söndag 24 maj 2015

I hänryckningens tid...


...uppstod ljuv musik! Och då menar jag inte den där lilla bagatellen att Måns och hans lilla gulliga streckgubbe gick och vann hela Eurovision-klabbet, utan att mannens spelning på torget gick så bra. Trevlig publik! Och inte ett regnmoln så långt ögat kunde nå.


...såg jag tre sorters rosa blommor.


...kan man träffa på en björn.


...kan man träffa på en solkatt och en trädkramare trädpussare.


...flög en ensam gul ballong över det gröna gräset. Kanske ville den säga något, för den virvlade väldigt länge fram och tillbaka i den svaga vinden. Att festen är slut? Eller att den bara har börjat.

:)
/helena

lördag 23 maj 2015

Avsändare okänd 12


Hon skulle bara läsa serierna, men sidorna fastnade. De satt ihop, och plötsligt låg familjesidan uppslagen. Lite småläskigt att se sitt eget födelseår i en dödsannons. Rose Larsson. Hon läste utan att se vad det stod. Rose? Rose! De hade bott grannar när de var små. Stått och småfrusit utanför korvkiosken tillsammans, senare, som alltför tunnklädda fjortisar. De hade levt parallella liv ett tag. Sedan helt separata.
Rose hade visst flyttat till New York. Skrivit på något eget som aldrig gavs ut. Det var i alla fall vad hon hade hört, på omvägar. Översatt dussinromaner på dagarna. För överlevnads skull. Det var många år sedan hon hört något alls. Och nu var hon död. Bara så där. Eller inget händer väl bara så där, något måste förstås ha hänt. Snabbt ner till slutet av annonsen, förbi föräldrarnas namn. Och systerns. Ingen egen familj alltså. Den där självständigheten. Den satt kanske i, i hela livet? Hela halva livet. Det som hon fick.
De brukade äta middag i trädgården. Krusbär. Sura och omogna. Gröna blad och röda. Berberis. Häcken som stacks när man plockade bladen. De brukade tissla om allt. Och tassla bakom vinbärsbuskarna. Stoppa de små munnarna fulla av röda och svarta bär, kikna av skratt när Albinoni - den vita hunden - försökte fånga en fjäril med tänderna. Han haltade, hade inte en chans.
På vintern; isbanan i lekparken. Skridsko-slalom mellan tallarna. Rose var en känd isprinsessa. - Bara för att jag kan åka bakåt så här, visade hon. Själv var hon Larionov. Eller Fetisov. Eller vem som helst i klumpig hockeyhjälm. Och ganska nöjd med det.
Ingen hette Rose då. Utom Rose då. Alla hette Carina eller Marie eller Helena eller Ann-Sofie eller Camilla eller Susanna eller Ann-Charlotte eller nåt. Ingen hette Rose. Det var hennes mamma som ville ha en Rose. - En ros som aldrig vissnar, sa hon på ett sätt som fick ens eget namn att verka tråkigt, trist och fantasilöst. Fast alla andra. ALLA andra tyckte att Rose var ett jättetöntigt tantnamn. - Råååås, som de sa.
Pappan var bullrig och hette Rutger. Han verkade alltid ha bråttom, greppade något ur den gröna kylen, i förbifarten. - Hej med er flickor, grymtade han och pussade Rose på hjässan. - Min blomma, vi ses imorgon. Tidigt. Då blir det gröt! - Det blir det ju alltid, suckade Rose. Men det var ingen riktig suck. Inte en sådan som kommer ända ifrån magen.
Han jobbade svart, Rutger. Fast inte egentligen. Han jobbade på kvällen, på natten, på sjukhuset. De kallade det för att "jobba svart". För att det var sant att det var mörkt på natten. Svart. I alla fall på vintern. På sommaren var han ledig. Länge. Han målade då. Ställde upp sitt staffli mellan vinbär och krusbär och målade. Dem. Och Albinoni. Och hus. Och bilar. Och blommor. Och båtar som stod uppställda på någons garageuppfart. Små båtar alltså.
Rose, vad hände? Vart tog du vägen? Vem var du? Vem blev du? Det var omöjligt att inte ställa alla frågorna. Här. På rad. I köket. Nu. Och hon som bara skulle läsa Blondie.

