söndag 26 februari 2017

Kär bild har tre namn: Hästbiten, Lyckodörr och Ett nytt kapitel, del 4


Först döpte jag den till "Ett nytt kapitel, del 4", för att den just skulle få illustrera en ny liten del i min berättelse om Leka och Snällisen. (Om ni missat de första tre delarna så hittar ni dem här och här och här).

Sedan funderade jag ut en liten ordsak som kändes som klippt och skuren ihop med just den här bilden, och då döpte jag om den till "Lyckodörr". Men så funderade jag vidare och kom fram till att jag kanske var för trött för att slutföra något av de två projekten just nu, så då döpte jag om den en gång till. Denna gång till "Hästbiten".


För det är det jag är: Hästbiten. Jag, som alltid var rädd för hästar som yngre, tycker numera att det är hur kul som helst att följa världscup-hoppningen. På betryggande avstånd bakom teveskärmen, förstås. Jag hejar inte på någon speciell. Jag hejar på alla. Alla hästarna. Även om jag tycker Chiara är allra, allra vackrast. Som en sagohäst. Ludger Beerbaum och hans Chiara, som en dröm att se dem tillsammans! Häst och människa i perfekt synk. Människa och häst när de är som bäst tillsammans.

Vi gör så här, vi tar en bit ur min text "Lyckodörr" och lite på del 4 av "Ett nytt kapitel". Tror åtminstone att jag ska klara att genomföra det, trots att helgen varit lång. Och trött.

LYCKODÖRR

En stängd dörr
Tre ord
Med negativa förtecken
Men
Behöver det vara så?

Bakom dörren kan allt det bästa finnas
Drömmarna som slog in
Drömmarna som ännu inte är färdigdrömda
Leendena du utbytt med alla dem som velat dig väl
Vill dig väl

Om du alltid låter dörren stå öppen till allt du håller högst
Och av
Kanske smiter då allt det goda ut?
Som doften av nybakade vaniljbullar
Som ångan från ett perfekt upptappat bad

En stängd dörr
En lyckodörr?

Din smala lycka
Din överlevnadsstrategi
Din väg framåt
Att aldrig glömma alla leendena
Alla uppkrattade vägar
Uppskottade vägar
Uppskattade vägar

Alla upplevda minnen

Låt dem sippra ut
Som porlande regnvatten
Som pärlande skratt
Som påminnelser
Om det som varit
Om det som varit bra
Om det som du alltid vill ha kvar


Till sist: En del av del 4 (eller så kortar jag ner det och låter den här delen vara precis så här, vi får se) i "Ett nytt kapitel":

