söndag 1 mars 2015

Brev, med tyngd.


Den är välanvänd, liksom lite skrovlig utanpå det som en gång bara var blankt och glasklart. Brevpressen. När jag stryker den med handen, varsamt över dess repade yta, tänker jag på allt som vi inte skulle vetat idag, om människor inte hade skrivit en massa brev till varandra.

Nu, när jag läser boken om Raoul Wallenberg, tänker jag på alla breven som han skrev till, ja till alla möjliga. Till sin syster Nina och sin mamma Maj. Och när hans farfar Gustaf ännu fanns i livet, och levde och verkade på andra sidan jordklotet, så kunde de ändå ha regelbunden och nära kontakt, tack vare breven. Och så alla de formella breven då, de till olika handelskontakter. Och de till UD. Under kriget, var en del av breven som han skrev, krypterade. Ett eget språk uppfanns, för att kunna föra över information utan obehöriga ögons inblandning.

Strindberg skrev en massa brev, en del arga, en del upprörda och en del andra. Tove Jansson skrev brev. Selma Lagerlöf skrev brev. Alla möjliga skrev brev. Jag skrev brev, när jag var liten och ung. Innan vi bodde permanent på samma adress, hände det till och med att jag skrev till mannen. Och han skrev tillbaka. En gång skickade han med mintstänger i brevet. Så gulligt. Det som var mitt favoritgodis. Då.

Brevvänner. Jag har säkert berättat något om tyska Jutta förut. Och om Anna, från den lilla halländska orten. Fast det spelar inte så stor roll vilka de var, det viktiga var själva skrivandet. Från tanke till handling, från hjärnan till handen, via pennan och pappret. Ibland fantiserar jag om att skaffa vuxna brevvänner. Nu. Funderar på hur det vore att sätta pennan mot pappret och våga formulera något av allt det jag tänker, och tycker. Och känner. Det begripliga och det obegripliga. Göra det obegripliga lite mindre obegripligt kanske. I bästa fall lite mer begripligt. Skriva naket, äkta och nära. Till en främling.

Ibland fantiserar jag om vilka jag skulle vilja skriva till, levande som döda. Oscar Wilde står överst på listan. Tänk bara, vilken ära att få utbyta tankar med någon som kunde formulera sig som ingen annan. Någon som verkligen använde humorn, och pennan, som vapen. Fast han hade säkert fullt upp som det var. Med allt skrivandet, menar jag.

Sedan tänker jag att Victoria verkar vara en klurig typ, en sådan som säkert kan dryfta ett och annat, behöver dryfta ett och annat. Fast frågan är om hon, vår kronprinsessa, skulle våga anförtro mig - en för henne helt främmande kvinna - något av värde? Något av vikt? Något riktigt viktigt? Troligen inte. 

Jonas Karlsson då? Skådespelaren, ni vet. Han, som kan gestalta allt som överhuvudtaget är möjligt att gestalta. Han, med det osvikliga gehöret för människors tics och tricks. Han, som till och med var riktigt trovärdig i rollen som kvinnlig pilot (jag nynnar fortfarande på den där låten; det sitter en ängel vid spakarna...). Han, som också är författare. Tyvärr har jag inte lyckats läsa någon av hans böcker, än, men jag funderar ändå allvarligt på; om inte han vore en intressant, potentiell brevvän?

Eller Jonas Hassen Khemiri kanske? Han verkar så egensinnig, på ett bra sätt. Med känsla för dramatik. Eller varför inte en historiskt spännande kvinna som Mary Shelley? Eller en klokare än klok kvinna som Marie Curie? Eller...?

Fast jag har ju er förstås. Ni är minsann inget tröstpris! Jag gillar att skriva till er! Ni är mina brevvänner, på något sätt. Fast det är lite fusk att använda moderniteter som tangentbord och sådant när man ska skriva riktiga brev. Hjärnan behöver sin vän handen. Och handen behöver sin vän pennan. Och ibland behöver man svar.

Välanvänd är den, som sagt, brevpressen. Och jag kan inte låta bli att undra över alla orden. Alla ord och meningar som legat under dess skyddande tyngd.

