torsdag 2 juli 2015

Rondellros


Straffa mig, om ni vill. Prygla mig. Sätt mig i sträckbänken. Sätt mig bakom lås och bom, om ni känner för det. Men. Men. Det kommer ändå inte att hjälpa. Jag kommer ändå inte att skämmas.


Uppdraget? Planen. Den var klar och tydlig. Entydig. Enkel, men krävde viss finess. Till exempel; så få lugna kroppsrörelser som möjligt och så många snabba ögonvrå-kast som möjligt. Sedan. Iväg. Smög så försiktigt, gjorde jag. På tå. I mörkret som inte var mörkt. Ner till den fula rondellen. För att plocka den vackraste blomman.


Så, straffa mig bäst ni vill. Släng bort nyckeln, om ni så behagar. Jag kommer ändå inte - aldrig! - att skämmas, över att jag plockade den allra, allra vackraste rosen. Den mest ljuvligt doftande.

:)
/helena

Saker som gör den ljusa sommarnatten ljusare


En vit katt.


En välputsad bil.


Ett studentboende som aldrig sover.


Ett moln. Eller två.

:)
/helena

tisdag 30 juni 2015

Det är mycket som ringlar här inne nu...


Vad hände?!? Jag är inte säker, men jag tror att det handlar om latmasken. Och slöormen. Särskilt slöormen, tror jag. De tog kommandot över tiden. Över ledigheten. Över mig. Över bloggen!

Och jag som har så mycket att berätta. Så mycket att delge och visa. Typiskt. Det enda ni får idag är tre typiska ögonblick. Från sovrummet. Latmaskens och slöormens favoritrum. Tre småmurriga foton, för vi ligger ju bakom vikväggen. I ständig lä. På skuggsidan, skulle man kunna säga. På andra sidan vikskärmen pågår livet. Eller nja, ofta har jag ett och annat på gång där i alla fall. Någon "ny" liten tavla. Ett stilleben. Ja, just det ja, igår hittade jag ett så vansinnigt sött litet fat på Emmaus - varför fotade jag inte det? Hm. Måste vara på murrigt humör, eller så.

Hursom, med huvudet fullt av tusen och en idéer är det svårt att fokusera. Men vi gör väl ett försök. Så, idag tar vi ett citat ur boken som jag läser - Drivved från Arkadien. I början av boken pågår ett spännande skifte. Ett sekelskifte. 1899 ska just slå över till 1900! Och jag älskar Niklas Rådströms målande beskrivningar av människor och miljöer! Här kommer ett citat, kanske inte så tidstypiskt, snarare tidlöst. Jag är inte så säker på att jag håller med, inte helt. Ofta tänker jag att ögonblicken är de bästa vi har. De enda vi har. Murriga, eller inte.
" ... Det förefaller som om slump och förvirring kan föra oss människor precis vart som helst. Världen kräver chockerande lite sanning av oss och accepterar förbluffande mycket lögn. Vår väg genom livet går så ofta i en snubblande cirkelrörelse, som när en skogsvandrare gått vilse och gång på gång passerar samma träd. Ingen av oss kan säga hur vi hamnat där vi är och ändå har vi en ofta oövervinnerlig förmåga att göra oss hemmastadda snart sagt var som helst. Varje stund är fylld av ögonblick varav inget förefaller vara det rätta, och det som återstår är väntan. Lika plötsligt som det kan vara för sent att vara ung kan insikten drabba oss att det är för tidigt att vara gammal. ... " 
/ur Drivved från Arkadien
av Niklas Rådström
Wahlström & Widstrand, 1999


:)
/helena

ps Nya numret av Sköna Hem (nr 8) dök ner i brevlådan idag. Har bara hunnit bläddra lite hastigt än så länge, men det verkar lovande, so far. Framsidan. Mm. Mina färger. Grönt och jordiskt varmt. Naturligt. Naturlikt. Hemma i trädgårdsmästare Victoria Skoglunds trädgård. Mm. Vatten. Brygga. Plus en himla massa snygga växter, förstås. Och, ni kan se på mitt foto ovan att det verkligen är taget spontant, för annars hade jag sett till att lägga någon annan sida i fokus än reklamen från ett av de stora möbelvaruhusen...

fredag 26 juni 2015

Flickan i trädet. Mössan i gräset. Och pengar kvar i plånboken.


När jag var liten älskade jag att klättra i träd! Högt, högt upp satt jag och L och hojtade ner på dem som gick förbi. Det fåtal som alls gick förbi, på den förhållandevis ödsliga skogsvägen, där den ståtliga granen stod. Hemma, i trädgården, fanns det flera björkar. En av dem var ett hyfsat klätterträd. Om man tog det första avstampet via det lilla elskåpet på trottoaren strax bredvid, vill säga. Där uppe kunde jag sitta och spana på grannarna - när de klippte gräset och skällde på sina barn, som spelade fotboll för hårt eller högljutt, eller nåt.