Smulor och klet. Marmeladklet. Lillebrors klet. Mamma litar på att hon klarar att äta frukost och komma iväg själv på morgonen numera. Nu, när mamma har fått tidigare pass på sjukhuset. Morgonpasset, som hon suckande brukar konstatera på söndagskvällen innan måndagsmorgonen när den veckan snart kör igång. Leka häller upp mjölk i glaset. Blandar långsamt ner tre skedar O'boy. Mackan klär hon i prickigt. Prickig korv. Och så lägger hon en smal, hålig ostskiva överst. Hon ser sig om innan hon gör det, som om någon skulle komma på henne, så ensam hemma hon är. Man kan aldrig veta. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Och alla andra ord hon hört Snällisen besvärja sin tillvaro med.
Lustigt, han sitter därute. Så här tidigt? Hon låter rumpan lätta från den tunga köksstolen för att kunna se bättre. Han sitter vid postlådan, Snällisen. Den stora ryska pälsmössan har han på sig. Och det fodrade blåstället. Vad sitter han på? Leka ser inte. Det verkar vara något lågt i alla fall, för han når knappt upp med näsan till postlådans siffror. Leka får bråttom. Snabbt in med ost och smör i kylen. Snabbt ner med gympakläderna i den gula, nästan självlysande, ryggsäcken. På med stövlar och vantar och mössan lägger hon i jackfickan. Hon kommer ihåg att låsa, det gör hon, fast hon vill skynda sig så mycket det bara går. Vill hinna prata med Snällisen innan hon måste gå till första lektionen med fröken Greta.
-Vad gör du? Varför sitter du här? Och är det inte rysligt kallt? Hinner hon fråga innan Snällisen ens har hunnit säga kvart i åtta. -Sitter. För att det verkade vara en bra idé. Och nej, inte så fasligt faktiskt. Svarar Snällisen. 
Trots att det blev ett kort morgonmöte hann Leka få veta att någon skulle komma och hämta det tiotal kartonger som Snällisen hade staplat som en slags mur runt den randiga solstolen som han satt i. -Rensar lite bara, sa han. -Måste få plats med lite annat, lite nytt. Vad för annat och nytt hade han inte avslöjat, men han sa att det behövdes lite nytt blod här och nu. (Leka hade skrattat till när han sa det, tänkt på att mamma gått på morgonpasset på laboratoriet tidigt, tidigt, med orden: Alltid är det något blodigt på gång...). Hon småsprang nu, ville inte bli sen. I handen höll hon den rostiga, gamla skon som hon fått av Snällisen. Han hade suttit och jonglerat med den, när hon kom fram till honom vid postlådan. -Den här ska DU ha, hade han sagt. -För att det är din förtjänst alltsammans.
Alltsammans? Hon hade ingen aning om vad han hade menat, men hästskons tyngd i handen vägde upp ovissheten. Det här skulle bli en bra dag. Det här var redan en bra dag. Fast hon skulle komma för sent. Men bara lite.



:)
/helena

fredag 24 februari 2017

Gårda vs Gunnebo 1-0


Ibland blir jag tokig på allt puffandet, av kuddar. På allt piffandet, av inredningen. Och av själva livet. Två exakt likadana lampfötter med två exakt likadana - helst vita! - lampskärmar i räta rader på fönsterbrädan. Med två exakt likadana - för tillfället så rätt och inne - gröna växter. Allt välputsat, välpolerat och välansat. Och tråkigt. Så tråkigt. Visst, vackert och stilfullt, men trååkigt. 

Förra helgen, en sväng till Göteborg igen. När ett par ärenden var avklarade funderade vi på att ta en liten promenad någonstans. Gärna någonstans naturskönt och avskilt från den värsta trafiken. Varför inte i och runt de vackra, gulliga, fantastiska omgivningarna vid anrika Gunnebo Slott? Det ligger dessutom praktiskt taget på hemvägen mot vår lilla stad. Sagt och gjort, vi styrde mot den omväg som tar oss via 1700-talsslottet. Men. På vägen dit fick jag syn på en avdankad del av staden. Och när jag säger avdankad så menar jag, så ruinromantiker jag är, något fint. Gårda. Den gamla stadsdelen som ligger helt nära händelsernas centrum. Nära Liseberg. Nära Scandinavium. Nära en mängd typiska Göteborg-landmärken. Nära till motorvägen. Bara en bullervägg bort går den värsta trafiken förbi. Och där ville jag alltså stanna. Hm. Frisk luft får vi andas en annan gång.

I ett alldeles oputsat fönster klängde en gigantisk växt över hela fönstret. Och här menar jag verkligen h-e-l-a fönstret. Över båda fönsterhalvorna växte den likt en otuktad djungel! Så häftigt och fritt och levande, for tanken genom mitt huvud. Mitt i djungeln hängde och slängde en bortglömd, vit lampsladd med tillhörande, lika bortglömd, stickkontakt. Den bara fanns där, som om den inte kunde annat, som om det var självklart. 

Överallt; avskavd målarfärg. Överallt; fönster fulla med liv. Böcker i oräta rader. Gulnade lampskärmar lite på snedden, på sniskan. Osorterade papper. Fula gardiner. Liv. Liv. Liv. Tecken på pågående liv överallt. Så befriande. Såå befriande. Säger hon som till och med arrangerar saker i färgkoordination i second handaffärers hyllor...