:)
/helena

ps Vem skulle Du skriva till? Om Du vågade skaffa en vuxen, främmande, brevvän?

fredag 27 februari 2015

Allmoge my way


Självklart är inte heller jag, opåverkad av trender och tillfälliga modenycker. Även om jag aldrig låter tillfälligheter styra min smak på djupet. Men på ytan låter jag dem gärna ligga och flyta. Och i mitt bakhuvud. Där låter jag mig gärna influeras av det som visas upp just nu.


När jag nu läser, "överallt", att folklore och allmoge har kommit rejält i ropet igen, så hänger jag på. Fast på mitt eget vis. Plockar fram saker som har stått i skymundan ett tag. Ett och annat som jag helt glömt bort att jag hade, som loppiskudden med "star-quality"! Uppskattar verkligen alla dessa kvinnor, som broderat för glatta livet, och för alla oss hantverksälskande. Nu ligger alla dessa kuddar och dukar bara där, på diverse vintage-inrättningar, och väntar på att någon ska återupptäcka dem!

Allt (utom det gröna kuddöverdraget som är ett nyinköp, och den lilla "skinnkrukan" som är en prenumerationspresent från Sköna Hem) är förstås vintage på något sätt. Inropat på auktion eller köpt i välgörenhetsaffär.
  • Den gröna vasen, (tror den kommer från Nittsjö från början) som med sin algliknande relief påminner oss om att sommaren bara ligger runt nästa årstidshörn. 
  • De långa bordsljusstakarna, som låter mig se mitt älskade middagssällskap djupt i ögonen. 
  • Den lilla lustiga soffan, som någon tyckte såg ut som ett gammalt bilbaksäte, hindrar oss från träsmak alla dessa mörka kvällar som fortfarande ligger framför oss. 
Dalahästen, som mannen fick i present när han var 9 eller så. Och mina älskade, evighetsblommande maracas, som jag fick i gåva när jag var 10 eller så. Saker som minner om var man varit, och vart man farit. Framåt, utan att glömma ögonblicken på vägen.

:)
/helena

ps När jag hittar en riktigt fin broderad kudde - köper aldrig de mest mögelstinkande, eller de värst insuttna - låter jag den spendera en tid i plastpås-karantän innan jag plockar fram den i inredningen. Tänker mig att jag dödar diverse, eventuell, ohyra på det viset. Jag kväver de små stackarna. Grymt. Men grymt effektivt. Don't let the bed-bugs bite.

torsdag 26 februari 2015

Falu(n)färgad


Hallå där, mina vänner!

Här är det fortfarande rätt snorigt. Försöker kurera mig med hjälp av lite städterapi. Eller kanske snarare stilleben-terapi.

Hinner inte mer just nu, mannen kom just hem och vi ska titta på en inspelad version av skidstafetten. Helst innan någon hinner avslöja hur det har gått... Heja Sverige! Heja Bleckur, Kalla, Maria R och Stina N! Heja hela kvinnourkraften!

:)
/helena

ps Och när jag hejar på kvinnourkraften så tänker jag lika mycket på alla underbara kvinnor, som av en eller annan musikalisk anledning, befann sig på gårdagens Grammis-gala! Heja Gina! Heja Lill! Heja First Aid Kit! Heja Tove S! Och Tove L! Heja Sverige!

tisdag 24 februari 2015

Kontakt sökes!


För ett tag sedan blev jag påmind om den här lilla boken som stod väl gömd i vår gröna bokhylla. Det var Li Pamp som påminde mig. Ja, inte bokstavligen, hon ringde mig inte personligen och talade om att boken hade hamnat bakom en mycket större bok och därför var i stort sett omöjlig att hitta... Men i avsnitt 6 av Antikmagasinet hade hon, bland andra, bjudit in konstnären och satirikern Christer Themptander, för att prata om affischer.

Affischens 150-åriga historia berördes i denna informativa halvtimma. Med fokus på några av affischens verkliga storhetsårtionden, 1960-70-talen. Då, när politiken fanns på "allas" läppar, och det högljudda missnöjet stod på "alla" barrikader, spelade affischen en viktig roll. Ofta brännbar och politisk. Färgglad och psykedelisk. Tankeväckande. Oroväckande. En kombination av stilla illustration och rörligt intellekt. Asch, det där lät pretto, men jag tror att ni förstår vad jag menar.

