Kors i taket

Allting blir så härligt suddigt och luddigt i kanterna i ljusens sken. Bra där - när dammsugaren har tagit tjänstledigt på obestämd tid... Jag önskade mig lite miljövänligare ljus, men fick aldrig tag på de där med blå veke som Liljeholmens har fyllt med stearin istället för paraffin. Kanske finns de inte alls att köpa i min lilla stad? Så vi eldade lugnt - inte en endaste kråka borde blivit sotig om näbben...

En liten krabat som sjunger på en av de sista verserna, kanske den allra sista, har jag umgåtts mycket med i jul. Vi har kramats försiktigt, försiktigt - och länge. Det värsta med att ha djur? Att de inte lever för evigt. Det bästa med att ha djur? Kramdjur!!

Religiös är jag inte speciellt alls faktiskt, försöker mest hålla fast vid tanken att tro på det goda inom människor. De goda krafterna eller i alla fall de bästa intentionerna att göra så gott man kan och bry sig lite. Om andra - om sig själv - om oss alla - ja, om samhället helt enkelt. Man kan kanske kalla det anti-egoism?

Så i kyrkan är jag nästan aldrig, fast jag tycker om den där  friden som finns just där och jag tycker om orden som kommer till en - som andaktsfull, andäktig, vördnadsfull, själfull... en massa ord som används alldeles för lite och sällan. Och så tycker jag om att sjunga! Lite halvfalskt så där bland alla andra småkraxande röster. Det finns så många vackra psalmer! Som den här...

Det känns i alla fall bra att inte glömma bort julens budskap helt - så jag tog mannen i handen och så gick vi in i Borås äldst bevarade byggnad! Den stammar ända från 1200-talet! Andäktigt var ordet. Ett annat ord var Hej! Huh? Jo, en alldeles bedårande liten tjej gick runt bland kyrkraderna och uttalade sitt högljudda Hej! till alla och en var. Gulligt. Man måste ju få använda sina väl valda ord - även i kyrkan, eller kanske särskilt där?

Utanför de högresta fönstren - förde de högre makterna - vädret! - en snöfri men stormig tillvaro.

Så lite julefrid har jag allt känt - i alla mina dammiga rum...

... för tänk vad en fladdrande låga kan göra för ett rum...vilket rum som helst faktiskt...ja, nästan.

Och i hallen utanför konstaterar Sibylla (min bild är förstås inte en vacker målning, men väl ett fint fotografi från tiden då det begav sig så att den kungliga prinsessan besökte något textilt mecka här i vår lilla stad) - att sonen höll sitt finstämda tal i år också. Lite högttravande och stelt kanske? Men fint ändå på något sätt. Man kan - som sagt - bara göra så gott man kan. :)


vi hörs.
/helena