tisdag 23 september 2014

Bokmärken, fast kanske inte de ni tror.


- Ssscchhh, hörde du det där?
- Va, vad sa du?
- Hörde du inte?
- Nä, vaddå?
- Dunsen?
- Vilken duns?
- Sssccchhh, inte så högt, tänk om någon hör, om någon är här?
- Vem då?
- Inte vet jag - den som orsakade dunsen, antar jag.
- Hmpf.


Ungefär så skulle det kunna ha låtit, den natten för ett tag sedan. Natten när den stora, tegelstenstunga boken föll ner från bokhyllan. Den ettusensexhundrafemtiosidornåntingtunga boken. Men jag minns inte riktigt vad vi sa då, om vi sa något. Dunsen minns jag. Och hjärtats snabba pickande i halsgropen, de där långa sekunderna precis efteråt. Efter att ha legat på helspänn ett tag, ett tag som säkert inte var en evighet i verkligheten, la jag ner huvudet mot kudden igen.


På morgonen hittade vi "dunsen". Den fina boken låg, smått havererad, på vardagsrumsgolvet. Varför hade den fallit? Av en slump? Av naturliga orsaker, en efterverkning av att jag strax innan detta hände försökte gräva fram ett lexikon som hade hamnat bakom den vackra 107-åringen? Hm. Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det var någon som ville säga mig något - och då menar jag inte ett påpekande angående hur klantigt det är att ställa en så gammal, fin bok så vårdslöst på kanten av bokhyllan - utan att någon med anor ville slå upp en speciell sida åt mig. Men det var inte jag som kom fram till boken först, då, på morgonen. Så därför vet jag inte om någon särskild sida låg uppslagen.


Tanken har fortsatt att gnaga. Kalla mig vidskeplig, ja, kalla mig stollig om ni vill. Att Boken har trillat ner ytterligare en gång efter den natten är i alla fall ett faktum. Nu är sidorna för alltid ohjälpligt separerade, i olika stora sidsjok. Och vem vet vad "någon" ville säga mig. Jag fortsätter att bläddra bland de gulnade bladen. Letar efter svar. Vet inte om jag hittar några direkt, för jag vet ju inte vad jag letar efter bland porträtt, biografier, romaner, noveller, berättelser, poem, musik, reseskildringar, anekdoter, historiska bilder, Sverige i bilder, utlandet i bilder, illustrerade dagshändelser, sport m.m. m.m.

Av en slump (?) fann jag i alla fall det som är det enda rätta svaret för oss alla - gammal som ung: Kärleken! Vem behöver inte höra/läsa en kärleksbetygelse i rättan tid? Så, här kommer ett kärlekspoem med några sköna år på nacken. Från mig. Till er.


Min hjärteskatt.
Två ljufva ögon har min hjärteskatt,
och af dem strängt jag hålles fången.
De likna mest en fager julinatt,
den skönsta tonen i den skönsta sången.

Och två små öron har min hjärteskatt,
de näpnaste på hela jorden,
så små, det jag förvånas öfver, att
de kunna rymma alla kärleksorden.

Och så små purpurläppar
har min skatt,
att jag, då kyssen på dem brinner,
funderar huru det kan vara fatt,
det jag på dem all jordisk lycka finner. 


/ur: VECKAN
Läsning för Ung och Gammal
1907
Fjärde Årgången
Stockholm 1907
E. Lindensteins Bokförlag


:)
/helena

ps Skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lite bestört när jag klickade in mig till Bokbörsen en dag förra veckan och fann att ett ex. av VECKAN anno ett år tidigare - 1906 - kostade 400 kronor där. Gulp. 400 kronor ligger nu alltså i spillror här hemma. Om nu denna årgången anses lika mycket värd? Men, jag tröstar mig med att det är vackra spillror

söndag 21 september 2014

...det går med vindens fart


Några av helgens nytagna foton. Bilder som åker rakt ner i mappen som heter höst 2014.
 
:)
/helena

lördag 20 september 2014

Spinn-samling!


Det här är nog min absoluta favorit. Kan man annat än att älska någon, som är vindögd och samtidigt har ett evigt stort leende på sina små kattläppar? Vid första anblicken kan man dessutom lätt få för sig att den har blivit trampad på, att det är trampdynor som den har över mage och rygg. Men det är nog blommor.


