tisdag 27 september 2016

Den har ett hänge, fast det är en brosch


Stor, maffig och tung är den - broschen som låg i glasdisken vid kassan. Och väntade på mig? Ja, jo, det var nog så, fast jag redan hade hittat mitt ps och kände mig nöjd och glad. Det gjorde jag förresten redan innan jag hittade de två kryddiga bokstäverna, kände mig nöjd och glad alltså. Den saknar visserligen ett löv, men vilket träd med bladig värdighet gör inte det? En ganska stor del av året dessutom, om vi ska vara riktigt ärliga. Och det ska vi väl?


Ser ni? Där, längst upp till vänster är grenen avbruten. Eller kvisten. Björkkvisten. Vet inte om materialet möjligen kan vara gjutjärn, för det väger definitivt en del. Och jag får inte den minsta elastiska känsla, eller vibb, när jag varsamt hanterar den grönskande broschen i handen. Gedigen och skör, blir min slutsats.


Hänget. Fröställningen är så vacker. Det gamla smycket känns liksom redo att släppa ut en ny vår när som helst. Annars tycker jag att den monokroma färgställningen passar vinterhalvårets palett perfekt. Vet bara inte vilket plagg den kan passa på? Något som tål hål. Och lite tyngd. Den svarta, varma höstjackan? Eller den "nya" knallröda ullkappan, kanske? Den som jag inte ens har provat sedan jag köpte den. Kanske är det allra bästa att broschen får stanna inne. När gumman går ut, menar jag.


Fick den av mannen - Tack Älskling! När han hörde mitt åh:ande och ah:ande förstod han nog att det här verkligen var ett vintage-tillfälle som inte lär gå i repris i första taget.

Läste förresten om en riktig broschoman häromdan. Hon hade visst ett trettiotal vassa, små bröstsmycken i sin samling. Jag har bara tjugo eller så, räknas jag som en sådan då?

:)
/helena

ps Blommoman då? Verkligen inte. Hör riktigt, hur de få växter som jag har nuförtiden, nästan skriker efter omvårdnad. Fast, tydligen är jag en sådan som kan få Saint Paulior att blomma om. Kors i taket! Det har jag aldrig lyckats med tidigare. Tantvarningslamporna blinkar rött. Lika rött, som de små, bulliga knopparna signalerar sin snara, blå blomning.

måndag 26 september 2016

Slit och släpljus


Alla dessa fantastiska kvinnor! Jo, jag tänker på några särskilda, fast samtidigt inte på någon speciell. Sorry, om det låter för kryptiskt, men jag tänker mest på att det finns så många kompetenta kvinnor här i världen och att vi nu måste lära oss att bli bättre på att lyssna på dem, och ta det de säger på allvar. Nej, det är inte bara männen som måste lära sig det, det är även vi kvinnor själva. Vi måste bli bättre på att ta vårt eget ansvar också, för att inte ta för lite plats.


Det var nog bara det, förlåt om jag verkar lite instagram-kort i tonen, är trött efter en arbetsam helg. Mycket logistik, både fysiskt och mentalt. Tankar som har baxats hit och dit för att kommande projekt ska falla lättare på plats.

Och så tänkte jag att det kunde vara fint att få börja veckan med söndagens sista, trötta strålar. Ni vet, när någon är så där trött så att alla masker faller och huden blir genomskinlig på ett sätt som gör att man tycker sig se någons allra innersta.

Så trötta var söndagskvällens sista strålar. De släpade sig sakta över sovrumsväggen och la sig till slut en stund på sängen för att vila, innan de långsamt trollade bort sig själva.

<3
/helena

lördag 24 september 2016

Några faluröda råd


"... Jag har också reparerat kameran vilket kostade mig 17 shillings och mina bästa byxor blev jättebra. ..." Vem kan med tvärsäkerhet säga vilken text som är bra eller inte? Jag kan med säkerhet säga att den totalt bristande kommateringen, i meningen på det gamla vykortets baksida, är något av det bästa i minitextformat som jag har läst. Haha. Ett vykort som jag hittat bland andra små trycksaker i en låda på auktion någon gång. Säkert, som amen i kyrkan, har jag sparat det för att den store Shakespeare finns på framsidan, och för att en ung Drottning Elisabeth anno år 1964 sitter och glänser i det rosa frimärket på baksidan. Ja, jag vet att jag nämnde något om det senast, men ni vet ju att jag älskar ps och hela den här veckan har faktiskt känts som ett sådant. Som en vecka när någon försökt viska något viktigt i mitt öra. Någon som har lutat sig försiktig, förtroligt in mot min axel och blåst luftbubblor av iver i min öronsnäcka. Virvlande iver. Mest när jag sovit, har jag känt ivern och värmen mot min trumhinna. Särskilt i drömmen där Bill Murray var med. Den lämnade mig så lätt till sinnes, gjorde hela dagen lättare än jag åtminstone tror att den skulle ha varit annars.

