onsdag 25 maj 2016

Dagar när


De kommer
och går
dagar
när jag
helst av allt
vill krypa in
i en Van Gogh-målning.

<3
/helena

tisdag 24 maj 2016

En kruka full av konvaljer


På baksidan av boken står det under rubriken; Det låter som en saga: "Den 13-årige Peter Wilhelm Berg fotvandrar från Helsingborg till Göteborg år 1786. Han är faderlös sedan 1-årsåldern och måste försörja sig själv. Han söker sin lycka i Göteborg och får arbete som bodbetjänt. 


Peter Wilhelm slutar som slottsherre på Nääs Slott och grundare av Nääs Fabrik.


Under mellantiden upplever han stora omvälvningar i Napoleonkrigens spår och tragiska dödsfall inom familjen. Som ständig följeslagare genom åren har han sin lilla bönebok. Stor kärlek och stor sorg löper som en röd tråd genom berättelsen."


Men det här handlar egentligen inte om boken - Peter Wilhelm Berg, Nääs Slott och Nääs Fabrik av Ingvor Berg och Kerstin Sandberg, 1992 - som mannen hittade på Erikshjälpen bara några dagar efter att vi hade gjort en vårig utflykt till Nääs, utan om en enastående vacker kruka.

Eller ett ytterfoder, som man sa. Gunnar Wennerberg (1863-1914) har formgivit förlagan till de slingrande liljekonvaljerna på krukans utsida. Blommönstret fullkomligt skriker jugendstil. "Liljekonvalj Gustavsberg Sweden" går det att utläsa på undersidan. Och en 3:a. Jag förmodar, att när krukan åter kom i produktion 1996, fanns den att få i ett flertal storlekar. "Min" kruka kanske är tillverkad då, på 1990-talet. Men det vet jag inte med säkerhet. Däremot vet jag helt säkert att det går att köpa en ny kruka från Gustavsberg, online om man så önskar. En skål och en underbar mattallrik finns också i dagens aktuella Liljekonvalj-utbud.


Att jag hittade "min" Liljekonvaljkruka på Emmaus second hand är ju en annan - och väldigt lycklig - historia.

Och att jag envisas med att kalla krukan för "min" istället för min, beror på att den nu har fått en annan lycklig ägare. Tänker mig därför att det här mycket väl kan vara en av de bästa för- och högsommarpresenter som man kan tänka sig. Kanske till mor. Eller till brudparet, studenten eller någon lämplig jubilar. Eller vem som helst för den delen. För vem som helst skulle nog bli lite, lite lyckligare av en kruka full av konvaljer.

:)
/helena

ps Glöm inte att besöka lusthuset om ni gör en utflykt till Nääs Slott. Tänker mig att det måste vara som en riktig lövkoja där nu. Nu när löven äntligen har spruckit.

måndag 23 maj 2016

Har ni tänkt på...


...hur ofta det är det helt oförväntade som är det vackraste.


Som en övergiven flytväst.


Eller ett alldeles vanligt villakvarter.


Eller de där symmetriska stålgrejerna (som jag inte kan namnet på eftersom jag inte är någon båtmänniska).

:)
/helena

söndag 22 maj 2016

I'm a tease


Hade verkligen tänkt att visa er de här två små fina idag. Lite närmare inpå. Lite intimare. Lite mer close-up.

Men utanför fönstret lyser regnet med sin frånvaro. Och i almanackan läste jag något om den biologiska mångfaldens dag, OCH om picnicens dag och då var det klippt. Vi snurrade nätt, nätt på jordgloben och konstaterade att vårt utflyktsmål, som ligger ca 6 mil bort, är en av få svenska städer som finns markerade där.

Så, nu ligger jag här i startgropen & önskar jag er en finfin avslutning på helgen! Where ever you are.

:)
/helena

ps Men. Varför finns Gävle med på 1960-talsgloben, men inte Borås? Tala om udda prioriteringar...

fredag 20 maj 2016

Extreme passion


Lite (x-tra) rörigt i mitt huvud idag, läs igår, därav också ett lite rörigt inlägg. Om ni har lite tålamod med mig så ska ni se att det finns en röd tråd här i garnhärvan någonstans, eller en blå.

Mina tre största passioner här i livet stavas, som ni säkert vet; kultur, mannen och vintage. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men ändå. Det blev lite av alla de tre "varorna" under torsdagseftermiddagen och kvällen.

