onsdag 10 februari 2016

Behjärtansvärt


Det är inte ofta jag gör reklam för saker, eller jo, det gör jag ju mest hela tiden. Propagerar till och med. För "de redan använda sakernas magi". Det vet ni ju. Och för kulturens alla sköna konster och yttringar. Reklam som ligger mig nära och varmt om hjärtat. Eller kanske snarare "reklam".

Sakerna som dyker upp i inboxen då och då - ofta i samband med något jippo, de gör jag däremot sällan reklam för. Det är mycket prylar som dyker upp där, de kan jag oftast inte, med gott samvete, skriva under på. Men när det står Unicef på mailets rubrikrad, då klickar det till här inne. Här inne i hjärtat. Då spelar det ingen roll att man använder sig av en dag som känns lika delar kommersiell som hjärtlig. När det gäller hjärtefrågor är alla medel tillåtna. Så är det bara.

Lite för sent är det om man känner att det är viktigt att hinna få ett gåvobevis innan söndag, som bevis på att man har tänkt med hjärtat, men annars är det aldrig för sent att klicka hem en behjärtansvärd gåva. Filtar, nötkräm mot undernäring, vaccin. Och en massa, massa andra livsnödvändiga saker. Låt hjärtat vara med! Idag, imorgon, på söndag. Och måndag. Ja, ni fattar hur jag tänker.

<3
/helena

måndag 8 februari 2016

Hatten av för goda råd


Även om det är en som inte visar sig hålla måttet, kanske inte på långa vägar motsvarar de förväntningar som satts upp, ibland långt innan det äntligen är dags för den stora, tudelade muskeln att ta plats i soffan, så är det ändå väldigt sällan jag tycker att det är helt misslyckat: Att titta på film. Oavsett vad man tittar på, så finns det - nästan - alltid något att snappa upp. Något som man kan ta med sig från soffhörnet och ut i livet.

Jag tänkte dela med mig av en sådan sak. Från en film som lämnade en del i övrigt att önska, men som trots det gav - via huvudpersonens pappa - några goda råd som jag tyckte om. Inga superoriginella idéer kanske, men några användbara tanketips. Tänkvärda råd, sådana som tål att upprepas. Ibland tyst för sig själv, ibland att delge andra.


Snart goda råd alltså, men först ett par ord om Oscars (galan hålls den 28:e feb.). Läser i SvD, och förfäras över årets "färglösa" nomineringar. Lyssnar på kritiken och håller, förstås, med. Men det pinsammaste av allt är att tro att man är så annorlunda. Så frigjord, så fördomsfri, så öppen. Självklart är jag inte det, inte mer än någon annan som gör sitt bästa för att vidga vyerna från sitt "vita, privilegierade utsiktstorn".

Jag vågar knappt tänka på listan över favoritskådespelare som jag publicerade här inne för inte så jätte, jätte länge sedan. Tror faktiskt inte att det fanns en enda icke-vit person på den listan. Pinsamt, är bara förnamnet. Inte en enda! Trots att en av mina all-time-favourites heter Morgan Freeman. Titta bara på listan av filmer som han har varit med i! Vilken lista, med Nyckeln till frihet och Seven i spetsen! Har du inte sett Invictus, The Bucket List (Nu eller aldrig) eller Gone Baby Gone, så gör det genast! Nu, nu nu!

Skulle kunna skriva massvis i ämnet, både on- och off-screen. Men. Nu är det dags för goda råd. Ganska billiga goda råd. Var ju bara tvungen att ta mig igenom en halvbra film för att kunna få mig dem till livs.
  1. Om du gillar något för att du tror att andra ska gilla det, kommer ingen att göra det.
  2. De flesta dörrar är låsta, men vill du in genom en av dem måste du ha en intressant knackning.
  3. Allt du tror är viktigt är inte det. Allt du tror är oviktigt är viktigt.
  4. Skit inte där du äter.
  5. Gör ditt bästa, resultatet kvittar. Bara man gjort vad man kan, vad det än är - bra eller dåligt.
/ur People like us

Woman in gold. Och The Butler. Två bra, riktigt bra, filmer som vi har sett här hemma den senaste tiden. Om oförglömligheter. Helen Mirren i sitt esse (även om jag önskar att advokaten hade spelats av någon lite mindre träbockigt tråkig än Ryan Reynolds). Oprah Winfrey i en underbar biroll (även om det är Forest Witaker som gör hela filmen!). Bara så att ni inte tror att jag glömmer kvinnorna. Aldrig! Aldrig i livet!