Jag tror att det var med den här lilla gynnaren det hela - kattbroschsamlandet - började. Fick den i present en gång för säkert 15-20 år sedan, av någon snäll. Sedan hamnade den förstås i tvättmaskinen, några omilda varv, och skadade morrhåren. Tur för den då, att den bor hos någon som älskar det böjda och skavda mer än något annat!


Kanske är det någon som minns att jag i våras blev påmind om att jag hade den här blå "märkes-skölden" gömd i djupet av min prylgarderobs mörkaste hörn?


Det tog ganska så exakt ett halvår för mig att placera den mjau:ande lilla samlingen på den knallblå fusksammeten. Det är lite så jag jobbar nämligen...långsamt. Till mitt försvar vill jag framhålla att jag först funderade - under några av de förflutna månaderna - på om jag borde klä "skölden" med något annat tyg. Varför inte ett lejontyg? Eller ett lagom slitet jeanstyg kanske? Fast sedan bestämde jag, till slut, att knallblått-tyg passar de små olurviga katterna alldeles utmärkt.


Som ni vet är katter svårflirtade. Och svårfångade. En del vill inte alls vara med på bild, vilket är synd eftersom den här verkligen är fin. Sedan finns det de som är på utflykt, som den stora som sitter kvar i hallen och jamar. På mitt kavajslag alltså.


De är sannerligen en brokig samling. Några är omgjorda kylskåpsmagneter, som den här i trä. Andra är egentligen inte broscher, utan så kallade pins. Men vad gör väl det? Bara det spinns!

:)
/helena

fredag 19 september 2014

Något i luften


En märklig dag som just passerade. Konstigt nog är jag på ganska gott humör. Fast att jag fick en riktigt läskig - ja, otäck - kommentar härinne. Fast det kändes lite snopet när biofilmen som vi trodde skulle vara både kul och intressant, mest visade sig vara trist. Fast att vi blev försenade på grund av en krånglande P-automat och därför missade början. Jag menar, tänk om början var det enda i hela filmen som var riktigt bra?

Nej, jag tänker inte berätta vad det var för film, för jag tycker helt enkelt inte att ni ska se den. Jag unnar er att spendera en och en halv timme på ett bättre sätt.

Varför är jag då fortfarande på så gott humör? Jag tror det var något i luften. Doften av färska äpplen som mötte mig så fort de morgontrötta fötterna steg över kökströskeln. Och sedan, något senare, en aromatiskt välbekant kaneldoft som steg upp som en sensommarens Fågel Fenix genom gliporna i den gamla ugnsluckan.

En fin fredag önskar jag er alla. Och magen full av äppelpaj!

:)
/helena

ps Just det ja - håll ut! - receptet är på g.

torsdag 18 september 2014

Septemberblues


Det här är berättelsen om texten som skrev sig själv. Allt började med en oskyldig kvällspromenad.


Och en stilla, men också smått desperat, tanke: Kretsloppsveckan! Måste hinna skriva något vettigt om Kretsloppsveckan. Fast att det redan har gått flera dagar nu. Men om det ska vara någon idé att kalla sig miljövän, så kan jag inte bara hoppa över den här veckan.


Vill förstås gärna gå på Kretsloppis, auktion och kanske vågar jag även gå en sväng på gatufestival? Fast att jag är lite för mossig för att ha någon riktigt bra koll på hiphop-gruppen Mohammed Ali.


Hade tänkt ut allt så bra, in i minsta detalj. Till och med en lämplig rubrik hade jag funderat fram: Det eviga kretsloppet. Men sedan hände något. Något som störde min koncentration. Någon som störde min koncentration.


Det är visserligen inte första gången det händer, men ändå. Fingret slant. Häromdagen. Snarare häromnatten. Och tryckte på egen hand in mig till Kristian. Där förvillade jag mig än en gång, i de eviga tankelabyrinterna. Tänk om han hade kunnat skriva något om det som händer här och nu. Om något av det i alla fall. Om han hade kunnat förklara för oss. Om någon hade kunnat formulera hur vi ska gå vidare, så hade det varit Kristian.


Tiden väntar som bekant inte. Inte på någon. De fyra årstiderna rullar på. Det eviga kretsloppet.


Snart är det fyra årstider sedan han gick ut i trädgården och in i något annat. Men i min lista, i min långa blogglogg med kloka människor och deras tankar, kommer han att stanna. Fingret kommer säkert fortsätta att slinta, ibland.