Vart tog texten vägen? Frågan ställdes i Borås Tidning i söndags (18 sep -16) av chefredaktören himself: Stefan Eklund. Han refererar till den senaste filmhysterin på sociala medier. Alltså, att var och varannan verkar tycka att man måste spela in sig själv på film och uttrycka sig rörligt numera. Att bilden vinner över orden på något vis. Känns så tokigt att tänka så, tycker jag. Ordet borde aldrig kunna få konkurrens av något. Film har sitt territorium, text har sitt. Ibland kan de förstås mötas och trivas riktigt bra tillsammans, men att vi skulle ha blivit så slöa, lata och likgiltiga inför varandras ord att vi föredrar att se film istället för att läsa varandra, känns, tja, tråkigt. Och trist. Minst sagt. Vidare reflekterar Eklund över kändiskulten i bokvärlden. Den, som så att säga alltid funnits, men framförallt den som finns nu. Den som verkar få folk som inte läser att läsa. Tragiskt. Att kändisarna liv har tagit över litteraturens viktiga roll som berättelsebärare.

Här har jag ett radikalt råd. Rådet handlar om anonymitet. Rådet är riktat till alla bokförlag, alla redaktörer. Läs aldrig en text med känd avsändare. Låt ALLA som vill skicka in sina texter för bedömning göra det inkognito. Bedöm bara texten, låt den stå helt på egna ben, utan höga Hollywood-pumps eller nernötta, trygga rågummisulor. Låt texten stå helt fri från redan kända urbana eller urskogsklingande dialekter.

Naivt? Javisst. Nydanande? Knappast. Melodifestivalen, schlagerfestivalen, har använt sig av något liknande. Vad tror ni om det? Skulle man säkert klara av att urskilja vem som är etablerad och vem som bara skrivit luntor av ord för sig själv och byrålådan genom åren? Bland alla dessa potentiella böcker som skulle skickas in utan bomärke. Visst är tanken lite spännande ändå? Tänk om självaste Guillou skulle bli refuserad. Av sin egen fru.

Det var dagens naiva det, nu kan vi gå vidare med livet. Tänker med ett leende på när jag städade sovrumshyllan för någon dag sedan. Tala om städiver. Gnodde ett par extra varv med trasan över singeln som har Gunnar Wiklund på framsidan, innan jag fattade att det var röken från cigaretten i hans hand som jag försökte torka bort... Kanske symptomatiskt för min aversion mot rök och rökning? Förmodligen.

Slutligen, på tal om rökning, hittade jag Socialstyrelsens broschyr från 1977 gömd någonstans långt bak i Stringhyllan. Även den en sådan där rolig liten trycksak som legat och tryckt i botten på en auktionslåda full med någons gömda skrivskatter. "Råd för rökare", heter den. "En liten bok om tobak. Utgiven av Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning." Jojo. Förnumstigt så det stänker om sidorna. Råden skriker ut svensk - uppfostrande - lagomhet. Hör bara här, på punkt fyra i avdelningen "Besvär i samband med rökavvänjning:
  • Du känner dig deprimerad och nere. I så fall bör du i första hand försöka sysselsätta dig aktivt. Sitt inte stilla framför TV:n. Ge dig ut i skog och mark om du känner för det. Eller slå dig ihop med någon vän att spela bordtennis, bowling eller något annat bollspel. Gå på teater eller bio (där det är naturligt att inte röka!) Kort sagt: aktivera dig så mycket som möjligt så har du inte tid att känna efter så mycket. Lyckas inte detta utan du fortfarande känner dig nere, är det dags att tala med en läkare. ..."

:)
/helena

ps Glöm inte att titta på Babel imorgon!

torsdag 22 september 2016

Om ni får ett par kärleksfulla rader...


...av mig på slutet, orkar ni lyssna på några av mina röriga tankar då? Hoppas att svaret är ja.