:)
/helena

ps Det fanns ju ett sjätte råd också, liksom ett tillägg: Ligg aldrig med någon som har mer problem än du själv har...

söndag 7 februari 2016

Avsändare okänd 16


Snäckskalen var vassa. De skar in där huden var tunnast, i hålfoten. Samuel satte sig ner i den varma sanden, kände tvånget att vara lycklig skava i bröstkorgen samtidigt som han försökte gräva fram snorkeln ur den överfulla, röriga väskan.
Lovisa visste inget än. Inget mer än att den minsta dottern kom hem med skrubbade knän i går eftermiddag. Hon försökte fråga, men Ebbas tårar vägrade ta slut och plötsligt slog tiden läggdags. Nästa dag hade den lilla agerat helt oförstående, när Lovisa fortsatt fråga om knäna.
- Bja nu, hade Ebba bara sagt. - Bja nu. Inte ont. Ska vi gunga idag? Eller bada!?
Lovisa hade gett upp då, varit glad åt att den lilla var glad igen. Även oförklarlig glädje får ju, kan ju, tolkas som något positivt.
Han hade andats ut. Lättad över att slippa förklara. Lättad över respiten. Han ville inte förklara hela skiten. Inte nu. Snart. Hon - den andra, vars namn han knappt vågade tänka - hon väntade. Hade lovat vänta tills han var redo. Ibland undrade han om det någonsin, alls, fanns ett rätt ögonblick att rasera någons hela världsbild.
Där, äntligen, snorkeln. Bara ett litet skärsår i den vita huden. Blodvite, men bara på snäckskalet. Här skulle badas! Simmas och vattensprutas och lekas valfångare och säljägare på samma gång!
Från Lovisa hördes små suckar, varvat med mer lättsinniga skratt. Hon hade lagt ifrån sig Läckberg, höjde en helt annan rektangel mot skyn nu. Malmsten, stod det på den solvarma framsidan. Bodil Malmstens ord skyddade hennes sommarfräkniga näsa.
Ebba hoppade i vattenbrynet. Knäna skulle snart möta det salta vattnet. Den prickiga baddräkten satt löst över magen. Nästa år skulle den säkert passa. 
Lilla liv, tänkte han. Lilla lilla liv. Dig ska jag aldrig mera släppa ur sikte. Inte för en sekund. Och därmed, i och med den tanken, visste han att framtiden var beseglad. Som den omöjliga ekvation den aldrig förnekat att den är.


:)
/helena

torsdag 4 februari 2016

Blandade känslor. Bländande metaller.


Medan jag försöker bestämma mig för om jag ska gå ut en sväng mellan maskinerna, hinner solen gå i moln. Och när jag sedan vänder på klacken och bestämmer mig för att stanna inne, kommer solen ut igen. Jag är inne när solen min är ute... O.s.v.

Det är när den lilla hästen glider ur den blanka ficka och bryter sitt lilla, lilla ben som jag förstår att "det är nog lite mycket nu". För det är då jag börjar gråta. Och eftersom ingen vettig människa, över 10 år, börjar gråta över ett litet brutet träben, vet jag att det är något annat jag gråter över. Inget särskilt annat, bara annat. Över tvätten som hänger på tork överallt. Över den idiot som kom på att det var en bra idé att göra mörkblå detaljer - som fäller - på ett i övrigt ljusblått plagg. Så att stora delar av tvätten är flammig nu. Det hjälper inte att jag bestämmer mig för att det nog är lite snyggt med flammigt ändå. Det hjälper inte att jag försöker intala mig att det nog är lite djuriskt läckert till och med. Om man kisar lite ser det nästan leopardmönstrat ut. Som en leopard med mässlingen ungefär.

I nästa sekund känner jag vårens första ljusa knackning på fönstret. Det känns nästan som fjärilar i magen. Då orkar jag le lite matt mot allt det fläckiga. Tänker. Att jag ska nog minsann skapa en helt ny - flammig - modetrend. Så det så.


Den här blev i alla fall inte smittad av det flammiga. I det här molntäckta ljuset ser tunikan inte ens guldig ut, för det var det jag föll för - guldet. Vill gärna försöka glänsa mig genom vardagen. Tänker mig den som en slags lyxigare variant av städrock. Bara att hänga på sig utanpå tightsen, långkallingarna, mysbyxorna eller jeansen. Femton kronor kostade den, hos Röda Korsets second hand.