I min bok, Themptanders bok, finns det en massa små konstverk. Sextio svartvita minikonstverk, utformade som kontaktannonser. Samma kontaktsökande huvudtema hos alla, men uttrycken varierar. De pendlar mellan allvarets konturer och mera lättsinnighet. Melankolin, svartsynen, ironin och en skön portion lätt galenskap finns där. Som hos oss alla. Glädjen finns förstås där. Och en illa dold desperationen.

Jag har många favoriter, en av dem lyder så här: "Var finns du med Halsbränna och sur mage/Mjäll/Hemorrojder/Näsblod/Skavsår/Röda ögon/Flytningar/Diarré/Förstoppning - svar till MYSIGA HEMMAKVÄLLAR"

Hehe.

Themptanders sida (fullkomligt älskar underrubriken där; "sätter krokben för vaneseendet!") kan ni tjuvkika på några av dessa illustrativa små mästerverk ur boken Kontakt sökes! (Magnus af Petersens & Hjärnstorms förlag, 2000). Gör det. Och se avsnitt sex av Antikmagasinet.

:)
/helena

ps "P.S. För dig som vill använda bokens annonser i aktivt kontaktsökande har sidorna perforerats, så att de lätt kan rivas ut."

måndag 23 februari 2015

Något sött till kaffet. Och en liten utvikning.


En söt sak för en god sak!

Den oemotståndliga sockerskålen, med guldkant och klassiskt axmönster, fann jag hos en av stadens välgörenhetsaffärer, någon gång under förra vintern. Det är typiskt mig, att  falla för någon vit detalj just då, när snön fortfarande faller utanför fönstren. Annars vill jag oftast ha saker som besitter lite mer färg och fläkt. Som ni vet.

Rörstrand 491, står det undertill. Och om jag inte är helt felunderrättad, så betyder det att sockerskålen är tillverkad under första delen av 1949.

Kannan. Den är tysktillverkad. Men det var den något mer lokala anknytningen, som drog min törstiga vintage-blick i dess riktning. Savoy City, det kan för all del ligga lite var som helst i världen, vad mina begränsade hotellkunskaper anbelangar, men om texten har sällskap av tre tändstickor i loggan så hamnar vi lätt i grannstaden, Jönköping. Vilket också den tryckta texten under kannan kan bekräfta: V. Strömberg AB Jönköping. Den texten handlar med största säkerhet om det företag som har printat dit den lokala Savoy-loggan, där, mitt på den strama porslinskroppen.

Det är precis det här som jag älskar med vintage-jakten. De spännande historierna bakom föremålen! Jag menar, frågorna hopar sig; vem har haft den här kannan i sin ägo och sedan bestämt sig för att lämna in den till second handbutiken? Har någon med långa fingrar snott den med sig hem, från hotellrummets välfyllda frukostbricka? Eller hade hotellet utförsäljning av äldre porslinsartiklar vid något tillfälle? Kanske när hotellet lade ner verksamheten? Eller bytte namn?

Ärligt talat, så har jag ingen aning, men jag gillar att fantisera runt saken. Och så gillar jag att samla på saker som, nästan, ingen behöver längre. Som den supersöta sockerskålen.

:)
/helena

ps Och så var det det här med Anita Ekberg. Vad har hon med mina vita porslinssaker att göra? Ingenting. Fast det finns ett litet kul citat om henne där, på den utrivna tidningssidan anno -62. Men jag tror att vi tar det en annan gång. Om det alls går att urskilja att det är en leende Anita Ekberg på det gulnade klippet? Om inte, klicka gärna in er här och njut av denna filmskönhet, endast iklädd ett randigt badlakan. Oh la la liksom.

söndag 22 februari 2015

Sjåpiga tider


Raouls farfar, Gustaf, kom så småningom att bli den viktigaste fadersfiguren i hans unga liv. Detta, i och med att Raouls egen far dog i cancer, endast 23 år ung, innan han själv ens hann födas. Gustaf hade en hel del välmenande råd att ge till den unge sonsonen. Hör bara: "...Lockad av den unga flickans charme skall  Du aldrig glömma, att kvinnlig skönhet ingenting annat är än mer eller mindre väl placerat fett under huden. ..."