Det luktar förmultning, det luktar nedbrytning. Det luktar sen september. Det luktar hopp. Hopp om att den som hänger ut sin randiga tröja på tork så där, i skymningen, är en medmänniska som bryr sig.

- Hej, hur mår du då? Vad gör du för något? frågar jag en katt. Den svarar inte, men det betyder säkert inte att den inte har något att säga.

Jag går in igen, med förvissningen att texten än en gång har skrivit sig själv. Nästan.

:)
/helena

onsdag 17 september 2014

Plåster på såren


Ovanpå byrån står en grön låda. Ovanpå den gröna lådan står en annan låda.

Den gröna lådan gjorde jag i slöjden. I den finns dolda skatter, som mitt allra första armbandsur. Inuti ser man hur illgrön lådan verkligen var, när den var ny.

Den lilla, slitna byrån har följt mig genom livet. En gång stod den i mitt barnrum. Ett rum fyllt med gula blommor och gröna bladslingor, en sådan tapet som är modern igen. Vet inte hur länge färgen grön har varit min kulör att föredra framför andra. Kanske sedan den allra första gången jag kikade ut?

Den andra lådan är en förbandslåda. Räddningskårens. Årtalet 1957 fladdrade förbi. Den här lådan hittade jag hos Röda Korsets second hand, förra veckan. Den är fortfarande fylld av diverse förband. Någon har haft tur i livet. Som sluppit plåstra om så mycket, menar jag.

:)
/helena

ps Mannen har också gjort en låda i slöjden, den finns här någonstans. Kanske ska jag gräva fram den med? Three is a charm!

tisdag 16 september 2014

Otyglat


Trodde nog att jag skulle klara det lite bättre. Hade förberett mig på att resultatet kunde bli ungefär så här. Men det blev ändå en dag fylld av berg-och-dalbane-känslor. Hade bestämt mig för att inte gråta. Jag grät en hel natt efter förra valet. Lyssnade hela den natten på Wiehe och Afzelius. Fröna växer sakta... Det känns inte riktigt så nu.


Men jag hittade lite tröst ändå, på stan. Den snart 90-årige konstnären Sven-Erik Johanssons nyinvigda skulptur: Ryttaren. Det är nästan alltid hos kulturen jag hittar trösten. Och jag kan inte låta bli att undra; om inte många fler skulle må mycket bättre om kulturen oftare fick stå högre upp på dagordningen? Kultur enar, förenar, berikar och bildar. Kulturen borde få större utrymme i valrörelser. Kulturen borde få större utrymme i hela vårt samhälle. Kulturen som helar och läker oss.


Kulturen som får oss att gråta. Och att skratta... Ser ni att hästen betar?


Och här är den visst på väg att äta upp en cyklist. Hihi.


När jag tog de här bilderna, strax innan solen skulle gå ner, visste jag inte att just det här fotot skulle komma att trösta mig, oss, lite extra. Jo, det är nämligen så här; strax bakom hästens gängliga bakben ligger stadens estetiska gymnasium. Om hela landet hade röstat som eleverna på den här skolan gjorde i Skolvalet, så hade många av oss känt oss mindre modstulna nu: Miljöpartiet fick 22,7% och Feministiskt initiativ fick 6,12%. Och partiet-som-jag-helst-inte-skriver-namnet-på fick under 4%! Det finns hopp om framtiden, mina vänner.


Sedan gjorde ju inte nyheten om att en välbekant sportröst hade tystnat, för alltid, måndagen direkt muntrare. Roger Blomquist. Mr Konståkning. Mr Simhopp. Mr Ridsport. Och många fler idrotter, som han kommenterade under sina många år i SVT-Sports tjänst. Med värme, kunnighet och en omisskännlig personlig touch. Alla ni andra sportnördar där ute, ni vet precis vad jag talar om.

:)
/helena

ps I somras fick jag en liten skymt av honom live, Roger Blomquist. I samband med att SM-veckan gick av stapeln här i Borås. Tror det var utanför den stora "buren", där squash-bollarna som bäst smattrade kring de publikvänligt genomskinliga väggarna, som jag såg honom. Nu vill jag gärna dedicera mitt bildinlägg från denna febrila idrottsvecka till en röst som jag, och många andra, verkligen kommer att sakna.