fredag 28 augusti 2015

En snabb hälsning från fågelboet


Den glatt balanserande fågeln från Abbekås...


...den mäktiga, guldglänsande berguven från Gustavsberg...


...den tofsprydda, lyckobringande pippin från Gefle... (som syns lite bättre här)


...och jag. Vår lilla flock, vi flyger in här för att önska er alla en riktigt bra helg!


Och medan de sista skälvande styrkemätningarna äger rum i Peking, undrar jag om den något solfattiga väggen ovanför soffan ska få vara så här nu, eller om jag ska plocka fram ett par fåglar till. Kanske någon blå också? Blue-bird. För vemodet. Och poesin.

Annars är jag mest uppfylld av alla starka insatser som passerat (ibland rekordsnabbt!) under veckan som varit. För friidrott kan vara, kan mycket väl vara, den idrott som ligger allra närmast poesin.

När det andra steget i tresteget tas till exempel, när atleten närmast ligger stilla i luften, viktlös, trotsande tid, tyngdlagar och andra världsliga ting, då känns poesins närvaro så påtaglig.

Eller som Anders Gärderud uttryckte det, under en av alla vackra, förbispringande löpsekvenser: en löpningens stilist. Kommer inte ihåg vem han avsåg just där och då, men det kan mycket väl ha varit Allyson Felix. Eller David Lekuta Rudisha. Eller Mo Farah.

Idrott och poesi; som två kaneldoftande äppelklyftor i samma paj!

:)
/helena

ps Kom på sedan, efter att gårdagens filmtips redan var färdiginskrivna, att det finns vissa beröringspunkter mellan vår egen tids snabbaste man, fenomenet från Jamaica, Mr Bolt himself och ett par scener i Boktjuven. Lite otippat kanske, men sant.

torsdag 27 augusti 2015

Boktjuven


Fyra filmer om fyra kvinnor. Det är vad jag ser i sommarens filmbackspegel. Först när jag tänker på den senaste tidens "rörliga bilder", känns det inte som att det finns så många där, men när jag sedan börjar skärskåda minnet, då ser jag dem. Och ett mönster. De mest minnesvärda filmer vi har sett, har alla handlat om kvinnor. Flickor, tjejer, damer. Kvinnor i olika åldrar helt enkelt.

Mest minnesvärd är Boktjuven, det är en sådan filmupplevelse som alltid kommer att stanna hos mig. Det vet jag. En film som bygger på en bok (av Markus Zusak) - som så många bra filmer gör. Men vi kan väl snacka lite om de andra tre först:

Den gröna cykeln (originaltitel: Wadjida). En berättelse som berör det faktum att så många kvinnor runt om i världen fortfarande, på 2000-talet, får kämpa för att alls räknas som likvärdiga, jämställda människor. Wadjida  (spelad av begåvade Waad Mohammed) vill cykla ikapp med grannpojken - han som har ett extra gott öga till just henne. Men för att cykla ikapp måste man ha en cykel. Och lära sig att cykla. Två saker som inte är så självklara överallt i världen som man gärna vill tro. Sevärd. Klart sevärd. Med en charmig, uppfinningsrik, egensinnig flicka i huvudrollen.

Big Eyes av Tim Burton. Inte en helt given Burton-film vid första anblicken. Inte en massa absurda, supercoola, fantasieggande, historiska eskapader (ofta med Johnny Depp i någon viktig roll), utan något så spännande som en nästan helt sann historia. Historien om konstnären Margaret Keane (suveränt gestaltad av Amy Adams) och hennes, minst sagt, excentriske make. Det börjar med en romans - gör det inte alltid det? - utvecklar sig till något som verkar vara en smart idé, men som sedan urartar fullständigt. Mer än så vill jag nog inte säga. Det här måste ses! Och som vanligt överträffar verkligheten det mesta. Som ett litet ps kan jag tillägga att jag inte fattade någonting när en lokal filmkändis annonserade att; om någon skulle spela honom i en eventuell självbiografisk film, så önskade han att det skulle vara Cristoph Waltz. Huh?, tänkte jag när jag läste det. Visserligen har jag sett honom ligga i fosterställning efter att ha förlorat hela sitt liv - sin smarta telefon... - i den kalasbra filmen Carnage, men nu när jag har sett honom agera ut hela sitt register som Mr Keane, så förstår jag plötsligt fullständigt!

Georgia O'Keeffe. Ytterligare en film om en kvinnlig konstnär. En sedermera väldigt känd/erkänd sådan. Tyvärr tycker jag filmen handlar lite för mycket om hennes äktenskap och lite för lite om hennes konstnärsskap. Hade gärna velat se mer av hennes färger, blommor och brända landskap. Men, men. Joan Allen och Jeremy Irons och flera andra duktiga skådespelare - i så kallade supporting roles - lyckas ändå hålla mitt intresse vid liv.

