fredag 20 januari 2017

Love and film and vintage and love


Först av allt måste jag bara säga att jag verkligen gillar hur mannen har lyckats placera sin tumme precis, alltså precis, där ordet Kärlekstrassel står skrivet. Medvetet? Omedvetet? Hm. Hur som. Me like. För jag hoppas på en helg i kärlekens tecken. Vem gör inte det, förresten?

Vi firar 26 år tillsammans här i dagarna och Göteborg Film Festival firar 40! Om precis, alltså precis, en vecka börjar den. Fredagen den 27 januari går ridån upp för "457 livsomvälvande filmupplevelser". Citat från den gosiga, rosa framsidan på årets filmkatalog.

Alltså, här ska bläddras och bläddras och bläddras bland filmrulle efter filmrulle. Sida upp och sida ner. Numera finns katalogen självklart även digitalt. Miljövänligt och bra, jag vet. Men. Men det är något alldeles speciellt att bläddra analogt. Den prassliga upplevelsen går inte att beskriva, måste upplevas. Precis, precis alltså, som de allra flesta filmupplevelser.


Lite snabbt, nästan lika snabbt som vinden, måste jag reta mannen för den gången vi spelade filmspelet och han skulle charadera "Borta med vinden". Har kanske nämnt det tidigare, men det är något alldeles speciellt, något utöver det vanliga, när en man helt utan kläder, helt utan alltså, ska försöka beskriva ordet "vind". Haha, går inte att beskriva, måste upplevas.

Så helt utan fnurra på tråden - bara med hjärtan på tråd i långa långa banor - vill jag önska er en riktigt skön och kärleksfull start på helgen!

<3
/helena

ps Annika von Hausswolff har gjort årets framsida/affisch. Affischen finns förstås att köpa i web-shopen, bara att surfa in här på den fullspäckade filmfestivalsidan!

torsdag 19 januari 2017

Vårkvitter


Ibland, när jag har gott om tid, kan jag ställa mig med näsan långt ner i en bortglömd låda. Som häromdagen på Emmaus second hand. Till och med personalen verkade ha glömt lådan, för de visste inte vad vykorten skulle kosta.

Tänk att det kan vara så meditativt att "rota runt" bland mögelstinkande, gamla papperssaker. Rena medicinen faktiskt, förutom själva mögelstanken då. Eller det blir kanske lite som penicillin?

Kunde bara inte låta bli de här små sötnosarna, sötnäbbarna! Vårkvitter, heter motivet. Efter ett original målat med munnen av Jakub Hribek.

Vårtwitter, sa mannen. Förstås.

:)
/helena

ps Mun- och Fotmålarna i Sverige AB.