:)
/helena

ps Ett brutet hästben (har gipsat det provisoriskt med häftmassa nu), tvätthögar som aldrig krymper och ett alldeles snett stearinljus senare, konstaterar jag att jag glömt nämna ljusstaken. Ljusstaken i tenn. Den kom visst knappt ens med på bild. Den som är så fin, med sina plingade små tennlöv. Sådant hantverk som jag inte kan motstå. Har en precis likadan i koppar, sedan tidigare. Och snart har jag ju guld på kroppen också. Det ska nog ordna sig det här.

onsdag 3 februari 2016

A som i Alingsås


Så där ja. Då var det avklarat. Den obligatoriska bilden. För vilken bloggare, med någon som helst intakt självaktning, kan komma undan att publicera ett foto på semlor i dessa tider? Ingen. Och jag måste säga att jag är rätt nöjd med det här. Semlor, soluppgång, och samtidigt ett snövitt eftermiddagsljus som silar sin väg in genom spetsgardinen strax bakom den randiga soffan.


Våren balanserade vintern på huvudet. Och utanför Ljungblads Konditori vändes alla nyfikna blickar uppåt.

Välkommen till ett brokigt och oordnat inlägg. Ett färgrikt inlägg, nja. Ett arton bilder långt inlägg. Ett inlägg, som förhoppningsvis är gjort på ett charmfullt sätt. För det är så ordet "pittoresk" beskrivs i ordboken - brokig, oordnad, färgrik. På ett charmfullt sätt. Det där med oordnad vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om, men annars är det nästan på pricken så som jag tänker mig Alingsås.


Det här hände förra lördagen, alltså inte nu i lördags, utan den före den. Vi ville göra en utflykt. En utflykt som skulle ta oss ut på snörika äventyr. Allt skulle snart smälta bort, så det gällde att passa på. Den lilla landsvägen mot den lilla staden, ca 4 mil från Borås, blev ingen besvikelse. Den bjöd verkligen upp till snörik dans! Titta bara på ledningarna! Tjocka, tjocka lager av vitt. Och de annars så ståtliga granarna, de liksom bugade under tyngden. Det var väl artigt av dem, att buga när vi susade förbi?


Vi hade även siktet inställt på att hinna med ett par second hand-affärer. Förstås. Men tiden var knapp. Lördagsförmiddagar inbjuder - som säkert är bekant - till långfrukost och långläsning av prasslig morgontidning, därav en något sen ankomst. Men vi hann med ett litet varv inne på Vinden. PMU:s butik till förmån för behövande. Där inne bjöds det på grönare landskap. Mycket grönare än det kritvita landskapet som förde oss till den stora, fabriksliknande, lokalen i utkanten av Alingsås.


Jag passerade en vacker matta. Och en snirklig soffa, som någon hade lagat så fint. Och som någon annan sedan hade skyndat sig att fynda. Murrigt, härligt grön. Och förhoppningsvis skön att sitta i också.


Den här gulliga staden är full av caféer. Överallt. I varje gathörn. Fik och konditorier finns det också. ;) Flera av dem har riktigt gamla anor. Mysig stad att botanisera runt i. Mysig är nog förresten bara förnamnet. Kan mycket väl tänka mig att ge Alingsås stora A som utflyktsstad, även på vintern. Åtminstone när snön har fallit så här vackert över allt.


Alla caféerna var inte öppna just den här lördagen. Någon stackare hade visst fått influensa. Fast vad spelar en släng influensa för roll, när man snart ska flytta till KÄRLEKEN! Känns som en extra passande flytt, i denna extra hjärtliga månad.


När semlorna var uppätna och kaffet urdrucket, greppade jag min nyfunna Kärnkaffeburk (som jag hittade inne hos de snälla damerna i den lilla Röda Korset-butiken, som ligger runt hörnet om Ljungblads Konditori) och så vinkade vi, lite lagom vördnadsfullt, adjö till stadens store son: Jonas Alströmer. Läs gärna om honom här. Han är så mycket mer än potatis. Mer strumpor faktiskt. Och turkiska angoragetter. Jodå.

:)
/helena

ps Vad var det då, som fick både bilar att stanna och främmande människor att började skämta och prata högljutt med varandra? Jo, högt upp bland de smala björkarna utanför konditoriet satt en stor svart fågel. Och här pratar vi verkligen stor! För den såg så mäktig ut, fast den satt ända längst ut i toppen av björken. Stilla, stilla satt den. Utan att göra ett ljud ifrån sig. Nästan som om den var fastfrusen. När den hade spanat ut över stadens snörika tak ett bra tag, började den plötsligt putsa fjädrarna. Helt obekymrad om oss som stod där nedanför och gestikulerade och skrattade. Någon trodde att det kunde vara en skarv. - I så fall måste väl det där vara skarvsladden, kontrade någon och försökte förgäves peka rätt på de stadiga stjärtfjädrarna. Höhö. Och mycket riktigt, jag läste på sedan. På Wikip. bland annat. Verkar faktiskt som att det var en skarv. Förmodligen en Storskarv. Eller en mellanvariant. Hur som, en STOR fågel var det. And a BIG conversation-, and car-, stopper!

måndag 1 februari 2016

Golvad. Och flygande fri.