Och så Boktjuven då. En film som på vissa plan skulle kunna ha utspelat sig under vilken tidsperiod som helst, men som ur andra aspekter har andra världskrigets vardagsliv som nödvändig utgångspunkt. Sophie Nélisse i huvudrollen får mig än en gång att undra var alla fantastiska barn- och ungdomsskådespelare egentligen kommer ifrån? Som hon spelar! Å andra sidan är det kanske inte så svårt när man agerar med två riktiga mästare i genren: Emily Watson och Geoffrey Rush. En berättelse om inlevelseförmåga, empati och ordens magi. Om konsten att ta sig in under någon annans ögonlock. Se vad någon annan ser. Om kärlek och familj. Och om det faktum att man inte alltid vet ifrån början vilka som blir ens viktigaste människor. Att familj är något man blir, inte nödvändigtvis är ifrån början. Och sedan skulle jag kunna säga en massa mer om denna ljuvliga filmpärla, om berättarperspektivet till exempel, men om ni har lyckan att fortfarande ha denna filmupplevelse framför er, så vill jag inte förstöra den genom att berätta för mycket. Men vi kan väl säga så här; att slutscenen var så vacker, rummet där, så jag var bara tvungen att veva den fram och tillbaka säkert tio gånger. Jag vet, jag vet att rummet säkert är konstruerat av en scenograf och en attributör, men hemkänslan där toppar ändå det mesta. Tycker jag. Och om ni ser filmen via DVD-skiva så kan jag varmt rekommendera att titta på de bortklippta scenerna också. Efteråt alltså! De kommer att få er att le. På olika sätt.

:)
/helena

ps På perrongen i Mollaryd stal vi med oss ett par böcker, det gjorde vi. Det är ju faktiskt ett perrongbibliotek helt utan nödvändiga återlämningskrav.  Men, jag lovar ändå att vi ska ha med oss flera sköna berättelser, nästa gång vi svänger förbi den lilla, gula stationen. Inte nödvändigtvis samma som vi lånade med oss hem i somras. Kommer ni ihåg när vi var där förra året förresten?

tisdag 25 augusti 2015

Carole is King


" ... If the sky above you / Grows dark and full of clouds / And that old north wind begins to blow ...


... Keep your head together / And call my name out loud ...


... Soon you'll hear me knocking at your door ... 


... Winter, spring, summer or fall ...

Letar ny inspiration. "Ny", ni vet. Plockar lite här och lite där. Lite annat ska upp på väggarna och så.

Men mest tänker jag på Carole King. Artisten, låtskrivaren, aktivisten. Hennes platta (a.k.a. LP-skiva) Tapestry känns som en av sommarens allra bästa vintage-fångster. För fem kronor fick jag en kultförklarad listetta från 1971. 1971, året då jag lärde mig gå utan att behöva hålla mig i väggarna längre... Känns bra att titta på hennes tidstypiskt vida jeans och konstatera att allt går igen. Igen. Och igen.

Ni som känner eran Carole King på era fem fingrar, ni vet att jag har hoppat över och kastat om lite i hennes hitlåt: You've got a friend. Lite som årstiderna känts hullerombuller-kastade i år. Känner mig inte alls redo för höst än. Mentalt är jag kvar i sandal-mode och bara-blus-dagar. Hösten får allt smyga sig på, tycker jag. Både ute och inne.

... When people can be so cold / They'll hurt you, and desert you / And take your soul if you let them / Oh, but don't you let them ... "

:)
/helena

ps Bara älskar det faktum att det står inflikat, längst ner på LP:ns baksida, tillsammans med vem som producerat och reglerat reglagen och sådant att: "Tapestry Hand-stiched by: Carole King." Bonaden som hon håller i sitt jeansklädda knä på omslaget har hon alltså broderar själv. Allt går igen. Och igen.

måndag 24 augusti 2015

Rötmånad


- Mjölken är sur. Sa han och tittade ner i kaffekoppen.
- Du verkar surare. Sa hon.

Senare.
I en gränd, på en bakgata.
Där.
Där!
Lukten.
Precis intill obehaglig.
Nära illa.
Ändå lockande för en nyfiken näsborre.

Fullmoget.
Fullgånget.

Gräs som lutar sina trötta strån mot varandra.
Gulnad grönska som önskar sig något annat. 

Väderleken.

Väder.
Leken.

- Arrgghh! Nu har bananerna gått från grön till brun utan att passera gul igen. Sa hon.
- Asså. Sa han och tog en stor tugga.

Snabba steg förbi de gröna plasttunnorna.
Kräftgång.
Raskt förbi skaldjursskelett som sett bättre dagar.
Det luktar...