Gunnebo Slott och trädgårdar är så klart makalösa och värda vilken omväg som helst, men Gårda har också sin charm. Och både Gunnebo Slott och många av de gamla husen, i stadsdelen vi sakta strosade igenom, är gjorda av ett äkta naturmaterial - trä. Så kanske är de väsensskilda utflyktsmålen inte så väsensskilda trots allt. Båda har något verkligt genuint och gediget gemensamt.

Trä(d)kärlek. Det är finfina saker det, för en riktig träskalle som jag!

<3
/helena

torsdag 23 februari 2017

Ibland kan jag inte stilla mig...


...tills jag kommer hem. Jag bara måste göra en liten installation av små fina saker, redan i affären. Second handaffären. Det kallas visst stilleben-sjukan. Men titta bara så fint det lilla Bo-fajanskruset matchar den välklädde ministudenten - som varit klok nog att ta paraply med sig också! Skit i att det är lite rörigt i bakgrunden, sådant kan inte hjälpas.


Som pricken över i la jag till en espressokopp med stadsmotiv. Tänkte att den kunde bli helt perfekt att ha de allra första snödropparna i.

Student - fem kronor, krus - trettio kronor, och gullig kopp med tillhörande gulligt fat - tio kronor. Summa stilleben-summarum fyrtiofem riksdaler. Som hittat. Men jag lät det hela stå kvar. På Åter i Bruk.

Hoppas att någon annan hittade dem där uppe på hyllan, och ville ta med sig den lilla trion hem. Kanske någon som inte kan vänta en enda sekund till med att sjunga "vintern rasat ut"? En del brukar ju ta på sig sin gamla studentmössan då, menar jag.

Nu; hänga tvätt. Sedan; handling. Kanske hinner vi med ett loppisbesök också. Vem vet?

:)
/helena

tisdag 21 februari 2017

Från världsoceanens dyning



"... Ett sus i en morgongryning
från världsoceanens dyning
kring bleknande stjärne-skär.
Han lyss och skådar och anar.
I allt han det sökta spanar
och undrar vad det är.

Ett hav, som samlar åren.
En flod, som speglar våren
med vad flyktigt skönt den har,
och mänskovårar tvenne,
som se varann i henne
med trånande ögonpar. ..."


/ur Vandringsmän, Längtan
av Viktor Rydberg



<3
/helena

måndag 20 februari 2017

Star attraction


Tänka sig, igår mötte jag ju han fotbolls-Nilsson och idag mötte jag självaste Barbra. Tänka sig att vi - Barbra och jag - kom på tanken att gå på bästa second handshoppingen på samma dag.

Vad är väl en bal på slottet när man kan gå på second hand-skattjakt? Frågade jag Barbra. Hon bara log.

Kanske hittar man ett vädringsställ för femton kronor. Kanske hittar man en fin bok, eller två. Kanske hittar man något mera. Kanske hittade jag nästan inte ut ur butiken för att det fanns så mycket att titta och klämma på. Kanske berättar jag mer om det hela en annan dag.

Nu vankas det snart schyst mat och superbra serier på TV, det vet jag med säkerhet.

:)
/helena

söndag 19 februari 2017

Livet är en sak som man måste vara rädd om, förstår du inte det?


Äntligen. Äntligen. Äntligen fick jag ut fingrarna ur vantarna utan att förfrysa dem. Dessutom länge nog för att kunna föreviga lite fint längs vägen.

Skickar med er en sportig snygging, en gosig, spinnande sak och lite love inför veckan som kommer. Tror bestämt att det är precis vad ni behöver. Har jag rätt eller har jag rätt?