tisdag 17 januari 2017

Ett nytt kapitel, del 3


Hon hade viskat och viskat och viskat. Viskat hela vintern. Viskat hela våren. Nästan hela våren, maj pågick ännu. Några få dagar till, sedan sommar. Syrenerna var på väg. Snart skulle bersån fyllas med kaffedoft och bullsmulor.
Hon hade viskat sig hes. -Viska bara rakt in här, hade Snällisen sagt, när han stolt som en tupp visade upp sin hemsnickrade lur. -Här går tankarna in. -Jaha, sa Leka tvekande. -Jaha? Men? Vem är mottagaren då? Och var finns den? Eller han? Eller hon? -Här! Snällisen pekade mot den krumilurigaste delen, på mitten. -Här processas allt. Mals och dissekeras. Minsta fundering tas i beaktande, innan rymden står redo att höra det den borde lyssnat på för länge sedan. -Jaha. Tack då. Sa Leka, och gick in på sitt rum och började viska.
Sedan dess hade hon inte slutat viska. Eller jo, det hade hon, när mamma sagt att det inte var bra att föra fram orden så där tyst hela tiden. -Sjung ut! Alltså, sjung ut ditt innersta istället. Det är bättre för rösten. Och lungorna. Så då gjorde hon det; ömsom viskade, ömsom sjöng. Sina bekymmer, sina hemligheter, sina önskningar, sina sanningar. Och alla sina frågor.
Allt det här hade hänt, som en indirekt följd av att hon stått framför en klöverblommande äng någon gång innan jul. En blomstrande klöveräng som kröp upp för väggarna, hemma hos Snällisen. En vägg utan dörr. -Backa bandet lite nu och gå tillbaka ner för trappan. Snällisens mjuka röst hade ropat till henne från andra sidan klövern. -Ja, fast backa inte på riktigt, gå försiktigt bara. -Gå ut genom ytterdörren och runt knuten, så möter jag dig där vid granen, Leka lilla.
Hans hår var rufsigt och fullt med något. Fullt med damm, fast inte vanligt vitt. Det här var gult, ljusgult. Den diffust rutiga skjortan var felknäppt. Han såg allmänt vindpinad ut. Vindpinad, det var något mormor brukade säga om folk som såg trötta eller ledsna ut. Hon hade skyndat sig att fråga om handfatet och biljetterna och om varför det inte fanns någon dörr. -Det gör det visst det, bara inte där inne, sa Snällisen. I handfatet, förklarade han vidare, blötte han upp gamla nylonstrumpor. -Skitbra att använda som tepåsar, förstår du. -Till min hemgjorda blandning - kamomill och lite till. Leka hade skrattat högt, för det verkade så stolligt alltihop, men bra ändå på något sätt. 
-Min mor köpte alltid med sig ett par extra strumpor när hon storhandlade en gång i månaden. En dag skulle hon säkert få användning för de tunna, glansiga strumporna. Trodde hon. Men det fick hon inte. Jo, någon enstaka gång kanske. Det låg flera hundra par i en stor koffert som jag hittade när jag letade febrilt efter julgransbelysningen. Sa han. -Sedan kom jag på att den slutade att fungera förra året. Exakt klockan 23 och 59 piiiip, slutade den att lysa. Natten mot nyårsdagen. Och nu har jag inte hunnit köpa någon ny än, förstår du. Tiden går ju så fort. -Det förklarar ett och annat, log Leka. -Men. Men, vad gör du där inne bakom klöverväggen då? fortsatte hon med leendet kvar i mungipan. -Målar lite. Och slipar. Och tänker. Allt som gör livet värt att leva! Sa Snällisen och skrattade åter igen sitt typiska Snällis-skratt.
-Och så håller jag på med en grej till dig. En slags julklapp, kan man säga. Även om den inte blir klar till dess. Du får den nog i mellandagarna. Eller till påsk. -Men vad är det då?! Något stort, eller? Leka kunde inte dölja sin iver. -Nja, stort och stort. Mera storartat. Och storslaget! Fastslog Snällisen. -En-bra-att-ha-sak, helt enkelt. 
Så hade det alltså gått till, när hon fick luren. Krumeluren. I den skulle hon locka in alla fjärilarna, de som tog ett bad innanför naveln ibland. Hon skulle låta dem flyga så fritt de ville där inne, i de långa vindlingarna. -Du ska se att det löser sig. Mamma tittade roat på dem, på den person hon envisades med att kalla Pelle och på henne. Snällisen lutade sin sträva, senapsindränkta andedräkt tätt intill Lekas huvud och sa: -Allt du oroar dig över, ALLA du oroar dig över, det kommer att bli bättre när du viskar in dem i luren. Sa Snällisen och högg in på vörtskiva nummer fyra. Den som mamma nyss lagt ett tjockt lager smör på, strax innan hon toppade det mörka, kryddiga brödet med en skinkbit som precis skulle börja sjunga på den sista versen.
Vem tror han att jag är?!?!!! En barnunge, eller?!???!!! Leka hade stängt dörren till sitt rum med en liten, men bestämd, smäll. Där inne hade hon börjat studera den snurriga saken mera ingående. -Den är täckt med ett tjockt lager guld. Och beströdd med en massa diamanter! Enligt Snällisen alltså. I själva verket var den slarvigt bemålad. Med gulgrön, rinnig målarfärg. Och "beströdd" med blandat glitter. En ensam liten ängel satt fastklistrad bredvid en bortkommen glitterälg. Diamanter, my ass! Tänkte Leka. Fast hon inte fick säga, eller ens tänka, så.
Hur det nu var, så hade hon ändå börjat viska. Om barnen med de ledsna ögonen. Om killarna i 6B, som ville leka doktor när hon bara ville vara i fred. Om rösten pappa hade ibland, när han trodde att hon och lillebror sov. Den höga rösten. Om rösten mamma hade vid samma tillfällen. Om lillebrors gnäll. Om mormors trilskande hjärta. Om gråt. Om längtan. Om tårar. Om näsdukar. Om vackert broderade näsdukar (sådana som fanns i nedersta byrålådan hemma hos Snällisen). Om, ja, allt.
Först hände inget, Leka märkte ingen skillnad. Men efter ett par månader började hon ana oanade saker i ögonvrån. Någon kunde le mot henne, bara så där, utan synbar anledning. Och en kille i 5C, som aldrig sett två gånger åt hennes håll förut - Johan med de stora ögonen - började plötsligt heja och fråga om de skulle ta följe en bit. Fler och fler saker hände. Positiva saker. Saker som inte bara brukar hända av sig själva. Det måste vara krumelurens förtjänst. Det bara måste det vara.
Sedan gick tiden. En dag, när hon såg Snällisen ligga på knä och rensa runt de jättelika rabarberbladen, kom hon ihåg att hon glömt påminna honom om biljetterna. Stockholm-Motala. I flera hundra exemplar. Han hade aldrig berättat varför de legat där, på sängen. -Jo, det var mor som köpte dem. Hon trodde att det måste vara bättre där. Det måste väl ändå vara mindre motigt i Motala? Hans mor hade ofta frågat så, rakt ut i luften, retoriskt. (Leka hade inte haft en aning om vad det ordet betydde, innan Snällisen hade varit snäll nog att försöka förklara). Så, varje lönedag, köpte hon en biljett dit. En enkel. Alltid fönsterplats. -Hon åkte aldrig, förklarade Snällisen. -Men hon var alltid extra glad de där dagarna, när biljetten låg ovikt och nytryckt på köksbordet. Som ett löfte. Ett löfte i papper. Extra glad, som om hon, när hon visste att det fanns en väg ut, inte behövde använda den.
Han skrattade inte nu, Snällisen. Log inte ens. Men han verkade inte ledsen heller. Han undrade bara: Om de skulle sätta sig i bersån en stund. Och fika. Och viska hemligheter rakt ut i rymden.



/helena

måndag 16 januari 2017

Det blommar i botten


- Jag är i köket! Hör ni hur jag ropar till er? Så där som man gör när någon just sticker in sin frusna nästipp genom ytterdörren.

Vet inte riktigt vad jag gör här, springer, nåja, hasar mest runt och försöker få någon ordning på mina tankar. Helst ska jag fästa ner några av dem på papper snart. Eller "papper".

Och så sniffar jag på blommorna, vet inte hur det gick till, men plötsligt blommar det. Överallt. Amaryllisen har gått in i en andra andning och jag vet inte riktigt var jag ska göra av den. Den känns så...röd. Fast i sovrummet är det i och för sig alltid rött, så den får väl flytta in dit, Klivian blommar, tro det eller ej, trodde verkligen att jag lyckats ta död på den i somras, men inte. Fyra, små orange knoppar. Sniff, sniff.

Fyrade av ett par knoppiga bilder till er, mest i förbifarten. Vet inte vad de ska föreställa egentligen. Funderar på om jag har gjort ett slags födelsedagskort till mig själv? Fyller ju inte förrän om ett par månader, men någon gång ska man ju komma ihåg att skicka uppvaktningskort i tid. Och varför då inte till sig själv? Känns som en lagom lång period att bearbeta sin nya ålder - två månader. Som om jag brydde mig om ålder - det gör jag inte. Kommer nog ändå alltid att pendla mellan att känna mig som en spröd knopp ena dagen och ett bedagat blomblad den andra. Som det ska vara. Allt i sin ordning. Utom tankarna då.

Hoppas att Din vecka börjat bra. Sniff, sniff.

:)
/helena

ps Det borde förstås hängt en fisk på väggen i så fall, om det varit ett födelsedagskort till mig själv, inte en kräfta. Men den hänger ju så bra där. Kräftpremiär hela året om, liksom.

lördag 14 januari 2017

Tyngdlös


"Du lever förstås på månen" - får jag ofta höra med anledning av min så kallade naivitet. "Och ni då", skulle jag kunna fråga, "som påstås leva på jorden: varför har ni då till den grad förlorat fotfästet?"


/ur Galärdagbok (1992)
av Imre Kertész
(översatt av Ervin Rosenberg)
(Norstedts Förlag, Stockholm 2002)



/helena

fredag 13 januari 2017

Idag är det Knut, i morgon Felix.


Eftersom det riskerar att bli lite gubbigt här, börjar vi - såklart - med två flickor. Flickorna (och pojkarna), som så glada svänger runt Hilding Nymans stämningsfulla julgran. 


Sexton detaljrika, tidsenliga färgplanscher finns med som illustrationer i kompositören, kyrkomusikern och musikpedagogen Felix Körlings klassiska barnvisebok: Kisse-Misse-Måns och andra visor. 1913 gavs boken ut för första gången, enligt uppgift på wikipedia. Vårt ex är mycket mer samtida än så, skulle tro att det är en 1970-1980-talsupplaga som finns här hemma i vårt eget blygsamma musikbibliotek.


