tisdag 26 juli 2011

Lullaby


Det går inte att förneka att den emotsedda säsongstarten av Dexter (var lite försiktiga om ni går in på denna faktaspäckade sida, här finns nämligen info om säsong 6 också!), 6:an's egen seriemördare som ligger många av oss varmt om hjärtat, kändes mycket absurd i verklighetens otäcka sken. En absurd och overklig helg - indeed. I de tvära kastens heliga namn. Det är som vanligt inte mycket mer man kan göra än att försöka hänga med i tillvarons ups and downs. Sida vid sida står mörkret och ljuset. Alltid. I våra ögon är det viktigt att hitta den ljusa gnistan ändå och viljan till att dra lärdom. Vi kan inte stoppa alla självpåtagna korståg, men vi kan kanske, kanske bli lite bättre på att tyda signalerna. Innan det spårar ur. De säger att hörseln är det sista som lämnar människan, men jag tror ändå att det är hoppet. Hoppas kan man alltid.

Tänkte att vi skulle trösta oss med lite CMB, nej inte TLC, CMB. En liten låt med CMB, nej inte EMD, CMB!

Förra veckan när jag dök ner i någon av mina bokhögar så stötte jag på Den bästa lyriken, från den klassiska bokklubben Svalan. I den hittade jag denna mer än 220 år gamla vaggvisa. Skriven till lille Charles. Då tänkte jag: -Undrar om den stackars lilla gossen kunde somna efter den visan? Någonsin mer? Nu tänker jag: -Kanske kan det finnas någon liten tröst i att en del saker inte förändras egentligen, fast att allt annat förändras med ett rasande tempo? Jag vet inte. Ska man skratta eller gråta? Åt att tiden både står stilla och konstant rör sig. Samtidigt. Men vad kan egentligen vara så farligt med att blunda en liten stund - när det är med öppna ögon som de värsta mardrömmarna pågår. Men innan ni blundar... läs gärna Carl Michael Bellmans Vaggvisa. Och krama någon. Länge.


VAGGVISA
för Auktors yngsta son Charles den 8:e augusti 1787
Lilla Charles, sov sött i frid,
du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö:
bäst man andas, skall man dö
och bli mull tillbaka.
En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen.
Bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
strax han intet såg'en.
Så är med vår livstid fatt,
och så försvinna åren;
bäst man andas gott och glatt,
så ligger man på båren.
Lilla Charles skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som bepryda våren.
Sove lulla, lilla vän!
Din välgång skall oss gläda.
När du vaknar, sku vi se'n
dig klippa häst och släda;
se'n små hus av kort, lull lull,
sku vi bygga, blåsa kull
och små visor kväda.
Mamma har åt barnet här
små guldskor och guldkappa;
och om Charles beskedlig är,
så kommer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger.
Sove lulla! Ligg nu ner
och din kudde klappa.

/Av Carl Michael Bellman,
ur Den bästa lyriken, ett urval av Stig Ahlgren,
Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag,
Stockholm. Alb. Bonniers Boktryckeri 1946



så hörs vi snart. hoppas jag.
:)
/helena



ps Då - förra veckan - hade jag tänkt att berätta lite om min Polare Björn (se bilderna ovan) och hans son eller dotter. Junior. Att jag fick dem på köpet i ett auktionsutrop. Det var en svart/vit-rutig halsduk som jag hade siktat in mig på, men i korgen fanns också ett par Lovikka-vantar. Och Björn, min nya polare.
 -Aha, en nallebjörn tänkte jag, med en liten vän på magen och en stor fläck på låret. Får väl tvätta den och sedan sälja den på loppis, funderade jag. Men sedan när jag tvättat dem, två gånger i 30-gradig ulltvätt och de såg så ulliga och gulliga ut, kunde jag inte skiljas från dem. Se bara hur fint de sitter där, på den ärvda fåtöljen. Och den svart/vita halsduken? Den vet jag inte ens var den finns. Hm.

Jag hade - också- tänkt att berätta lite om den gången när jag var 14 år och låg på sjukhus. Det var på natten, efter operationen, som den väna nattsköterskan frågade om jag inte ville ha en nalle, att sova bredvid? Jag glömmer aldrig hur det värmde mitt tonåriga hjärta att få just den frågan. Att inte bara anses stor nog att klara sig själv, utan att man faktiskt kan behöva en mjuk fluffig vän, ibland. Även när man är fjorton... eller fyrtioett?!? Ser ni förresten att han ser ut att le. *ler*.

2 kommentarer:

  1. Takk Helena, jeg liker så godt å lese det du skriver:)

    SvaraRadera
  2. Lise: Tack själv!! :)

    /helena

    SvaraRadera