Vi började med ett second handbesök. Mannen hittade ett par pins och jag hittade kläder. Tre par byxor och två toppar för 140 kronor. När jag kom hem och plockade upp dem ur kassen upptäckte jag att nästan allt färgmatchade, helt omedvetet hade jag valt plagg som passar ihop. Nästan lite kusligt. Men kusligt bra förstås. Särskilt bra är det om något sedan visar sig passa på min kropp också. Ehum. Jag menar, man är ju en gång för alla av den sorten som älskar att leva farligt. Och det här med provrum är ju för veklingar. Räcker att måtta lite runt stuss, midja och byst bara. Så. Klart!

Förmodligen är det någon som skrattar när jag skriver att jag gillar att leva farligt, för det gör jag inte. Att våga köpa ett par klädesplagg lite på chans så där är nog det modigaste jag gjort på länge. Jag brukar, som bekant, kalla mig själv för "Typ Ö". Eller snarare typ Öhhhh. Att jämföras med Typ A-personligheter. Sådana personer som bara måste bestiga berg och åka skidor nedför desamma och allmänt utmana livet så ofta det går. Tomas Olsson var en sådan passionerad person. Skulpturen Passion Extreme är ett alldeles nyligen rest minnesmärke över honom.

Dessutom startar Borås Internationella Skulpturbiennal 2016 officiellt idag, den 20:e maj.

Vill ni se framsidan på Passion Extreme (av Richard Brixel) och Skyddsängel (av Ernst Billgren) och en himla massa andra spännande skulpturer så får ni ta och masa er hit!

:)
/helena

ps Jo, jag lovar. Bloggen kommer INTE BARA bestå av en massa bilder på skulpturer framöver. Inte bara. Jag lovar och svär.

onsdag 18 maj 2016

Avsändare okänd 19


- Det är i den glipan vi lever. Han avslutade meningen på ett sätt som gjorde att ingen kunde missförstå att han var väldigt nöjd med sig själv. Men det var ingen annan där, utom hon. Och hon undrade hur det alltid kom sig; att alla självupptagna djävlar tyckte de hade rätt att tala om för henne hur hon skulle leva sitt liv.
Som om hon behövde någon som talade om för henne hur snäv glipan kunde vara. Hur svår att upptäcka, den kunde vara. Att man måste göra allt för att gripa tillfällena. Gripa glipan. Dra djupa halsbloss av det bästa livet har att ge. Verkligen försöka, att ha så få meningslösa dagar som möjligt. Och sedan låta bli att ha dåligt samvete över allt man inte hann med.
Det är i den glipan vi lever, hade han sagt. I glipan mellan istiderna och de stora översvämningarna. Logiskt kanske, hade han tillagt. Att allt börjar med is och slutar med en massa smält vatten. Hahahahaha. Han hade skrattat så gott och länge åt sig själv, så hon hade funderat på om hon skulle kunna smita ut genom dörren som stod på glänt, utan att han alls skulle märka det.
Han liksom blundade på ett konstigt sätt när han skrattade, och lutade huvudet bakåt. Hon satt rakt framför honom och önskade att hon hade varit rökare. Aldrig hade hon önskat det så hett som nu. De andra stod där, strax utanför fönstret, med giltiga alibin - den livsfarliga rökens flyktiga väg ner till lungorna. Och här satt hon, med sin mjuka, överkramade apelsin. Tillsammans med en av alla dessa självutnämnda vardagsfilosofer.
Han hade en fläck mitt på slipsen, men det märktes inte om man inte var av den mycket uppmärksamma sorten. Slipsen var spräcklig från början, i ett slags modernt Pollock-virrvarr. Nonchalant snygg, skulle nog många sagt om slipsen och säkert även om mannen runt vars hals den hängde. Själv kände hon sig mest bara trött. På honom. På att hon alltid hamnade i den här typen av situationer. På slipsen. På apelsinen, som hade börjat läcka ur en spricka i det gropiga skalet.


:)
/helena

tisdag 17 maj 2016

New zoo-member


Den är mindre än en fågel och större än en fisk...

Den lilla tavlan. På den finns två djur (alltså borde det egentligen stått zoo-members) som normalt sett är större än både fåglar och fiskar. Utom valar då. Fast de är ju inte fiskar per definition. Nåväl. Färgerna, formerna, kantigt versus mjukt var det jag föll för. Föl för.

:)
/helena