När jag tog de här bilderna, trodde jag bara att de handlade om en handbok. Men det visade sig vara fel. Det handlade om mycket mer. Det handlade om människors inneboende längtan. Längtor. Efter frihet. Efter trygghet. Våra inre motstridigheter. Hur vi vill vara grundade i vår tillvaro, fast förankrade. Samtidigt som vi har väldigt svårt att låta bli att längta bort. Bortom vardagen, bortom det invanda. Vi vill ju flyga också! Låta vårt mentala hår flyga fritt i den teoretiska vinden.


Vi är så fast i våra dagar.

Det var den första tanke som slog mig, när jag la ifrån mig boken. Inte handboken i orientalisk mattkonst. Utan Skärvor av ett liv. Av Hédi Fried. Hon beskriver livet som hon, och hennes älskade lillasyster, tvingades leva i de olika lägren under andra världskriget. Arbetsläger, koncentrationsläger, förintelseläger. Sakligt, beskrivande. Två ord som kommer till mig, när jag rör mig makligt mellan boksidorna. Och jag tror det är en nödvändighet, att skriva om dessa obeskrivliga saker på just det sättet. Annars skulle känslorna ta över helt, och därmed skulle detta viktiga vittnesbörd kunna gå förlorat.


Vad har då mattorna med det att göra, undrar säkert vän av ordning. Inget, egentligen. Men. Jo. Orientalisk Mattkonst, av Maj Sterner, är tryckt 1949. Samma år som Hédi Fried på allvar börjar sitt nya liv i Sverige, i Stockholm. Världar som kolliderar. Det slutar aldrig att fascinera mig - hur våra världar så lätt flätas in i varandra, lite som trådarna i en vacker mattfrans. Vi verkar aldrig riktigt förstå de oändliga beröringspunkter som finns mellan oss. Mellan oss alla. Vi är väldigt få som kan kalla oss främlingar, på riktigt.


Jag tycker om det brokiga och mångfaldiga. Det skeva och originella. Hos mattor. Hos människor. Jag tycker om vår ständiga, flygande frihetslängtan. Bara den håller sig på mattan, när vardagen väljer att visa oss sitt vackraste ansikte.

<3
/helena

lördag 30 januari 2016

I kräftans vänkrets


Djur, djur, djur. Alltid dessa djur. Ja, vad kan jag annat säga än; att jag älskar dem? Så är det ju bara.

Paul Hoff är en mästare på att fånga fåglar. Och det är något alldeles särskilt med Gustavsbergs jultallrikar. Benporslinet känns så gediget, och storleken är rejält tilltagen. Tycker mycket om de med motiv som inte direkt andas julstämning, utan känns lite mer året-runt-gångbara. Som den här jag fann idag, från 1992. (tror, hm, i alla fall inte att jag har det här motivet sedan tidigare, måste - uppenbarligen - göra en ny inventering av tallriksbeståndet snart).

Utrotningshotade böcker är något jag ständigt känner mig manad att rädda, som ni vet. Det här halvfranska bandet - Djurens Liv av Alfred Brehm från 1929 - utgjorde inget undantag. Hör bara på undertiteln som står att läsa på försättsbladet: Apor, halvapor, uddatåiga och icke idisslande hovdjur. Fatta hur många fina färgbilder som finns instuckna bland all text! Helt oemotståndligt för en halvgalen djurvän, som undertecknad.


Sedan var det kräftan i koppar. Hur fina är inte de här gamla formarna? Aladåber och patéer i långa banor, som stjälpts upp på vackra fat, med det läckra kräftmönstret som aptitretare.


Numera kan man kanske kalla den för landkrabba? Upp ur inlandsisen och raka vägen in i vårt kök, har den kravlat. Med ett litet pit stop, via en välgörenhetsbutik, på vägen.

Det var helgens second hand-fångst det, mina vänner. Åtminstone so far.

:)
/helena

ps Det var förstås mannen, som tyckte det här med "i kräftans vänkrets" var jättekul. Själv kontrade jag med att jag skulle göra en riktig "kräftansamling", för att inte förfrysa fingrarna när jag fick för mig att jag skulle fota i det blåsiga vattenbrynet. Hehe. Hur kul är vi inte? Inte?