tisdag 2 september 2014

Guldglänsande "silverrävar"

a

Ibland hittar jag något som jag tycker är fullständigt fantastiskt! Men, jag tänker ändå inte att jag ska köpa det. Kanske är det lite för dyrt. Kanske passar det inte riktigt in. Men. Det där men:et igen. Men om "det" finns kvar nästa gång jag kommer till välgörenhetsaffären ifråga (Erikshjälpens second hand i det här fallet), så kan det hända att jag tänker något i stil med: Det måste väl ändå vara meningen då, att jag, just jag, ska rädda den här gamla, slitna skolplanschen...


Sagt och gjort, så fick det bli. Och jag bara älskar den! Med sitt avrivna hörn. Med sina långa, vertikalt rinnande streck (vätskespill av något slag) över stora delar av dess ömtåliga framsida. Med sina vita, fritt flyende, stänk av målarfärg.

Den är välanvänd. Den har levt ett liv - eller flera - innan den fick flytta hem till oss. Det märks tydligt. Och det gillar jag. Förstås.


Lite för dyr för min budget var den. Och den passar inte riktigt in. Rättare sagt; jag vet inte riktigt var den ska hänga - eller stå. Den är så fin så jag vill ha den överallt. Kanske får den flytta runt lite. Just nu (förutom när den togs fram till ljuset för att fotas) hänger den så att man kan studera alla dess intrikata detaljer från sängen. Om man behåller myslampan på en extra stund om kvällen, så kan man kanske räkna detaljer istället för får?


Detaljerna ja, det kommer säkert att ta mig flera år att upptäcka alla - titta bara på vitsipporna i fönstret, så sinnrikt placerade, halvt dolda, bakom den tungt fallande gardinen.
 
Har inte gjort några större efterforskningar om skolplanschen föreställande: Guldsmedernas gillestämma under skråtiden än. Men konstnären som har gjort den heter Olle (Karl Erik Olov) Hagdahl, signaturen finns i högra hörnet, tillsammans med årtalet när den är gjord, 45, alltså 1945.
 
Vidare går det att utläsa att det är en Esselte-produkt. Förlag: A.B P.A Norstedt och söner, Stockholm.
 
Här hos Carlotta, Databasen för museisamlingar, finns den här planschen väl förtecknad (och avbildad i fint skick) om ni vill klicka in och kika. Den tillhör Malmö Skolmuseum.
 
Sa jag att jag älskar min?
 
:)
/helena
 
ps Kan inte låta bli att se rubriken: Äldre (mycket äldre!) gråhåriga män flyttar in i miljonprogram, för min inre syn. Visserligen miljonprogram konverterat till bostadsrätter, men ändå. Håll tummarna, att de kommer att trivas här! 

måndag 1 september 2014

Avsändare okänd 8


Hon har en bad-word-day. Inte för att håret är direkt perfekt, men det skiter hon i.  
Ibland är det lätt att få för sig att alla andra har koll, stenkoll, på hela tillvaron. Men idag visste hon bättre. Hon visste, också, att det inte spelade så stor roll vilket längre. 
Hon visste att hon var unik, trots allt. Ingen såg ut genom köksfönstret på exakt samma sätt som hon. Ingen, absolut ingen, lade märke till skatan som satt uppflugen i grannens parabol. Som en liten svartvit fluga såg den ut, på det här avståndet. Undrar om den undrar vad alla människor ska ha alla de där stora, tallriksrunda sakerna till? Undrar om den lägger sitt huvud på sned så där, för att försöka förstå bättre?
Hon försöker komma på om det var till morfar, som hon hade ställt den där frågan, en gång i tiden? Men det kan inte ha varit till morfar. För när hon var liten hade hon varken varit poet eller filosof. Hon hade varit "en liten rationell själ", som mamma brukade säga. En sådan som sällan bygger luftslott eller drömmer prinsessdrömmar. Nuförtiden kunde hon inte få nog med luft.   
Är det förresten en slump att betong är ett sådant konkret ord på engelska?
Det måste ha varit till Joakim, som hon hade ställt frågan? Frågorna. En av alla dessa dagar då hon känt sig lite extra oäventyrlig: - Om man är en sådan som inte tycker sig vara tvungen att prova allt, testa rubbet liksom - oavsett hur dumt det verkar vara - för att känna att man lever och förstår något på ett djupare plan - är man feg då? Eller besitter man bara en extra stark inlevelseförmåga? Hon mindes inte vad han hade svarat. Om han hade svarat.
- Beskriv dig själv med två ord. - Två? hade hon upprepat, med illa dold förvåning. Vem kan beskriva sig själv med två ord? - Inlevelsefull och intuitiv, hade hon sedan sagt, fast hon hellre hade velat resa sig och gå. Han, myndighetspersonen, på andra sidan det myndiga skrivbordet, hade lett, snett. Och skrockat något om att det fanns fler bokstäver i alfabetet än i. I alla fall när han senast hade kollat.
Brr, hon ville kunna skaka av sig känslan från det där så kallade samtalet, för alltid. Men ofta när hon letade efter ord, meningar och betydelser, så dök det mötet upp. Hon önskade ibland att hon hade svarat empatisk och elak istället. Då hade han väl åtminstone förstått innebörden av ett av orden? Hehe, hon skrockar lite inuti, innan hon ger sig i kast med dagens första meningar.
Hon var inte en sådan som visste vad det var för dag, bara för att glassbilens hoppfulla trudelutt hördes en bit bort. Hon visste det ändå. Långt innan.