Numera klättrar jag mest runt på loppisar och i second handbutiker, som ni vet. Helst sådana med det förtroendeingivande ordet "välgörenhet" före. Högt och lågt "klättrar" jag runt i hyllorna, för att inte missa ett endaste guldkorn. Jakten, skattjakten, är det som driver mig. Nyfikenheten. Att vända och vrida. På allt. Aha, så den servisen heter Maj. Och den heter Flora. Och Viktor. Och Alva. Och en massa annat lär man sig, genom att vrida och vända och läsa på. På baksidan, framsidan och undersidan. Och på sidan, om det finns en sådan.

Igår var en riktigt bra second hand-dag! Förutom flickan, som snällt fick posera i trädet när vi kom hem, så fick vi med oss:
  • En DVD-spelare. En väldigt enkel historia. Men förhoppningsvis fungerar den tillräckligt bra för att det ska gå att spela upp diverse filmer på den, i alla fall.
  • En skjorta. Oanvänd. Ouppackad. Randig. Till Mannen. Den ser snygg ut. På håll. Vi får se sen om den är snygg också. Och skön?
  • Fyra teskedar från Nilsjohan. En gång i tiden inköpta av någon, på varuhuset OBS! Sedan uppenbarligen aldrig använda. Det är en lite udda design på dem, kanske är det därför som de fortfarande ligger kvar, skinande nyblanka, i sin originalkartong? Udda, men snygga. Och bra att äta sin efterrätt med. Hoppas jag.
  • Ett stort fat från Nittsjö. Inte så unikt kanske, men tjusigt. Lite smått oemotståndligt faktiskt.
  • En brevpress. En speciell, unik.
  • Två CD:s.
  • En bok.
  • En förpackning Christina Antikljus, från Liljeholmen.
Allt detta för summa summarum tvåhundrasextiofem riksdaler. Inte så illa va?

:)
/helena

ps Mössan då? Hur var det med den egentligen? Ja, jag vet inte. Helt plötsligt låg den bara i gräset. Kanske var det någon som trodde att sommaren äntligen var här - på riktigt - nu?

onsdag 24 juni 2015

...är vad vi upptäcker hos varann.


"
Perfektionen är inte polerad.
Ofta är det bara något som är uppriktigt menat.
Ett slutfört arbete -
beröm, bönhörelse.
Det kan vara visad vänlighet,
tacksamhet...
Perfektion är vad vi upptäcker hos varann.
Vad vi ser återspeglas.
Och om perfektionen undflyr oss
spelar det ingen roll.
För det vi har i ögonblicket är tillräckligt.
"
/ur Barnmorskan i East End, avsnitt 5


:)
/helena

ps Perfektion är att ha en man som erbjuder sig att vara "sekreterare" och skriva ner ett underbart citat åt en, när man själv är för trött. Så att man sedan kan använda sina sista krafter till att blogga in det - citatet - här!

tisdag 23 juni 2015

Kisse i kasse


Jag vet, jag vet - det här är inget nytt. Det finns redan tusen och åter tusen gulliga kattbilder där ute. Ja, säkert ännu fler. Miljontals? Biljontals? Och det här är inget vidare bra foto. Det här hände på den analoga tiden.

Det är kväll. Blixten är på. Det såg ut så då. Det är pixligt och suddigt och dant. Men ändå. Ändå på något vis, tycker jag att den har sitt berättigande. Bilden. Kattbilden. Sin rättmätiga plats ute i den stora vida cybervärlden. Det är ju min lilla älskling ju. Min pälskling. Den lilla svarta. Det här var min lilla älsklingsskatt. Ja, skatt.

Det är drygt tre år sedan hon försvann till andra jaktmarker nu. Vi fick mer än sexton fina är tillsammans. Hon var min allra bästa vän när jag var 25 år. Hon var min superbästis när jag var 40. Det är en lång tid. Vi hade kul. Vi hade det jobbigt. Hon var sjuk en del. Jag var sjuk en hel del. Vi kämpade. Vi tröstade varann.

Först nu, tre och ett halvt år efter att hon fick vila från sin utslitna kropp, känner jag att det ens går att tänka sig att skaffa ett annat djur. Men samtidigt har jag svårt att tro att man kan ha sådan tur två gånger i livet. En sådan sällsam, sexbent vänskap slår nog inte ner två gånger på samma ställe? Eller vad tror ni? Kan man ha sådan tur två gånger?

Hon älskade att "hjälpa till" när jag påtade i vår lilla täppa. Hon nosade upp igelkottar. Tjurrusade upp för trädet. Åt gräs. Åt flugor. Skuttade. Var i vägen. Och så plötsligt var hon bara borta?! Aha. Där. På bordet. I planteringspåsen. I kassen. Kisse i kasse.

