Här på jorden. Vissa speciella - som man skulle vilja kunna säga något så enkelt till som; Glad Påsk!
Men sedan fick jag syn på den här lilla bokpärlan, fångade den liksom lite i flykten, medan tankarna for mellan kaniner, fioler, salta sillar och annat livsviktigt. Då kom jag på att jag bara måste skriva ner de här tänkvärda orden. Dela dem med er. Det känns som att de passar så bra. Idag. Och förmodligen de flesta andra dagar också. Bli inte rädda för titeln, man behöver inte tolka den bokstavligt. Eller religiöst (jag är själv lite rädd för allt kyrkligt, särskilt frikyrkligt, det har något med min uppväxt i en litet småländskt samhälle att göra - tror jag)
Hoppas att ni har tid att läsa:
Predikan
Där vägen slutar, slutar också du.
Vägen slutar aldrig,
det är endast din tro som slutar.
Din tro på dig själv slutar,
därför att du upphör att tolka tecknen i dig.
Börja aldrig utanför dig själv,
när du vill skapa ordning i din värld,
i det som du uppfattar som din värld.
Börja i dig själv;
någon har sagt:
"Börja med det exakta ordet!";
jag säger dig:
Börja med tystnaden!
I tystnaden ser du först mörker.
Du är en ovan sökare.
Du saknar tålamodets ögon.
Det som är utanför dig
har lärt dig maskinens själlöshet.
Men vänta i dig,
vänta stilla:
mörkret viker,
när du lärt dig stillhetens konst.
/av Ola Persson ur: Dagens dikt, ny samling,
sammanställd av Willy Granqvist,
teckningar av Martin Lamm
Sveriges Radios förlag, Stockholm 1981
Här! på Bokbörsen hittade jag ett par ex. av boken och ett par liknande - om någon blir sugen på att läsa mera. Eller som Willy Grankvist uttrycker det i förordet; " ... Poesin är ett pågående samtal som vi ständigt är inbjudna att ta del i. ..."
:)
/helena
ps Vi börjar väl nu då... sssccchhh...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar