lördag 24 januari 2015

My days were cold without you


" ... Clownen är stilla, men den rör ju på sig! ..."

Så står det i början av den tjocka festivalkatalogen. Och visst är det så! Jag tänkte; om det nu blir så att jag inte lyckas komma iväg på en enda film under årets filmfestival i Göteborg (som precis har börjat), så ska jag åtminstone inte missa möjligheten att köpa ett ex. av årets bedårande affisch.

Åh, Åhlin. Tänkte haft det som rubrik, men det var innan jag insåg att mina snabba foton verkligen såg väldigt snabba ut. Fast det är väl därför som det kallas snap-shots? Ni får hålla tillgodo med dem, så länge. Kanske lite passande ändå, att hemmet verkar fångat i ett hela-havet-stormar-ögonblick, när det hela handlar om en kullerbytta?

" ... Den ser lite överraskad ut, clownen på årets festivalaffisch. Överraskad över att kullerbyttan gick så bra, eller över att plötsligt bli avbildad på en affisch, sittande häpet på marken. Affischen är gjord av animatören Per Åhlin som en del av Göteborg Film Festivals uppmärksammande av den svenska animationens 100-års-jubileum (sid 94-95), och fångar mycket av vad en filmfestival ska vara.
Dels ger den uttryck för den glädje och fantasifullhet som kännetecknar en lyckad festival, dels kapslar den in filmens själva grundförutsättning: en rörelse nedbruten i separata ögonblick. ... "

Så skriver Jonas Holmberg (konstnärlig ledare Göteborg Film Festival) i sina träffsäkra inledningsord.

Jag tycker att den rödnästa sötnosen påminner lite om en snögubbe, men det är förmodligen bara en tillfällig säsongsskada.

:)
/helena

ps Här kan ni beställa er en alldeles egen Åhlin-clown, för 120 kronor + frakt. Hade pengar vuxit på träd så hade jag önskat mig en litografi istället. Eller också.

fredag 23 januari 2015

Randig själ


Snurrar fram senapsgula Australien, eller försöker göra det. Det ligger ju så långt ner där, down under. Känner mig inte riktigt redo för ljusa fäger, annars skulle Afrikas pigga pasteller få vara framåt mest hela tiden. På den gamla globen står det "Sovjetunionen" och "Övre Volta". Strax bredvid Nilen fattas det en bit färgat papper. Tidens tand har tydligen tagit ett litet bett precis där.

Japan, som har snurrat fram av bara farten, är rosa. Lite rosa har ingen dött av. Även om min vintersjäl kräver starka färger. Som djupgrön. Buteljgrön har jag för mig att den kallades ett tag? Och orange. Japan är ju på tapeten - och då menar jag inte det där med att japanerna tydligen har lite svårt med att hinna, hm, vuxenkramas... - nej, jag tänker på att japansk film är i fokus på filmfestivalen som startar på riktigt idag. Göteborg Film Festival. Ångrar mig genast, måste skriva det en gång till: Göteborg Film Festival! Med ett utropstecken efter. Två helger och en vardagsvecka, fulla med filmer från hela världen!

Det är rörigt i mitt huvud, som säkert märks på orden. Det är rörigt här hemma. Det hänger stjärnor här och var. Och i fönstret ligger Jesusbarnet kvar. De tre kloka männen har i alla fall fått hjälp med att ta bort det mesta av stearinet som sedan länge stelnat i deras hår. Och julbocken, han har frivilligt gått in i garderoben igen.

Clivian får snart kliva ner från sin tron, den sista blomman sjunger på sin sista vers. Och jag funderar på att ta in en sådan där snygg, vissen fröställning från täppan utanför. Den skulle nämligen matcha alla krukväxterna som jag har lyckats ta död på. Döden, som kom till dem i en väl avvägd mix av överhettning och uttorkning.

Plockar fram lite annat på brickan, men låter glaskulorna stanna kvar. Ställer fram tuppen, kanske kan den väcka mig lite, ur den djupaste vinterdvalan? Det gläder mig att de båda gröna glasvaserna verkar trivas så bra ihop. Den långa, ljusa, randiga köpte vi på Skruf, på en av våra allra första utflykter tillsammans. Kanske för tjugotre år sedan eller så. Den låga, mörka, randiga köpte vi på utflykten förra helgen.

Om jag skulle säga något om min själ (och varför skulle jag inte göra det mitt i alltihopa?!), så skulle jag säga att den var, är, just randig. Ränder har alltid förföljt mig. På tröjor och annat. Men just nu är den faktiskt mest rutig. Filmrutig.

:)
/helena

ps Vet ärligt talat inte om vi kommer iväg för att se någon film på festivalen, men igår såg vi i alla fall en riktig måste-se-film, här hemma: A Most Wanted Man. Inte måste mest för att den var så där jättebra, måste mest för att det var en av de sista filmerna som Philip Seymour Hoffman var med i. Så sorgset tom den vita duken blir utan honom.

torsdag 22 januari 2015

Flingor. Under täcket.


Kom på att jag inte längtar dit.

Till islossningen.
Till lövsprickningen.

Barmark är ett så naket ord.
Som barhuvad.
Som barskrapad.

Längtar inte långt.
Sällan längre än till imorgon.

Kan ta lång tid att lära sig; att längta lätt. Längta nätt och lagom.
Längtan. Nära. Aldrig längre bort än att den går att sträcka sig efter.

Häromdagen mötte jag en snöflinga.
En kall flinga fladdrade sin väg mot marken. Påträngande, vacker. En fjäril.
En ljus citronfjäril. Vinterblek.

Duckade, instinktivt, i onödan, när den pricksäkert girade sig förbi, som fjärilar gör.
Like butterflies do. Låter som en låt.

Pang!-pang!-pang!-pang!... Säkert tio pang i rad. Snöbollskulspruta.
När halsgropen hade hämtat sig och grannen gormat klart efter små mössor som var ute alldeles för sent, så kom jag på det: Man borde, förstås, snöbollsstäda bort all smuts från fönstren.

Sudda med snö.
Om man kunde hitta alla rätt, så borde det gå. Rätt tryck, rätt konsistens, rätt avstånd, rätt glidbana nerför glaset.
Och rätt träning för kastarmen.

Bakom barnens renkrigade ränder. Inbäddad under snötäcket. Här, längtar jag. Bara lite. Lite.

:)
/helena

onsdag 21 januari 2015

Tussilagor & en tsk tolerans


Men då kanske någon skulle kunna få för sig att jag är ett helgon, eller så?


Lite så gick tankarna när jag funderade på om innehållet i ramen, som just nu visar upp fotboll, "Kurre" och en alldeles bedårande liten Simca, skulle kunna säga något om mig. Som person. Som människa.


Innanför ramen, bakom fotbollen, finns barnen och djuren. Ilon Wikland illustrerar allas vår Astrids värld så himla bra. Och djuren, de älskar jag ju, även om jag aldrig kom iväg på just den här utställningen.


Här trängs allt som jag tror på. Toleransen och medmänskligheten. Tussilagor från BRIS. Och Per Åhlins Karl-Bertil på gåvobeviset jag fick från Unicefs gåvoshop (där kan du bidra till att världens barn överlever med hjälp av vätskeersättning och vinterkläder. Och livsnödvändiga fotbollar! Bl.a.) Och här ligger Teskedsorden. Teskedsorden, som kräver många fler ord än så här.


Här finns också musiken. Såklart. Kungen av Pop kommer alltid ha en speciell plats, i ramen, i musikhjärtat. Bilden, urklippet från SvD den dagen. När jag tänker på honom, så är det ofta så här. I den röda jackan.

Äsch, helgonglorian behöver putsas, jag lovar, ni behöver inte vara oroliga. Något helgon är jag inte. Men i den mer än fulla ramen - såg att den höll på att släppa i ett hörn - samlar jag på saker som är fina och bra. Saker, människor som jag inte vill glömma.