Felix Körlings Julpolska dansar ut och in dansar hans Snögubben istället. Eller ska jag kanske säga att snögubben dansar in och ut och in och ut igen...? För just nu hör jag, genom den öppna fönsterspringan, hur de sista resterna av gårdagens snöfall regnar bort igen. Suck. Lite trist. Men visst, så är livet - vinterlivet.

Men nu ska vi inte deppa, vi ska avsluta arbetsveckan skojigt. Skojigt, ja. Precis så ska Snögubben framföras enligt notanvisningen. Lite kul. Här kommer texten. Noterna får ni leta reda på någon annanstans. Varför inte på bibblan? Då kan ni ju ta er en närmare titt på färgillustrationerna av Hilding Nyman samtidigt, om ni vill. Nu texten till Snögubben:


Det står en gub-be vid vår knut, Fal-le-ra, Fal-le-ra! 
Han ser så rys-ligt sko-jig ut. Fal-le-ra, Fal-le-ra! 
Han vit klädd är från topp till tå, ja, 
av stenkol är hans ö-gon två, ja, 
Fal-le-ra, Fal-le-ra, och han kan ej ur fläc-ken gå. Ja!

Till nä-sa han en mo-rot fått, Fal-le-ra, Fal-le-ra,
och ö-ron har man ej be-stått. Fal-le-ra, Fal-le-ra!
I värs-ta ky-lan bäst han mår, ja,
när det blir varmt han snuva får, ja, 
Fal-le-ra, Fal-le-ra, och grå-ter bort sig tår för tår. Ja!



:)
/helena

onsdag 11 januari 2017

Lampett, två, tre...


...så var den uppe! Jodå, var bara tvungen att visa er hur fin den är - lampetten. Ljushållaren i koppar som jag hittade på Myrorna i måndags. Den är inte så stor, därför får man välja ett lagom långt ljus, annars sticker det upp ovanför själva ljusbrickan.

Sorry. Angående bildkvalitén. Blixt och dunder, ni vet. Eller åtminstone blixt, så att ni ska kunna se det romantiska mönstret ordentligt, trots att mörkret har gjort sitt inbrott. Får lite Arts-and Crafts-vibbar över designen. Med den rara blomman överst, bladen som slingrar sig upp längs sidorna och hjärtat i mitten.

Tänk. Tänk att någon har gjort allt detta för hand. Klippt ut en bit koppar och sedan börjat - ja, vad kallar man det - stansa? hamra? - fram dekoren och bården runt kanterna. Själva ljuskoppen är löstagbar, och väldigt fint gjord, med en praktisk öppning där bak som tillåter viss justering av storleken.

Ja. Tänk. Vad mycket hantverk man kan få för trettiofem kronor. Trettiofem. Jodå. Återstår bara att se om jag ska leta upp en annan permanent plats åt den, eller låta den sitta kvar här ovanför TV:n. Lite mysigt är det ju att kunna kika upp mot den när nyhetsrapporteringens värsta, mest realistiska, bilder flimrar fram där på rutan nedanför. Som en slags motpol. En mysig motpol.

<3
/helena

ps Ett extra viktigt ps. En påminnelse. Fick information om Förintelsens minnesdag i brevlådan häromdagen. 27 januari, ni vet. I år infaller den på en fredag, så flera arrangörer runt om i landet väljer att lägga sina minnesprogram någon dag tidigare eller senare, för att inte krocka med shabbaten. Själv funderade jag på att låta de starka berättelserna från förra året få klinga kvar i minnet ett tag till, innan jag tillför några fler, men. Men så läste jag att den charmiga, stjärnögda skådespelaren Sara Sommerfeld kommer hit (till Borås) och visar filmen hon gjort om/till sin farmor: Min farmor och Förintelsen. Såg den aldrig när den gick på TV nämligen, så det känns bra att få möjlighet att uppleva den på en större duk, dessutom i sällskap av Sara och publik. Vi får väl se. Här hos Forum för levande historia kan ni gå in och läsa om vad som händer just där ni bor, eller i närheten. Kanske vill man bara gå och tända ett ljus, till minne av de som fick sätta livet till på grund av ingenting annat än att de hade "fel" färg på ögonen, eller utövade "fel" religion, eller kom från "fel" land, eller älskade någon av "fel" kön, eller hade "fel" åsikt, eller... Känns så extra viktigt att minnas och uppmärksamma nu, nu när världen håller på att förvandlas till en mer och mer endimensionell plats igen. Om vi inte ser upp, i tid.