:)
/helena 

söndag 31 augusti 2014

Hur gammal är Du?


Jag har en naiv tro att det bästa är att aldrig förlora sin naivitet. Att det bästa är att fortsätta omhulda sin barndoms hetaste önskningar och längtor, även om man måste omvandla dem lite för att få dem att passa in i vuxenverkligheten, as it is.

Så, om det är något jag tror på här i världen så är det: Att omfamna sin barnslighet, i evighet. Amen. ;)

Därför blev jag väldigt glad när mannen tog med Anders F. Rönnblom-låten ovan på "sin repertoar". Vilket i praktiken betyder att han spelar och sjunger den på sitt jobb flera gånger i veckan. Yeah!

Ni som har små barn kanske brukar sjunga den tillsammans med era små? Ni som har varit små någon gång kanske känner igen den, bara därför...

Hursom, lyssna.

:)
/helena

lördag 30 augusti 2014

Och katten!


Inser att ni knappast, med hjälp av dessa solstrimmiga bilder, kan se och förstå hur underbar min roliga tavla är, men jag kunde ändå inte låta bli att försöka visa er. Jan Forsberg heter konstnären bakom den bedårande byrån från 1963 (tror i alla fall att det står 1963, texten har försvunnit ner en bit under ramen).

Duken, burken, ljusstakarna, syrénbuketten och katten!

Jag frågade mannen om han trodde att det var en riktig katt som hade suttit så där stilla och poserat, han trodde att det var en porslinskatt av något slag som var avbildad. Men jag undrar jag.

:)
/helena

ps Identification card 1, Klockan sju, Ingrepp på en elektrisk hare, är tre av de mycket fantasieggande titlarna på denna spännande konstnärs alster. Ser fram emot att hinna surfa in på fler sajter än Metropol för att få uppleva mer av Forsbergs intressanta bildvärld.

fredag 29 augusti 2014

Några dammiga rader


Hej vänner! En ganska ledig fredag ligger framför mig, en rolig second hand-torsdag ligger precis bakom. Och om man prioriterar bakluckeloppisar, garageloppisar, vanliga loppisar, skördefester, marknader och sådant, då kan helgens kalender - med lätthet! - bli mer fullklottrad än någon "normal person" orkar med. Tror det blir en del andra prioriteringar här hos oss, just den här helgen.

Annars; har så mycket jag vill berätta, bl.a. tipsa om ett fåtal bra filmer som jag har sett i sommar - som några av er andra kanske har missat. Filmer, som det visade sig så här retrospektivt, har ett slags gemensamt tema. Kryptisk? Jag vet.

Vi får se om jag hinner titta in en sväng senare idag, tänkte ägna det mesta av dagen åt att städa, rensa ut och omarrangera, bland alla mina högt avhållna "grejjer", ni vet. Inte lika kul med alla rara ting när det är damningsdax minsann. Det är väl enda tillfället då jag önskar att jag var minimalist... Nä, tingens magi, händerna bakom, huvudena bakom, skaparna, idésprutorna, hantverkarna, konstnärerna - alla de - deras berättelser, historier och tankar, deras kreativa flöden och utlopp - allt det - lockar mig alldeles för mycket, som ni vet. Minimalist, nix, nix, nix!

Den blommiga, tyska golvvasen - fönstervas i mitt fall - behöver säkert gå i närkamp med Herr Dammtrasa. Vasen påminner mig om lampfoten jag hittade på Stiftelsen Vitrysslands loppis idag. Jag menar igår. Så fin. Och rar.