:)
/helena

ps Förresten, ni vet väl att Per Åhlin har gjort årets filmaffisch?

måndag 19 januari 2015

Flitig på tronen


Det var väl passande, att jag hittade just det här lilla minnesfatet (för inte är det väl ett askfat, man kan väl inte fimpa på drottningen heller?!) samma helg som vi firade 24 år tillsammans, mannen och jag? 25 år hade hon - Drottning Elisabeth - "bara" suttit på tronen då, 1977. Nu har hon hunnit med över 60 år på sin upphöjda post.

Ett par antiktidningar fick också följa med hem från helgens snabba second handbesök. Bland annat en vårig version av Antik& Auktion, Nr 5 Maj 2010. Efter en första bläddring blir jag påmind om den bröllopsyra som rådde i landet då. Kunglig bröllopsyra, när Victoria & Daniel äntligen skulle få knyta hymens band.

Har inte läst Antik & Auktion så mycket tidigare, även om det har hänt att jag ropat in någon gammal årgång på auktion. Tänker mig att det får bli lite mer av den varan nu då kanske, när ANTIKVÄRLDEN läggs ner. Såg det, när jag botaniserade bland bibliotekets långa tidsskriftshylla senast. Så sorgligt, med en upphör-skylt, där intill en favorittidning. Även om Hem & Antik ligger högt upp på favoritlistan också.

Något klack till i mig, när jag såg drottningen ligga där och gnistra, bland kopparsaker och UE-fat. Det sa bara klick... Måste vara mitt trogna följande av den brittiska TV-serien: Antiques Road Trip, som gjorde sig påmint. Det här är precis en sådan liten sak som någon av de roliga och kunniga antikexperterna brukar plocka upp och vrida och vända på. Även om sakerna de hittar ofta är äldre - och dyrare - än så här.

Rosen, klövern. Och så tisteln då, som jag lärt mig, av den urgulliga antikkvinnan Anita, är Skottlands blomma nummer ett. Den återfinns på många skotska broscher, bland annat.

Nu siktar jag på 25. Tjugofem år på tronen här hemma. Haha.

:)
/helena

ps Antikrundan i all ära, men Antiques Road Trip som sagt, har ni missat den så sänder TV8 ofta någon säsong av serien. Både på TV och på play. Sedan vill jag gärna rekommendera På vintagejakt med Dominic Johnson-Hill också. Han reser runt i Asien, på jakt efter coola vintage-prylar och deras lika coola historier.

söndag 18 januari 2015

Gränslös kärlek


Det var väldigt nära att jag skrev en rubrik i stil med: Ännu en road-trip som slutar på ICA. För det gjorde den. För äta bör man. Gärna semlor. Semlor är godare än floskler. Som ni vet är jag allergisk mot floskler (utom mina egna förstås...). På ICA frodades flosklerna, mittemellan färglada Lyckliga Lottor och ett helt hav av tulpaner. Men, fast, så tänkte jag lite så här; att det här ändå kan vara en sann floskel. Åtminstone ibland. Men vi tar det väl ifrån början.


Allt var grått.


Utom mannen.


Och fikat, som var gott. Vi gjorde en liten avstickare till Gärdhems second hand igen. Och visst köpte vi med oss något litet smått hem denna gången också, men mest stannade vi till för att njuta av deras goda och prisvärda kaffe/kaffebröd. Bakom sockerkakan dolde sig en hund och årtalet 1971. Visst är det bra att gamla jultallrikar kommer till ny användning?


Sedan tog vi sikte mot skidbacken som låg utlängd som en vilsen klick grädde mitt i allt det mörkgröna. Ja, vi skulle förstås inte åka skidor, vi skulle titta på...


...böcker. Den här köpte vi inte. Även om jag tycker att titeln är kul, och skidskytten på framsidan är ändå kuligare.