:)
/helena

ps Det är inte ofta som tangentbordet blir blött när jag skriver, men nu är det det. Och det beror inte på störtskuren som drog förbi den lilla täppan alldeles nyss.  

måndag 22 juni 2015

Sju små män


Schneewittchen. Förmodligen vill ni inte höra talas om snö nu, men hon heter ju så - flickan med de sju små männen. Snövit. Jag tänkte att jag skulle gjort lite som hon, lagt sju små män under kudden och kollat om jag hade fått några ljuva drömmar om sju sorters blommor då. Ni vet, lite som Lindeman. Midsommarfirare Lindeman. Hasse & Tage, ni vet. Han drömmer ju om en prästkrage, för att han gjort fel och råkat lägga sju flickor under kudden. Vi lyssnade på den. Det är liksom tradition i vår lilla familj nu. Sedan brukar det bli ett par till, av bara farten. Lindemän alltså. De är gulliga och roliga och nostalgiska, och lite allvarligare här och var.

Vi smygstartade ledigheten redan i torsdags, på bästa sätt, med en promenad. Förbi badplatsen, som var tom. Över bryggan, där ingen verkar kunna låta bli att stanna. Utsikten över den nästan havslika sjön är slående. En man stod där, mitt på, när vi gick förbi. Han verkade ha A Kodak-moment. Fast min kamera fick stanna hemma. Den gillar ju inte regn, inte ett dugg faktiskt. Eller jo, ett par dugg går nog bra. Men inte mer. Och så är det skönt att uppleva saker utan fyrkantigt filter ibland. Bara insupa, låta tankarna vandra i takt med benen. Eller i mitt fall; snabbare än benen. Ni vet, mitt knä. Ibland krånglar det. Ibland känns det nästan helt okej.

Doftpaus. Näsan ner i en rosa syrénbuske. Vallmor. Lite frostnupna, men vackra. De runda, bulliga knopparna, som nästan är lika fina som de utslagna blommorna. Lavendel. Grus under skorna. Vi gick genom delen som kallas för Sommarstad. Små stugor. Små täppor. Kolonier. Någon hade trädgården full med tomtar. Eller om det var vättar? Vete sjutton vilket. Men de såg kul ut. Fula. Men kul.

En pitbull lekte. Jag förmodar att den lekte. Vågade inte titta så noggrant, blir ofta rädd när jag kommer nära en främmande, stor hund. Ett gammalt barndomsminne som spökar. Försöker iofs alltid låtsas som det regnar, för det är väl inte bara en myt att de kan sniffa upp rädsla på långt håll? Går vidare, stel som en pinne. Mannen får gå närmast hunden till. Och jag slutar nästan att andas, för att inte utsöndra minsta gnutta avslöjande adrenalin. Sedan får jag pusta en lång stund. Ser en pergola då. En pergola utan blommor. En lite ödslig känsla när det rostiga nätverket saknar sina spirande vänner.

Vi gick vidare en bit. Bland blommor och blader. Bland ormbunkar med krusiga blad. Och Iris. Hon är stolt. Hon är blå. Hon är vacker som få. Vi vände. Gick tillbaka samma väg. Över bron. Mötte ett par. Vältränade. Sportiga. Ärtigt sportklädda. De kunde inte heller låta bli att stanna, fast den typen av människor alltid verkar ha så bråttom. Säger kanske något om utsiktens oemotståndlighet?

Jag drömde inte om blommor. Kommer inte ihåg att jag drömde något alls den natten. En annan natt drömde jag om Jonas Karlsson. Nej, inte skådespelaren. Sportkommentatorn. Måste sett på för mycket sport på TV. Skulle gärna sett mer av våra fotbollsdamer dock, men tyskorna var bättre, så var det bara.

Snövit var nog inte en tysk saga från början. Läser mig till att folksagan kan ha anor ändå från medeltidens Italien. Sedan skrev bröderna Grimm ner den. 1937 gjorde Walt Disney en film. And all the rest is by the way, som man säger.

Bokmärken är verkligen något som jag skulle kunna nörda ner mig ordentligt i. Har till och med skrivit ner ordet bokmärkesbok? på kom-ihåg-listan som jag ska ta med mig till bibblan nästa gång. Antagligen menar jag att jag vill läsa lite mer om deras historia. Vi får se. Listan börjar bli så lång. Något av Modiano står fortfarande överst. Strax ovanför Ny blombok av Gunnar Kaj?

:)
/helena

ps Skulle gärna ha tipsat er om den mysiga presentaffären, där det har hänt att jag har köpt med mig ett ark bokmärken då och då. Men den ska stänga nu. För evigt. Om den inte redan har hunnit göra det. Synd, det var en sådan härlig, gammaldags affär. Opretentiös, på något bra vis. Med fina grejor av alla de slag. Ett sådant ställe, där man kunde köpa sina julkort redan i juli, om man ville. Fick i alla fall ett bra pris på Snövit, och på alla hennes små män.