:)
/helena

ps Stod, som vanligt, och smygläste en stund i mataffären (fy på mig!). Såg en helt underbar svartvit bild på Astrid Lindgren i en tidning, som jag tror hette något i stil med: Svenska öden och äventyr (måste googla det när jag hinner). Jodå, en ung Astrid L utklädd till pojke eller ung man. Astrid står till höger på fotot. I mitten sitter en söt flicka i vit, tidstypisk 1920-tals klänning, med blommor i famnen. På andra sidan flickan står två, eller om det var tre, "pojkar" till. Vilket kul fotografi! Flickan i mitten heter Madicken, hon kallas i alla fall så, och fyller 17 år. Pojkarna, förlåt flickorna, runtomkring henne är vänner som klätt ut sig till stiliga, hattprydda, uppvaktande kavaljerer. Tänk att Astrid var vän med en riktig Madicken i nästan hela sitt liv. Visste ni det? Jag har missat det totalt. Dagens rubrik är förresten ett citat, det är en annan av Astrids oemotståndliga flickor som ställer oss den livsviktiga frågan. Kan ni gissa vem? Ronja såklart. Ronja Rövardotter. Nu, när luften börjar kännas en aning mindre kall att andas in, är det lätt att börja tänka på Ronja. Ronja och hennes vårskrik.

lördag 18 februari 2017

Snabba (väder)växlingar


Det händer något med en när dagen avslutas tillsammans med en norsk gutt som tillagar sjöborre för första gången i sitt liv. När den är tillagad och upplagd på tallriken, tillsammans med torsk och potatis, sätter han sig ner vid det långa träbordet och smakar försiktigt på första tuggan...


Jo, det var inte så dumt, säger han, fast på norska då. Det är lite som att se färg torka. Trist, men man kan ända inte låta bli att titta. Slow-TV i sitt esse. Gammel-teve. Hederliga, gamla SVT. De kan man lita på. De köper in program av våra nordiska grannar och det första mycket norska avsnittet - av tolv! - beskrivs ungefär så här: Snabba väderväxlingar. Än yr snön, än kan man ana vår i luften. Severin tar en fisketur med båten. Haha, så gulligt och skönt och avslappnat och småknäppt samtidigt! Sorry Severin, jag har nog inte tid att se fler avsnitt. Lite synd, för tempot är verkligen vilsamt...


Jag ska inte dissa en hel serie bara för att jag råkade få syn på några minuter i slutet av första programmets repris. Höll precis på att stänga av, tror det var igår eller i förrgår, och fastnade mitt i sjöborretillagningen. Severin, han verkar annars väldigt fin...

Förlåt, jag ska sluta, verkar ha snöat in fullständigt här. Och det har jag förstås gjort. Försöker hålla TV-konsumtionen nere en aning numera, som ni vet. Men när det vankas VM på längden och bredden och brädden och tvären i backar och spår är det svårt att slita sig. Tjejerna kom ju sexa i skidskyttestafetten, bara en sådan sak!


Jaha, första vardagsveckan med solstädning är till ända. Ja, vårstädning låter fel, solstädning låter som vad det är: När solstrålarna når ända in i de vrår man inte ens fattar existerar när mörkret ligger som tätats runt de kalla golven. Alltså, solen visar vägen och det är bara att snällt gå efter med dammtrasan.

Veckan två viktigaste lärdomar, eller iakttagelser om ni så vill: Den finaste frisyren finns under mössan. Post-mössan-frisyren. Hår som bara är och finns och inte försöker vara något annat. Platt och rufsigt samtidigt. Veckans andra lärdom handlar om gardiner: Hur undviker man att sätta upp samma favoritgardiner för säkert tionde gången i rad? Genom att lämna in dem till närmaste second handbutik och låta dem bli någon annans favoritgardiner istället. Jodå, börjar redan ångra det tilltaget lite grand...

Hoppas att ni har en fin helg.

<3
/helena

ps En enda vägg. En enda vägg i Göteborg. En enda vägg i Göteborg var det enda jag fotade när jag var i Göteborg i söndags. Det var dagen innan solen kom. Det var råkallt och blåsigt. Jobbigt för de stela fingrarna att trycka på knappen. De ville hellre stanna i vantarna. Så var vi på väg hem, mannen behövde göra ett ärende, stannade, parkerade, gick ur och jag lyfte blicken och fick syn på det här. En enda vägg. Men en ganska fin vägg. Åtminstone när man upplever den från precis lagom avstånd. Tror det ska föreställa båtar va? Segel och vatten. Skepp som mötas i natten. Eller nåt.