På vår väg till Ulricehamns mysiga bokhandel passerade vi Bleck-Knallen och hans välfyllda cykel. Wanja "Nones" Håkansson heter konstnären bakom verket. Det visade sig vara svårt att enas om vad vi skulle välja för böcker. Mannen tyckte att jag kunde få välja, så han knuffade mig i riktning mot ordet "vintage". Jag tyckte att mannen kunde få välja, så jag knuffade honom närmre Bruce Springsteen. Men till slut så enades vi om hur vi bäst skulle utnyttja presentkortet som vi fick i julklapp.


Vilken blandning va? Jag skulle ljuga om jag sa att morgontidningens långa artikel om Raoul Wallenberg, och ett par andra andravärldskrigshjältar, inte hade ett trycksvärtat finger med i valet av Ingrid Carlbergs: "Det står ett rum här och väntar på dig..." Men jag har verkligen haft ögonen på den prisade Raoul Wallenberg-berättelsen ett bra tag innan dess. Vi valde pocketvarianten så att vi skulle ha råd med en bok till: Gränslös kärlek av Jennifer S. Holland. Vi har bara hunnit njuta av en av de 43 berättelserna om den hjärteknipande kärleken mellan olika sorters djur än. Och jag bölade förstås redan ett par rader in i historien om den lilla skadade älgkalven, som kom att kallas Jack, som förälskade sig i ett djur av arten Homo Sapiens. En Homo Sapiens vid namn Vanessa. Boken är dessutom fylld av superfina foton på alla de mycket speciella djurvännerna.


Det här är visst mitt sista foto från vår lilla road-trip. Här, vid trädet framför kyrkan, stannade vi och tog en välbehövlig bananpaus och såg det gulliga paret gå förbi oss en fjärde gång. Den mörkklädde machomannen och hans pyttepyttelilla hund klädd i rosa.

:)
/helena

ps Annars då? Jo, det här var helgen när vi - mannen och jag - firade vår tjugofjärde (!) icke-bröllopsdag. Och det här var helgen när jag kom på varför man inte ska använda imskyddsduken till bilrutorna alltför mycket: Då kan det nämligen hända att man inte får uppleva hur glad en äldre herre kan bli när han tror att en Lovikka-prydd hand är höjd till hälsning, när den i själva verket bara försöker gnugga bort vattenimma från sidorutan...

fredag 16 januari 2015

Looking for Mr Good?


Ska rensa bland alla mina gamla tidningar. Klippa ut sådant som jag absolut inte kan skiljas ifrån och lägga det i min röda resväska. Inre resor ska inte underskattas. 

Ska äntligen lyssna in mig ordentligt på mannen som lyckas komma undan med att skriva en låt som heter Lived på lanned. Har aldrig riktigt lyssnat förut, bara hört en del.

Får väl passa på att tacka Spotify, för alla skivorna vi hittar - musikermannen och jag. Second handvärlden är ju fullständigt fullproppad av musik numera. Och snygga CD:s. Det måste väl bero på Spotify och alla dess trogna anhängare? Det är alltså mannen och jag som köper upp allt från era minimalistiskt utrensade hem. Hem utan skrymmande CD-förvaring. Nu vet ni var era skivor finns, de är här hemma hos oss. Så, tack Spotify.

Vackert väder sjunger Peps om i Oh boy, men det är Jakob Hellman som för evigt har stulit den titeln. Funderar på varför jag aldrig kan lyssna på den låten utan att börja känna en massa. Det måste vara något med att jag var i en sådan period då, när jag lyssnade på den varje dag, som gjorde att den tog sig rakt in i hjärtat - och stannade där. Och det där med vanliga tröja och blöta hår. Det är så fint. 

Det är så fint att klä sig så. I alldeles vanlig tröja och blött hår.

:)
/helena

ps Tänker alltid att Louise låt heter Looking for Mr Good, fast det gör den ju inte. Henne, Hoffstenskan, ska vi också lyssna på.