:)
/helena

ps En tavla fick också följa med hem. Önskar att ni kunde se det breda leendet på mina läppar, när jag sneglar ner mot dess naiva, underbara motiv!

onsdag 27 augusti 2014

Idag, som redan har hunnit bli igår


Tiden går inte längre, den joggar. 
Undrar hur folk har det egentligen? I allmänhet. I synnerhet. Tittar in i några av deras rum. Tycker om det tidlösa. Det anspråkslösa. Det opretentiösa. Vardag. Same same, but different.  
Tiden lunkar.
Tidningen på hallmattan, med en duns. Framsidan; vacker dam i ram. Bläddrar, ögnar, skummar. Mannen kommer hem. Kaffevattnet kokar. Lätt slummer på maten. Sedan ut, brödet är visst slut. Först; måste se om den vackra planschen fortfarande finns kvar? Det gör den! Det gjorde den.
Tiden stannar.
Går en stund i upptagna kvarter. Trädgårdsupptagna miner, koncentrerade. Kratta gången. Klippa häcken. Börja nynna så smått på höstsången. Några hinner le. 
Tiden rivstartar, rusar.
På hemväg. Kisar uppåt. Går förbi betongen. Förbi balkongen som har en stilig inneboende. En solros. En superstor, som uppnosigt sticker ut sitt tunga huvud över räcket. Den nickar lite. Diskret. Sträcker sin långa, nyfikna hals efter alla skyndsamt förbipasserande. Om husen inte haft så många ögon hade jag vinkat tillbaka.
Tiden står stilla.
 
:)
/helena 

tisdag 26 augusti 2014

Iris Van Herpen!


Hur många av er kan med säkerhet - och så här på rak arm - säga vad ni gjorde den 23:e maj?


Jag kan!


Mannen, Moderådets VD Lotta Ahlvar, jag och en massa annat fint folk befann oss i, för dagen alldeles nyinvigda, Textile Fashion Center.


Utanför hade Jaume Plensas mäktiga och samtidigt så lätta, luftiga bokstavsskulptur; House of Knowledge precis satt sig väl tillrätta. Detta var en dag, och ett tillfälle, som jag hade tänkt att berätta om för länge sedan. Men hur det var, är, så gick tiden... En ramsa som ni säkert också är förargligt välbekanta med.


Så, nu, plötsligt, fick jag en stark känsla av att jag bara måste visa er några av mina foton från utställningen på Textilmuseet som nämnda Lotta Ahlvar hade kommit till vår lilla stad, Borås, för att inviga. Det börjar bli lite bråttom nämligen - om ni vill hinna besöka Iris Van Herpens makalösa skapelser!

Till och med den 28:e september har ni på er, om ni vill se den här unika blandningen av kvinnliga plagg och rena konstverk, i samklang med alla sina inbördes sanslösa, skulpturala former. Därför publicerar jag nu, i elfte timmen, några lagom murriga bilder från en fredagseftermiddag som jag aldrig kommer att glömma.


"Utställningen visar Iris Van Herpens organiska, futuristiska klädskulpturer i gränslandet mellan mode och konst. Hennes plagg har burits av både Björk och Lady Gaga, de har visats i de största internationella modemagasinen och hon har ställt ut i ca 40 utställningar runt om i världen. Sedan 2011 har hon deltagit i Haute Couture-visningarna på modeveckorna i Paris.
Van Herpen inspireras av konst, filosofi, vetenskap och ny teknik och kollektionerna kan handla om t.ex. mikroorganismer, strålning, spelberoende eller svart magi. Hon använder gärna ovanliga material som paraplyspröt och akrylplast och har t.o.m. skrivit ut några plagg i 3D-printer. De flesta är dock resultatet av tidsödande handarbete. Utställningen är producerad av Groninger Museum i Holland. ..." 

Gå och se, säger jag bara! Om ni får minsta möjlighet så kom hit och titta. Beskåda! Ja, beskåda är definitivt ett mycket bättre beskrivande ord här.

:)
/helena

ps Textilmuseets hemsida påminde mig om att det snart är jul igen. Nåja. Men den kommande utställningen (öppnar den 25:e oktober) Julretro vill jag förstås helst inte missa. Med en massa textila julkarameller, främst från storhetsdagarna på 1950-60-talen. Kända och okända formgivare kommer att finnas representerade bland dukar, bonader och annat mumsigt, textilt julgodis.

pps Det var väldigt, väldigt nära att mina allra värsta, västsvenska skämttendenser fick mig att döpa detta inlägg till: Iris gjorde mig f-n häpen! Hm, tur att jag skärpte mig.