Först lite kort om mannen, när han kom hem från sitt kvällsjobb igår sa han ungefär så här: - Förr trodde jag att det skulle bli färdigt någon gång. Så sa han till mig. Och jag som känner att jag bara har börjat.


För jag älskar ju det här! Att leka dockskåp. Flytta saker hit och dit och tillbaka igen. Lämna in något till second handen, hitta något annat att ta med hem. Ofta räcker det med något litet byte för att jag ska känna mig nöjd, det är sällan jag flyttar på några stora saker - ta bara den gröna bokhyllan, den har stått där den stått i vardagsrummet i över tjugo år nu och där står den bra. Och ja, jag leker faktiskt med mina saker ibland. Sätter ihop ett barnsligt pussel. Låter åsnan med de brutna benen försiktigt galoppera till ett nytt hyllplan. Läser lite på ett vykort med Anne Hathaway's cottage på framsidan. Ler åt den unga drottningen i den frimärksstora, rosa fyrkanten på baksidan. Dammar tafatt de gamla böckerna. Drömmer mig till andra världar. Inte bättre, bara andra.


Fingrar på mitt "nya" ps. Ordens salt och peppar. Påtänkt Senare, skulle det kunna betyda. För det man kommer på efteråt är ofta kryddan i texten. Efterklokheten är den enda sanna klokheten. Nja, kanske inte, men det är skönt för oss lite mer eftertänksamt lagda att få tänka så. Vissa skulle kalla oss tröga. Ser ni filmtiteln framför er: De kallar oss tröga... Haha.


Snart kommer de kärleksfulla orden, inte för att jag är färdig redan, varken med hyllan i sovrummet eller mina röriga tankegångar här, men det känns som att vi börjar bli redo för lite love. Hade annars tänkt berätta om recensionen av Som hundarna i Lafayette Park, som jag läste i måndags. Verkar vara en så intressant berättelse, skriven av en intressant författare - Anneli Jordahl. Önskar jag hade all tid i världen, då skulle jag läsa hela tiden. Sida upp och sida ner. Sluka ord. Oavbrutet. Nä. Det skulle jag inte, måste ju se ett par bra filmer då och då också. Och sova lite. Och leka dockskåp. Och kramas.

Nu kärlek. Skrev ner de här raderna lite snabbt på morgonen innan vi skulle på bröllopsfest på kvällen, tillägnade brudparet den lilla texten. Sedan kom jag på att den kan angå flera. Alla som är två. Ska bli två. Två nya tillsammans.


Alla kärleksdikter är kanske redan skrivna
Alla smeksamma ord redan uttalade
Men
Känslan mellan två människor kan aldrig bli färdigbeskriven
Berättelsen om den unika känslan mellan två människor som älskar varandra
kan aldrig bli färdigskriven

Vi som redan kommit en bit på vägen, 
bytt kompass ett antal gånger
Bytt manus, bytt väg
Vi vet att allt inte står skrivet i stjärnorna,
mycket finns gömt i våra hjärtan
All lust, all längtan, alla förhoppningar

Berättelsen, novellen, romanen om er kärlek
kan bara ni två skriva
Med osynligt bläck i blicken ni hastig kastar
Med lätta blyertsstreck i kramen ni delar - 
när någon har en dålig dag
Med nätt rödpenna när ni ger varandra ros och ris, 
mest ros förstås
och ofta med en guldstjärna markerad i kanten

Så, 
sluta aldrig skriva er egen, unika, kärlekssaga


<3
/helena

ps Sedan sa han att han tyckte det var mysigt att se mig pyssla. Tur för honom det.

onsdag 21 september 2016

Lite Liseberg, lite annat


Alltså. Mycket snack och lite verkstad. Mycket snack och så-himla-många-roliga-bilder-tog-jag-kanske-inte-ändå. Det gäller bilderna från förra helgen, inte nu i helgen, förra. Vi var i Göteborg en sväng, det var vi. Lite komiskt kanske, vi bor bara en knapp timmes resväg från bästkustens huvudstad, och ändå är vi där så sällan. Får känslan av att det låter lite som när andra ska åka på en New York-weekend, när vi ska åka dit. Men. Jag tycker faktiskt att det är lite gulligt; att man fortfarande kan tycka att det är så speciellt att åka dit.