Här hemma råder det snoriga tider. En massa ord på sj och sk överröser oss i soffhörnen. Åtskilliga sådana ord, som skidspår och sjudagarsskägg, flyger genom den något unkna förkylningsluften. Och; - shit är pappret redan slut! Det är ett sjå att bara, likt ett strandat sjölejon, vända sig ett varv i soffan. För att inte tala om att gå ut med soporna.

Ta ut The Trash, det är jobbigt värre det. Gick två steg i taget i snöslasket, stannade upp, tyckte mig höra några som pratade alldeles i närheten. Liksom en hög, gäll röst, och en annan mera basbetonad, som mumlade. Så fort jag stannade tystnade de. Till slut förstod jag att de båda rösterna kom från mig. Från min bröstkorg. Därinne bor just nu två separata röster, som pratar så högt med varandra ibland, att det är svårt att sova. Ja, jag sa ju det. Sjåpiga tider.

Men man hinner åtminstone läsa lite mer än annars. Vi ska snart börja på kapitel tretton; "Barbariet bryter ut". Det känns obegripligt hur barbariet kan bli värre än det redan är. Andra världskriget är trots allt på väg att ta slut, då, när Raoul Wallenberg skickas ut på ett delikat diplomatiskt uppdrag. Att rädda så många som möjligt, undan nazisterna och deras desperata kamp mot klockan. Scenen är ett hårt ansatt Budapest, 1944-45. Eichmann, och hans ungerska lakejer, har firat triumfer med sina "lyckade" tågtransporter. Målet; att deportera flera hundratusen ungerska judar till dödsmaskineriet i det beryktade dödslägret i Polen. Logistiken har aldrig fungerat bättre än här och nu, aldrig tidigare har det gått så här "smärtfritt". Vad är det man brukar säga? Övning ger färdighet? Och det är omöjligt att inte dras in i detta oerhörda, omänskliga, ofattbara, ännu en gång.

Jag läser förstås en del annat också. Lättsammare. För tillfrisknandet skull. Men jag måste erkänna - så här 340 sidor in i Ingrid Carlbergs fantastiskt faktatäta och välformulerade bok; "Det står ett rum här och väntar på dig..." - att jag har hunnit bli ganska så förälskad i Raoul. I hans smittande entusiasm, hans konstnärlighet, hans känsla för klassisk arkitektur. Oräddheten (fast han själv kallade sig för feg...). Civilkuraget. Flexibiliteten. Uppfinningsrikedomen. Hans osvikliga sociala och organisatoriska förmågor. Och i allt det andra som gör en människa hel, som Eva Dahlgren kanske skulle ha uttryckt det.

Ser med bävan fram mot att läsa vidare.

:)
/helena

ps Vi avslutar väl med ytterligare ett av farfars, Gustaf Wallenbergs, handfasta råd till den unge Raoul. Råd som utdelades i en förhållandevis mycket mer bekymmerslös tid i Raouls liv, långt innan kriget och dess fasor blev det viktigaste på agendan: "... Således när Du kommer hem så bör Du vid sidan av vad Du finner på danslokalerna ej förglömma att studera de äldre damerna och reflektera över huru de ser ut tjugo år härefter. ..."

lördag 21 februari 2015

Alltid, alltid.


" ...
- Pappa, kan du berätta om stjärnorna igen?
- Vad ska jag berätta?
- Om att de är slocknade.
- Slocknade?
- Pappa, du har berättat det förut.
Okej. En sån här liten stjärna är egentligen en...
- Sol.
- En sol. Jätteduktigt, Maybelle.
En sol som finns väldigt långt bort.
Stjärnans ljus måste åka väldigt långt och länge för att nå dina ögon.
Så ibland kan det hända att stjärnan redan är borta, har slocknat - innan ljuset har nått dina ögon.
Så då kan du se nåt som egentligen redan är borta.
Men det gör inget, för ljuset från en sån stjärna fortsätter alltid vidare - förbi dina ögon, längre och längre bort.
Så den lilla stjärnan kommer alltid att finnas.
Alltid, alltid.
... "

/ur filmen: The Broken Circle Breakdown


:)
/helena

ps Om ni inte har hunnit se den än, men vill åtgärda det snarast, så finns den tillgänglig här, på Svt Play, i några dagar till.