- Övermoget. Sa hon

- Omoget att skrika så där över en banan. Sa han.
- Ska du säga som höjer rösten så att den skär sig, över något så banalt som mjölk! Röt hon.

- Men nu är den slut. Sa han.
- Månaden? Frågade hon.
- Mjölken. Skrattade han.

:)
/helena

lördag 22 augusti 2015

In i minsta pixel


- Vad gör du...?? Jag hörde de små gullisarna tissla och tassla bakom mig, långt innan frågan ställdes. En liten kavat tjej med hästsvans och - otippat nog - rosa cykel hejade och ställde sedan den berättigade frågan. Mitt svar verkade inte göra den lilla skaran mindre förvirrad: - Samlar mönster.


För så kan det vara, ibland. Jag letar samband, mönster, former, nya världar. Hittar en ny rymd i en rar rabatt, eller en hel världsdel i ytan på en parkbänk. Och här förstår jag om någon undrar om jag har tagit något... Näe då, jag lovar, är inte hög på något annat än endorfiner och luften som börjar bli så klar att andas nu.


Ibland är det den perfekta färgkombinationen jag söker. Eller den absolut rätta nyansen.


Ofta ser jag något omedelbart. Vissa gånger blir jag överraskad när jag närstuderar något lite senare.


Ibland är det en utsikt. Ibland är det en insikt.


Då och då hittar jag vägen förbi något oväntat vackert. Men glädjen över att någon har tänt när man kommer hem - den är ändå svårslagen.

:)
/helena

ps Och jag håller fullständigt med er kids - kloka, genomkloka kids - bilden på det rostiga gallret över källarfönstret var bara trist. Obegripligt trist. Den ligger i tryggt förvar i papperskorgen nu.

torsdag 20 augusti 2015

Heja renfanan!


"En ganska hög, kryddoftande ört med talrika gula, knappliknande korgar..." säger SAOB. Nu doftar de inte lika starkt längre, efter snart två veckors dofttjänstgöring i köket. De har djupnat något i färgen. Och nu vill de gärna sprida sina många gula frön överallt. Därför håller jag dem kort, har klippt ner dem under vasens kant, så de kan stå kvar ett par dagar till - utan att skräpa ner.

Historiskt hittas ordet "renfana" redan i början av 1500-talet. En gammal, väldoftande goding alltså. Med många helande krafter. Bra mot springmask, och mot kvinnoåkommor (a.k.a. menstruationsbesvär), enligt alternativmedicin.se. God brännvinskrydda enligt skogsskafferiet.se - om man inte låter det starka dra för länge, vill säga. Örten går vidare att dricka som te, färga textilier med och den kryddiga doften lär kunna mota bort de mest närgångna flugorna runt sommarmaten. Och lite till. En allkonstnär bland växter, tycks det.

Men man ska vara lite försiktig, inte blanda för mycket av bladen i salladen eller så, det är starka krafter vi pratar om här. Extra försiktig med inmundigandet (undrar hur gammalt det ordet är?) bör man vara som gravid.

Men mannen är inte gravid, jag lovar. Han kan lugnt fortsätta sticka ner näsan hur djupt han vill, i allt det kryddiga, gula. Lite som sensommarens guld, tänker jag. Även om jag tror att jag läste att blomningen kan börja redan i juni.

:)
/helena

ps Så blev alltså nattvisionen i dagsljus. Och blommorna är förstås till er, mina kära läsare! Även om jag förstås innerligt hoppas att ni slipper mensvärk. Och, hm, mask.

onsdag 19 augusti 2015

Ibland är man extra glad...


...över att inte vara färgblind! Även om en liten släng mental-färgblindhet nog vore på sin plats i samhället i stort ibland.

Antar att ni inte direkt saknar den - regnbågen - och de där små H2O-dropparna som brukar hänga i dess hasor? Men, jag tänkte att jag bara måste visa er ändå. Att jag alls lyckades fånga den. Ni minns kanske, under självaste regnbågsveckan? Hur jag nästan fick sommarens bästa bild, där en bit ovanför taket på den stora fabriken? Haha, jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på den stackars mannen i knallgul skjorta, hur han vände sig om och inte verkade fatta någonting.

Den här bilden duger, jag är nöjd, särskilt med regndroppen. Regndroppen som blev pricken på linsen. Och pricken över det berömda i:et.

Här skulle man lätt kunna få för sig att jag hade hjälp av högre makter. Men jag vet inte jag. Är ju lite skeptiskt till allt det där, även om jag, likt de flesta andra, "tror på något". Om inte annat så på kärleken! Till nästan. Till nästan vem som helst. Människor är trots allt - oftast - bara främlingar tills man har hejat på dem. Och gått lite i deras skor. Hoppas att de inte har svettats alltför mycket i dem i sommar bara...

:)
/helena