Nu. Till saken. I finskåpet på Myrorna vid Järntorget spanande jag in en ekorre. !?!? Jodå, den är där, till vänster, på framsidan av glaskaraffen. Finskåpet innehöll mycket fint. Och hade en himla bra belysning.


Sta-a-an är full av va-a-tt-en... Och små hus med hjärtan på. Snällt av mannen att hålla upp väskan vi skulle lämna in på Myrorna. Den färgstarka, tovade väskan som aldrig hittade sin rätta plats här hemma. Tänkte satt upp den på väggen, men det blev inte bra. Nu tänker jag mig att en ung flower power-tjej ska gå med den på axeln. Eller en medelålders för den delen. Ser framför mig hur hon lite småkaxigt skrider fram längs kajen här, eller snarare småskuttar. Med långt, lockigt hår som flyger i västkustbrisen. Kort hår går också bra, bara småskuttandet finns kvar i benen.


Kan man annat än att älska en stad som bjuder på så många miljövänliga färdmedel? Spårvagn, cykel och elefant.


Tack Göteborg, för en fin eftermiddag och kväll i din famn! Nu vill jag snart åka dit igen. Och gå på något som börjar på b.

:)
/helena

ps Staden som syns i bakgrunden på Gustavsbergstallriken - som fick följa med hem från Myrorna - är däremot en helt annan stad. Här ska ni få höra/läsa vad det står på baksidan: "Minnestallrik från Trelleborg. Tallrik nr1 1979. Disponent och fru Alb. Holmquist donerade i november 1929 ett förnämligt konstverk, Axel Ebbes 'Famntaget' till Trelleborgs stad. Den vackra statyn placerades vid stranden utanför restaurang 'Solfjädern' och avtäcktes högtidligen den 27 maj 1930. 'Famntaget' flyttades den 12 maj 1967, i samband med hamnområdets utbyggnad, till Smygehamn strax norr om hamnen. Motivet har tecknats av konstnär Sven Jonson efter foto av Josef Olsson, verksam i Trelleborgs Hembygdsförening. Tallriken tillverkas i begränsad upplaga och kommer ej att nytillverkas."

En blåögd himmel?


Ni vet alla de här dagarna som kommer och går: Bullens och korvens och brödets och Bostongurkans och jag vet inte allt. Puckons också kanske?

Anyway. Läste någonstans att det var fredens tur nu, att ha en dag. Världsfredens till och med. Och ta mig tusan om det inte var demensdagen också, eller om det var alzheimer-dagen... Inget att skoja om egentligen förstås, men jag kunde inte låta bli att reflektera, över om det verkligen kan vara en slump? Att demensdagen infaller samtidigt som världsfredens dag.

/helena

måndag 19 september 2016

Vi gör skillnad. Och Julia.


Numera försöker jag mest köpa nödvändigheter "first-hand". Som mat och så. Saker som inte är lika nödvändiga - läs oemotståndliga och vackra - köper jag mest second hand, som ni vet. Men. Ibland måste till och med jag göra undantag. Se bara på konstverket av Julia Cairns, på brickan köpt i Vi-skogens gåvoshop! Hur magiskt underbar på en skala? Flickan med armarna drömskt om den randiga hästens hals. Vissa kallar den visst för zebra, har jag hört.

Till mitt försvar vill jag tala om att vi köpte en tisha också, en nödvändighet, om man inte vill gå med rumpan, eller bröstet bart. En tisha, som vi inte har bestämt riktigt vems den är än. Tror att den är mannens, och att jag tänker låna den då och då. Eller alltid.

Och så köpte jag en pin förstås, till mannens samling.

Viktigast av allt är att vi satt in pengar som går till trädplantering i utsatta områden. Pengar som mannen fått i gitarrlådan när han spelat i entrén på diverse varuhus, bland annat på Supermarket Hulta i Borås. Tack, till alla er som lägger en slant i lådan och gör skillnad!

Även om Singoallorna passar ypperligt in i mönstervärlden på min nya, lilla, miljövänliga björkträbricka, så är den naturligtvis ännu finare utan kextillägg, så, nu äter jag nog strax upp dem...

:)
/helena

ps Julia Cairns. Här hittar ni hennes sida. Där skriver hon bland annat att hon målat i över 30 år och att det är de 10 år som hon tillbringat i Botswana som påverkat hennes bildvärldar mest. Här hittar ni till exempel några mycket färgstarka greeting cards helt i min smak: Djur först och sedan längre ner på sidan - kvinnor!