fredag 18 augusti 2017

Två tomma hål


Vad är en människa egentligen?
Kött?
Ben?
En massa drömmar?
Förhoppningar?
Framtidsutsikter?
Diverse fyllnadsmaterial?
Blod?
Tårar?
Hår?
Sår?
Uppfläkt hud?

Vad är en enda människa värd egentligen?
Allt?
All möda i världen?
Allt man kan tänka sig,
och ytterligare lite till?
Eller ingenting?
Ingenting alls?
Inget att bry sig om?
En människa är ingen människa?
Mister du en står dig miljarder åter?

Vad är din älskade egentligen?
Högt älskad?
Oskattbar?
Ovärderlig?
Oersättlig?
Unik?
Oerhört underbar?

Vad är ett par övergivna skor egentligen?
Omöjliga att fylla?

Vad innehåller de egentligen?
Blod?
Svett?
Tårar?
En lilltånagel?

Vad innebär det varje gång en människa förlorar sitt liv i det meningslösa våldets namn?
Att en unik, högt älskad hög med ben och kött och drömmar aldrig kommer gå dig till mötes igen.
Att det kunde varit din älskades skor som är övergivna nu.
Tomma på sitt fyllnadsmaterial.
Oersättligt tomma.
Två tomma hål.
Två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger två gånger en oändlig massa onödiga tårar.

<3
/helena

torsdag 17 augusti 2017

En uppochnervänd jordgubbe är väl också en jordgubbe?


Det var bara därför jag köpte mappen med mönsterblad, för att få den sötaste jordgubben. Tänkte ramat in den i den här färgmatchande ramen, men nej då, det var inte rätt mått, förstås. När man äntligen hittar en vanlig - snygg - A4-ram, då är givetvis inte det man vill rama in i A4-format, bara nästan. That's life. Har ju varit en jättedålig jordgubbssäsong tydligen, så då tänkte jag kompensera er lite genom att bjuda på några broderade godingar istället.


 Fast jag tycker det ser bättre ut på det här hållet. Men då blir texten uppochner.


Men då får väl texten vara uppochner då, tänker jag, för annars bildar ju inte de små jordgubbarna en så här läcker, större jordgubbe tillsammans. 

En lite uppochnervänd dag går mot sitt slut. Lite kaosig dag. Men bra ändå. Fick en del gjort. Och hittade en lapp som gjorde mig glad, den låg kvar i en liten låda som jag fick en fin present i en gång. Bara några ord från min kära svärmor. Men oj, vad minnet och påminnelsen gjorde mig glad! 

Underskatta aldrig ordens kraft, mina vänner. Ta chansen, skriv en lapp till någon kär vän (eller till dig själv kanske? Till ditt glömska, framtida jag...), lägg den på ett ställe där man nästan kan glömma bort att man kan hitta en lapp. Sedan är det bara att vänta på att smilbandens magi kommer att ske. Ni ska få se. Vänta bara.

:)
/helena

ps Ursäkta den dåliga bildkvalitén. Det beror på spontanitet. Spontanitet är överskattat, hävdar visst vissa. Anyway. Hade tänkt göra ett riktigt fint stilleben med den stilrena träramen och jordgubbarna. Uppställd på byrån tillsammans med den mirakulösa orkidén (som blommar om med inte mindre än fyra, fem blommor på samma gång och stång! Eller stängel, heter det väl?) i en rosa och vitprickig kruka på fot. Skulle blivit så där totalt jättejättefint, ni vet. Sedan visade det sig att ramen inte passade och jag förpassade hela stilleben-idén rätt ner i papperskorgen och fortsatte jobba med annat. Då kom mannen hem från jobbet, samtidigt som en enda solstråle letade sig in till det höstsäsongsuppvaknande skrivbordet. Eller var det två? Hursom, klick, klick, klick. Så var det klart. En oförhappandes färgmatchande man och några, söta, uppochnervända jordgubbar från 50-talet, var plötsligt ett faktum. Ett småsuddigt faktum.

onsdag 16 augusti 2017

Ett inlägg med tyngd


Ett viktigt inlägg. Vikt-igt. Flexar mina mest rostiga vintage-muskler mot er, för att visa er min tyngd. Hehe.

Visst är den fin? Väger lite gör den ju också. Vet inte om den har någon ålder direkt, men jag föll i vilket fall för det patinerade uttrycket. Här hemma kommer den förmodligen mest att få tjänstgöra som brevpress eller bokstöd, eller "bara" som oemotståndlig medlem i stilleben-klubben. Medlemskapet är redan tecknat. Som ni ser.

:)
/helena

ps Såg inga flitiga myror i den rufsiga täppan ikväll, bara ett par pappor. Harkrankar, som vissa kallar dem. Vi säger pappor. Pappa Långben. Jo, det var ju det jag skulle säga också - det var på Myrorna jag köpte mig lite mer välplacerad vikt.

tisdag 15 augusti 2017

"Nytt" i höst


Lånade med mig en stor trave Hem & Antik och Antik & Auktion från biblioteket. Läser ikapp. Läser om tuppar och tidlösa nyårslöften. Läser om bästa juldukningen anno förr. 

Läser om Karin Laserows enastående förmåga att blanda - bruna, skönt insuttna manchesterfåtöljer med skavda antikviteter. Kromade stolsben, färgstarka textilier och Bojesens stramt intagande träfåglar blandas med guldglänsande ramar, rara blomstermotiv och klassiska kulbenta mässingsljusstakar. Bland annat. 

Eller läser och läser, bläddrar och insuper inspiration lika fräsch som de stundande höstkvällarnas luft. För det gamla kan aldrig bli gammalt, bara evigt vackert.

Dammar av pastellerna från 1985. Sköna Hem nummer 3. Mitt i åttiotalet, när jag låg i tonårsrummet och tjurade över att jag inte fick vara uppe så länge som jag ville. För att se på bröderna Herrey. Haha. Året efter 1984, det mytomspunna framtidsåret. En tid när man fortfarande satte citationstecken runt ordet cosy. Innan cosy blev svengelsk vardagsmat. Dammar av den platta, blå tidningssoffan - den som vanligtvis står på den "livs levande", tredimensionella, blå köksskänken och skänker glans åt vardagen. 

 
Inget skapar så mycket förväntan inför det som komma skall - det nya - som att ta del av det gamla. Känner köksbordets nötta yta under mina bara händer. Känner doften av kålpudding och kalvdans. Känner sköna inomhusvibbar inför myssäsongen som stundar. Även om jag gärna vill andas syrerik utomhusluft så ofta jag bara kan. Och hinner.

Ska bli kul att placera ut sommarens vintage-skörd i hemmet snart, än så länge ligger de flesta av de "nya" objekten i en hög och skräpar. Vackert "skräp", mina vänner. Vackert "skräp", som väntar på att få lägga sig tillrätta. I tid. Och rum.

:)
/helena

ps Så, vad var då det nya inför hösten 1985? Att inreda barockt. Med färg & fantasi. Känns precis lika rätt nu 2017, som då.  

måndag 14 augusti 2017

Spår i gräset, del 3


Känns som det kommer bli svårt att hinna med den här skrivövningsberättelsen nu. Hur ska jag hinna med både den, och återgången till det jag skriver till vardags? Hm. Jag vet ärligt talat inte. Men det känns tråkigt att sluta mitt i, eller inte ens mitt i. För jag vill verkligen veta hur det ska gå. För Siri. Och med allt det andra. Dessutom är det en ren njutning att skriva för hand, och utomhus, vilket har varit - och är - min ambition med det här "spänningsprojektet". Här kommer i alla fall ytterligare en del. Håll till godo. 

Klicka in er till början här, och till del 2 här, om ni har missat och vill hänga med från början. Nu; del 3:

-Peter Johansson. Han sträckte fram en förvånansvärt sval hand. -Tack, för att du kunde ta dig tid. Och hit, inflikade han.
Siri log. Kände sig inte särskilt nervös nu, mer utmattad - trots maratonsömnen. Eller på grund av den? Dessutom kände hon sig fortfarande väldigt mätt. Det var sällan man kände sig riktigt rädd på full mage. Rädd. Varför tänkte hon ens det ordet? Okej, hon hade i alla fall inte tänkt skräckslagen.
-Vill du ha kaffe? Eller te, kanske? Han reste sig och kom tillbaka med en stålfärgad termos.
-Nej tack. Men gärna något sött om du har. Hon blev återigen överraskad av sina egna ord. Kom på sig själv med att känna någon slags skräckblandad förtjusning, inför situationen hon befann sig i.
-En Maryland Cookie?
-Jag tar gärna två. Siri kände sig som om hon befann sig i den vågskål där makten tillfälligt tippat över. Hon tyckte allt kändes bekant på något sätt. På något vagt, ogripbart sätt. Men det var något... Något med den rutiga kavajen. Med de tjocka ögonbrynen. Och den långa sprickan i den okrossbara termosens lock. Kunde det vara alla nätterna hon spenderat tillsammans med Kurt, Roland och Martin? Alla dessa älskvärda män. Wallander, Hassel och Beck. Kunde verkligheten härma dikten lika bra som tvärtom? Ja. Förmodligen bättre.
Om det här var en kriminalroman måste den heta något med spår. Eller saknad. Eller mörker. Eller skugga. De sämsta hette ofta så. Skugga i mörker. Spår av saknad. Livlig fantasi, skulle nog hennes memoarer heta. Hon skrockade till, låtsades sedan snabbt att hon nös. Han sträckte henne en servett samtidigt som han hällde upp sitt ljumma kaffe.
Samtalet blev verkligen kort. Slutade nästan innan det hade börjat. Han frågade om hon hade sett fordonet hon hört köra iväg. Om hon möjligtvis kom ihåg registreringsskylten. Någon siffra kanske? En bokstav eller två? Hon hade bemödat sig med bilmärket, försökt pricka rätt. Ville inte gärna förpassas in i schablonbilden av en äldre kvinna, som okunnig om all modern teknik.
-Det var en sådan där modern bil. KIA sport, eller nåt. Alla ser ju likadana ut nuförtiden. Ge mig en Opel Kadett eller en Rekord, och jag kan pricka rätt på femhundra meters avstånd! Men den var röd, det mindes hon bestämt. Och blankpolerad.
Siri knäppte koftans alla knappar när hon steg ut genom polishusets tunga dörrar. Det blåste mera nu. Asplöven darrade. Och hon visste att han, vars byxor hon rivit sönder i ivern att hjälpa, inte längre var levande.
Avståndet till bilen framför var för litet. För kort? Sa man för kort? En av alla dessa busschaufförer som ständigt verkade ha bråttom. Som om de körde på ackord. Vore bättre om de körde på gehör istället, tänkte hon. Hon drog upp den rosa koftärmen för att se vad klockan visade. De låg före tidtabellen, hon skulle hinna med sina ordinarie kvällsrutiner. Ett kort bad. En kort stund framför spegeln. Ett kort samtal till Malkolm - eller Farbror Malle, som alla sa - för att höra att allt var bra. 
-Bra är det aldrig, men alltid helt okej. Så brukade han uttrycka det. Hon blev alldeles mjuk inuti, när hon tänkte på den gamle mannen. Han skulle fylla nittioåtta nästa vår. Sedan värma på något. Eller koka någon pasta. Farfalle. Eller Penne. Därefter en flimrande, kort stund framför teven. Om det inte pågick någon spännande film på en av alla de framzappade kanalerna. Då kunde hon fastna. Glömma tid och rum, för en stund. Sedan i säng. I sällskap av mörkret och skuggorna och allt vad böckernas titelblad proklamerade. 
Sedan sömnen, om hon hade tur. Ibland, när tankarna och ensamheten övermannade henne, pratade hon med Lovisa. Förmanade och bannade. Och kramade så hårt att barnet skrek. Om det inte var den äldre Lovisa hon förmanade och bannade och kramade förstås, då slog den starka tonåringen sig helt sonika fri. Oftast blev hon avbruten, innan kommunikationen hunnit till handgemäng, av en duns. Ett krafsande. Ett ynkligt ljud. Katten på fönsterblecket. Släpa upp den trötta kroppen för att öppna fönstret och släppa in en snabbt förbipasserande hårboll. Passa på att kissa en extra gång, och äta upp äpplet som hon påbörjat för flera timmar sedan.
Bussen stannade. Siri småsprang de sista två kvarteren, som om hon hade bråttom. Genade genom häcken. Rev upp en maska på knästrumpan. Det blödde inte, handen förblev torr när den kom upp igen. Näsan rann. Det pep i bröstet. Ryggsäcken skavde. Det tjocka håret klibbade mot tinningarna. Det lyste i köket. Det lyste i köket!


/helena

söndag 13 augusti 2017

Tankar. På Vädersholm.


Det började med ett lyckat besök på Myrorna. Och slutade med en promenad längs stranden.


Fåren tog skydd under naturens eget paraply. Ser ni dem? Som små, ulliga stenar.

Och jag måste dementera om jag uttryckte mig otydligt häromdagen: Regnväder kan mycket väl vara det bästa fotovädret, bara himlen är tillräckligt ljus. Inomhus kan det vara svårt att få till ett bra, naturligt ljus när himlen är mörkt, mörkt grå. Men det kan den ju vara utan att det regnar. Vill helst inte skylla något på regnet, det livgivande. När det regnar och himlen är på bra humör, blir färgerna så klara och man slipper skuggspel. Även om solens skuggspel kan vara något av det vackraste som finns - ibland.


Vi behöver ett nytt hav. 
Ett hav, lika starkt som ett barn. 
Busigt. 
Oböjligt. 
Som inte böjer sig för vinden. 
Inte för något. 
Ett nytt hav.
Inte skummande.
Inte argt.
Bara bubbligt vid ytan. 
Och vilt inunder.

Det var egentligen så det började, med att jag drömde (ungefär) de här orden. Den bästa av alla tänkbara starter; när drömmen visar vägen.

<3
/helena

fredag 11 augusti 2017

Triss i blått


Tänk på ett kort. Vilket som helst.


Var det det här? Som ni tänkte på?


Sorry, jag förstår om det var hjärter dam ni tänkte på. Men det här är faktiskt mitt favoritkort. Min favorit i hela leken. Kärleken. Maximalt antal hjärtan.

Med alla hjärtan i hela leken, vill jag önska er en skön start på helgen.

Sköt om er.

<3
/helena