måndag 25 juli 2016

Grönt kaffe. Och lite love.


Handtaget är fint, och gulddetaljerna - de som fortfarande finns kvar.


Locket är fint.


Ja, locket är verkligen fint. Och den blommiga dekoren.


 Pipen sedan då, den är framförallt fortfarande hel. Och fin.


Gissar jag rätt, om jag tror att ni gissade rätt? Att det var väl valda delar av en kanna ni såg då, i förrgår. Det är en kanna. Tror i alla fall inte att jag visat er den - ordentligt - tidigare. Kaffekannan, som kan vara fjolårets bästa loppisfynd. Tio kronor. Jo, ni läste rätt. "Hela" tio kronor, för en kanna som pensionerats för lång och trogen tjänst för länge sedan. Här hemma ska den bara vara till lyst. Lyst och fägring stor, som man säger. Eller det gör man kanske inte, men jag gör det.


Delarna är fina, men helheten blir fantastisk! Lite samma som med mannen faktiskt.

<3
/helena

ps Alla dessa otroliga gamla porslinspjäser, som går att hitta för nästan ingenting på diverse loppisar och auktioner. Och hela serviser, javisst, men oftast har man kanske varken nytta eller plats för dem. Delarna däremot. Många av de delar som inte använts så mycket genom åren - som kannor och snipor och skålar för socker etc. - är kvar i fint skick och blir därför utmärkta vaser eller krukor eller bara vackra saker att se på. Vet inte med säkerhet varifrån just den här kaffekannan kommer, siffrorna och bokstäverna i botten skyms av krackelyr, tyvärr. Hoppas bara inte att det var mina knasigt tåliga händer som orsakade det - ni minns väl läxan jag, till slut, lärde mig?

söndag 24 juli 2016

Människor och skratt


"... Hotellet hade en gång målats påfågelsgrönt, mycket grällt, men nu efter regnen, de speciella Los Angeles-regnen som rengör och bleker allting, hängde den grälla gröna färgen bara med svårigheter kvar - liksom människorna som bodde därinne. ..."

Den innehåller mycket vätska, mycket sprit och många kroppsvätskor, det gör den; Bukowskis värld. Charles Bukowskis desillusionerade värld. Men så dyker det upp en passage som den ovan. Hela tiden dyker det upp sådant. Saker som hela tiden glimrar till. Lyser upp. Eldar på. Håller ångan uppe. För det går fort, även om inte mycket händer. Eller tvärtom. Mitt i tristessen finns finessen. Och fantasin. För jag antar att allt som händer i de små berättelserna inte är på riktigt, eller ens allegoriskt. Fantasier. Och annat som känns hämtat direkt ur någons mycket verkliga verklighet.

Läser, som ni hör. Och ser på film. Såg Kon-Tiki. Nja, den var väl inte så bra direkt. Tyckte den norska huvudrollsinnehavaren gjorde en något medioker prestation. Även om Skarsgård gjorde en gedigen insats, som vanligt. Och nej, jag pratar inte om Tarzan (Alexander) nu, jag pratar om Gustaf. Eller stavar han kanske med v på slutet? Hursom, ännu en historia om en passionerad - galen? - man med en fix idé. Idén om att bevisa att vindarna ibland tar andra vägar än de redan fastlagda sanningarna länge sagt. Idén om en flotte. Och ett hav. Historien är förstås fantastisk, filmen är sevärd. Klart sevärd, men inte mer än så.

Sedan såg vi ännu en "utbildningsfilm". Ni vet, jag nämnde för ett tag sedan den här typen av filmer som bara har ett ben. Bara ett ben att stå på, visserligen ett stabilt filmben som ofta bygger på en sann historia, men det räcker inte för att balansera en hel berättelse. Filmer som först och främst vill att man ska lära sig något som pekpinne-tydligt pekas ut. De blir sällan riktigt bra filmer. Så är det bara.

Won't Back Down. Så hette den. Inte en titel som hjälper upp den flåshurtiga saken direkt. Men budskapet var bra: Att vi måste bry oss mer om barnen. Och i slutändan handlar det om att vi måste bry oss mer om varandra. Inte bara se om vårt eget hus, utan lära oss att förstå att "huset" faktiskt tillhör oss alla.

Viola Davis och Maggie Gyllenhaal förgyller inte bara rollistan, utan gör berättelsen om två mammors kamp för sina barns rätt till bra utbildning uthärdlig, och bitvis riktigt intressant. Och engagerande. Kampen gäller våra barns rätt till bra lärare. Lärare som får tid och kraft och resurser och möjlighet att göra det de egentligen vill göra: Undervisa.

Tala Tänka Skriva Läsa. De fyra orden upprepas i klassrummet. Fyra av de viktigaste orden. Först kommer tänka, tänker jag. Tänka måste alltid komma först, och sist. Att våga tänka. Att ha rätten att våga tänka. Att få ordet. Att tala. Att tala om vad man tycker och tänker. Att alla ska få lära sig att läsa, och sedan utöva denna sköna konst genom hela livet, borde vara en självklarhet. Men det verkar det, fortfarande, inte vara. Inte ens i vår privilegierade del av världen. Suck och stön. Skriva ska vi inte tala om. Jo, det ska vi visst! Alla KAN skriva. Så är det. Därför måste alla få lära sig att plita ner de där snirkliga små krumelurerna. Handen och pappret och pennan, är också viktiga ord. Minst lika viktiga som orden som först kommer långt senare; skärmar och tangentbord.

Lärare. Guds gåva till mänskligheten! Detta yrke - inte det äldsta enligt vissa visa källor - men ändå. Om jag hade haft lite andra förutsättningar skulle jag utbildat mig till lärare på studs. Alla som känner att de har minsta möjlighet och lämplighet - och ork - borde genast söka sig till det pedagogiska kallet. Tänker jag.

Jag har visserligen provat på att undervisa i flera sammanhang under livets gång. I flera av mina jobb har jag haft en undervisande del. Lärt folk både vett och etikett och en hel del annat. Det är svårt och tålamodsprövande att lära ut (särskilt sådant man själv tycker är lika självklart som rinnande vatten), men framförallt givande. För vad kan vara mer givande än att se en annan människa växa? Det skulle möjligen vara att höra någon skratta då.

"... Hela stället såg ut som jag och luktade som jag. Tapeterna kände mig. Det var perfekt. Jag var medveten om mina fötter och mina armbågar och mitt hår. Jag kände mig inte 45 år gammal. Jag kände mig som en jävla munk som just fått en uppenbarelse. Jag kände mig som om jag vore förälskad i något som var mycket fint, men jag var inte säker på vad det var utom att det fanns där. Jag lyssnade på alla ljuden, ljuden från motorcyklar och bilar. Jag hörde hundar skälla. Människor och skratt. Sedan sov jag. Jag sov och jag sov och jag sov. Medan en växt tittade in genom mitt fönster, medan en växt tittade på mig. Solen jobbade på och spindeln kravlade vidare. ..."


Citaten är hämtade ur Historier från ingenstans (originaltitel: South of No North) av Charles Bukowski, 1973. Min pocket kommer från Lindelöws bokförlag och är tryckt 2005. Med reviderad översättning av Einar Heckscher 2004.

:)
/helena

lördag 23 juli 2016

Gissa grejen!


Sitter här och redigerar lite, med den låga solen ståendes rakt i ögonen. Ser knappt vad jag gör, men det gör inget. Solen är förlåten. Alltid.


Kom på att vi - ni och jag - kunde leka lite. Leka Gissa grejen. För jag tror inte att jag har visat er den här "grejen" riktigt så här förut. Liksom ordentligt. I närbild.


Vet inte om det blev så himla mycket lättare att gissa här direkt. Hm. Bara lättare att se att någon har noppor på sig. Å andra sidan brukar denne någon säga att hen, citat: "Jag klär ju i noppor ju!". Jaja. Ser ni vad det är för grej nu då?


Men här då, ser ni nu då!? Nähä, inte det. Det förstår jag, för här ser man visst bara nopporna mycket bättre...

:)
/helena

ps Fortsättning följer. En annan dag.

fredag 22 juli 2016

Äsch & asch & jag vet inte riktigt


Kanske stannar vi bara hemma. Läser lite och...


...spelar poker och så.


Eller så hittar vi kanske på något vintage:igt. Åker på någon rolig auktion kanske. På auktion.se flaggar de för många olika sorters auktioner just nu. Vanliga lösöres, men också cykel-, lastbils- och farmarauktioner. Själv föredrar jag såklart en auktionsvariant med många små, spännande och vackra saker. Gärna utomhus.


Eller så åker vi kanske bara en sväng och klappar på någon skulptur. Som Knot av Eva Hild. Hon säger att hennes skulpturer är kroppar. Kroppar som utsatts för tryck och rörelse. 


Kanske stannar vi någon annanstans också. Och luktar på blommorna.


Kanske åker vi vägen om det gamla mytomspunna slottet. Torpa Stenhus, som ligger som en vit stenpärla utslängd bland allt det blommande gröna. Går in en sväng i de kalla salarna, där de tjocka väggarna - och kunniga guider! - kan berätta om tider som varit.

Kanske åker vi ända tillbaka till medeltiden. Träffar riddare och klappar hästar. Eller tittar på när barnen gör det i alla fall. Kanske får vi uppleva både Pest & Kolera (Gycklargrupp).

Äsch. Och asch. Jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på att göra i helgen. Men att inte veta allt i förväg kan ju vara den bästa känslan, ibland. 

:)
/helena

ps Här hittar ni hela programmet till helgens, 23/7 och 24/7, Medeltidsdagar 2016 på Torpa Stenhus.

torsdag 21 juli 2016

...är att mötas lite grand


Det är ju sådant här jag går igång på. Små, små saker. Små, synbarligen oansenliga second handfynd som det vore synd att bara gå förbi. Hör bara här: 
"Backemarks i Älmhult startade vid årsskiftet 1945-46 tillverkning av grafiska produkter med tonvikt på populära designs. Många tusen ton kort, tonårsböcker, brevpapper och andra grafiska artiklar har sedan starten tillverkats och levererats till förlag i Skandinavien och många andra länder för vidare befordran till konsumenterna. Backemarks kan sålunda nu fira 40-årsjubileum. Som en bemärkning av detta marknadsföres denna brevpappersförpackning till ett exeptionellt [det står så; exceptionellt utan c. Reds.anmärkn. Det vill säga: jag.] lågt pris."
Då fattar ni säkert varför jag föll för dessa inplastade små ark, där de låg i en helt oöppnad förpackning. Tio små pappersark, med lika små, rosa rankor på. Gulligt är bara förnamnet. Och kuverten sedan då, de är fodrade med matchande rosa färg på insidan. Suck. Gullighetschock-suck.

Backemarks - som fortfarande finns, fast ingående i en större koncern med produktion bland annat från Karlstad - firade alltså 40-årsjubileum precis när jag befann mig mitt i tonåren, mitt i det axelvaddsprydda, krulligt permanentade, pastelliga 80-talet. Då, när jag fortfarande hade att par brevvänner som jag skrev till, på en mer eller mindre regelbunden basis.

Så det är väl klart att jag inte bara kunde låta linnéorna ligga kvar där inne på Myrorna och vissna. Här ska skrivas brev! Det första är till er. Förstås. Fast jag borde nog ha skrivet: "Borås, en vacker dag i juli". För det är det.

<3
/helena

ps För, precis som det står längst ner på baksidan av förpackningen: Ett brev är att mötas lite grand.

onsdag 20 juli 2016

Mannen, musiken. Och en liten kvinnosjukdom?


- Tycker du att jag ska spela till förmån för endometriosdrabbade? Det var i våras, i mars någon gång, som mannen ställde mig den frågan. Och jag svarade ja, nästan helt utan betänketid. Och ja, han kunde uttala ordet endometrios utan att staka sig, men han visste inte riktigt vad det var för något. "... Endometrios är en vanlig men tyvärr okänd sjukdom som drabbar ca 10% av alla personer födda med livmoder. ..." Så står det att läsa inne på endometriosforeningen.com. Inte punkt se, om man vill komma till den officiella patientföreningens sida alltså.

Och i ärlighetens namn hade jag nog inte heller vetat så mycket om endometrios - ordet och sjukdomen - om det inte varit för att jag stött på den så många gånger i samband med min egen hyper-/hypothyreos historia (ibland slarvigt kallad struma - en mer korrekt benämning är över- eller underfunktion av sköldkörteln). Ni som läser här ofta, ni vet att jag fick en överfunktion diagnosticerad redan som 10-åring och sedan opererade bort större delen av min sköldkörtel när jag var 14 år. Efter operationen lever jag, som de flesta som tvingas leva utan större delen av denna livsviktiga körtel, med en underfunktion som kompenseras med hjälp av syntetiskt framställt sköldkörtelhormon (Levaxin). Sjukdomarna har egentligen inget direkt samband - vad man vet, men det har spekulerats i om endometrios kan ha autoimmuna (när kroppen angriper sig själv) orsaker, precis som hyperthyreos kan ha, därav "sammandrabbningarna" mellan de två åkommorna när man studerar material om dem.


Det här ska inte bara handla om endometrios - även om jag tycker att ni som inte vet vad det innebär att vara drabbad, ska gå in och läsa på om det här! Det här ska också handla om mannen. Mannen som jag lever med. Mannen som arbetar med musik. Som lever och andas musik. Mannen som jag älskar, och som jag högaktar för att han kan komma hem och ställa frågor som den ovan. Helt ideellt, på sin fritid, ställer han sig och sjunger och spelar till förmån för något han tycker är viktigt att uppmärksamma. Eller något som han vet att jag tycker är viktigt att uppmärksamma, som endometrios. Det ni!

Kommer säkert att återkomma till endometrios flera gånger framåt. Dels för att mannen säkert kommer ställa upp och hjälpa till i samband med den här mångfacetterade diagnosen igen, dels för att mars är utnämnd till endometrios-månad. En gul månad. Det finns både ett gult band och en gul blomma.

Nu vill jag passa på att hylla min snälla man lite. Tänkte spela musik för honom, istället för tvärtom (han har annars lovat mig en drömkonsert med många av mina favoritlåtar snart, gärna med gitarren ute i gröngräset!).

Vad skulle då kunna passa bättre än Let Me Entertain You, med the one and only Freddie M & Queen? Inget, absolut inget. Dessa odödliga rockpoeter ska få äran att razzamatazza mannen. Och er.

Och är ni lika fascinerade av den tungvrickande texten som jag är, så hittade jag även en bra länk till texten här.

:)
/helena

ps Jag frågade mannen om han tyckte att jag skulle skriva ett speciellt ps till de som kanske har lite svårt att förstå det här med ironi, men det tyckte han inte behövdes. Och förmodligen har han rätt, de som inte förstår sig på ironi läser nog ändå inte här inne. Men i alla fall: Endometrios är inte någon LITEN sjukdom, bara så att ni säkert vet. Ibland är trots allt övertydlighet den enda tydlighet som gäller.

tisdag 19 juli 2016

Mer bagage


Kommer ni ihåg raderna jag påbörjade, som jag kallade för Bagage? De är färdigskrivna nu. Tror jag.


Åtminstone har de tankarna nått vägs ände här, och nu. Människors, allas, bagage är annars något jag ofta återkommer till. Hur man lätt kan låta det bara tynga en, aldrig våga tillåta sig att känna hur det bär. Också.


Alltså, en styck färdigförpackad, färdigpackad, liten text från mig till er.


Lätt, tungt
Du bär din längtan
Släpar dina farhågor
Som hjärtats EKG
Gör vågen
Upp, ner
Som svalans kullerbytta
I skyn

Lätt, tungt
Du bär dina skrapade knän
Släpar sorgen
Som utspilld sockerdricka
Över asfalten
Genom rågfälten
Ett sus
Ett brus
För din inre syn

Lätt, tungt
Du bär ditt hjärta genom elden
Släpar det genom mörkret
Genom vattnet
Genom sanden och gruset
Och dyn

Lätt, tungt
Du bär på något inom dig
Som kan bära långt längre än du tror
Släpar tvivlet genom askan
Med fötterna svävande över fimparna
Går i trans
I rus
I grus

Tungt, lätt
Du väger på ena bakfoten
Släpper till slut
Ut
Ner
Med dunsen ekande
Lyfter ögonen
Och hjärtat
I byn
Där själva livet bor



<3
/helena