:)
/helena

fredag 22 maj 2015

Loppisbjörnen sover...


...verkligen inte längre! För oj vad loppisar det anordnas nu! Som perenner poppar de upp ur vinterdvalan! Det går knappt att se något annat i tidningen än loppisnotiser. I garage. I lador. På landet. I stan. Överallt.

Min onsdagsfavorit i min egen morgontidning (Borås Tidning) har den ljuva rubriken; GAMMALDAGS KAFFEKALAS och låter så här:
"Fika och loppis: Bollebygds Hembygds- och fornminnesförening ordnar ett riktigt gammaldags kaffekalas med vita dukar, servitriser i vita förkläden, sju sorters kakor och mockatårta. Samtidigt är det loppis.
Bollebygds hembygdsgård söndag 24 maj kl 10-13."

Kan det bli bättre? Lyxig fika. Riktig fika. Och loppis. Mm, låter som ljuv loppismusik i mina öron. Tyvärr får jag nog inte möjlighet att åka dit, helgen är fylld med mycket annat. En del lustfyllt; mannen har en rolig utomhusspelning imorgon - håll tummarna att det inte regnar. Åtminstone inte i sidled... 

:)
/helena

ps Vad ska ni göra i helgen? Den lilla loppisbjörnen och jag önskar er som ska ut bland "de redan använda sakerna"; god loppisjakt! 

torsdag 21 maj 2015

Glädjen över en ledare


Nu ska det erkännas, jag tillhör den kategori människor som läser på toalet..., hm, låt oss säga i badrummet istället. I badrummet händer det att diverse tidskrifter får sin sista vila. Därifrån kommer de inte ut igen, så att säga. Därifrån är det ingen återvändo, det är bara ändstationen som väntar; soporna. Alla mina tidningar vandrar förstås inte den vägen, en del är oumbärliga och måste sparas. En del rivs det ut särskilt viktiga sidor ur, och intressanta artiklar. Och en hel del vackra bilder sparas förstås också. Men ibland kommer jag på försent, att det är något som borde sparats. Som det här numret av ANTIKVÄRLDEN (salig vare dess minne, snyft)

Skadan är redan skedd. Vattenskadan. En viktig tidning har hamnat i badrummet och måste nu obönhörligen sorteras bort, trots att jag egentligen skulle velat spara den. Med facit i/på hand hade jag velat spara den. Särskilt ledaren. Då kom jag på det! Jag kan ju spara den härinne, hos er! Åtminstone ledaren. Den är så bra - inget nytt under solen, förstås - men jag tycker om Erika Funkes formuleringar, och berättelsen om sakerna. Och det kreativa ögat. För visst är det så? Att man aldrig riktigt vet, ifrån början, vilka saker som kommer trivas ihop och inte?

"
Glädjen i ett durkslag
Man måste inte vara antikexpert för att kunna fynda på loppis. Det är ju ändå rätt sällan som signaturen på loppistavlan visar sig vara en äkta Strindberg. Eller som dekoren på porslinsfatet kan identifieras som kinesisk Qianlong. Värdet i ett äkta loppisfynd handlar rätt sällan om pengar, helt enkelt.
Desto oftare, däremot, kan ett kreativt öga hitta personliga saker som kan berika tillvaron till priset av en spottstyver. Det handlar om att se skönheten i det spruckna, att välja nostalgi före nytillverkat och att uppskatta den historia som alla återanvända föremål kan berätta, för den som orkar lyssna.
Jag vet inte om jag själv äger det där kreativa ögat. Men jag har turen att leva med en man som på något vis alltid nosar fram rätt saker på de mest oväntade ställen. Det sker knappast med min hjälp, man kan nog snarare säga att han lyckas fynda trots att jag är med. 
På loppisen mellan Bönhamn och Nordingrå, som även inrymmer ett bageri, står jag som ett frågetecken när han kommer släpande på ett knallgult durkslag i 60-talsplast, en skev gammal fiskerulle och en ful orange träklump. Jag kan visserligen inte klaga så mycket, eftersom allt tillsammans har kostat ungefär hälften av det jag nyss betalat för en påse bullar.
Mer förståelse har jag för den rara sockerburken från Rörstrand, med gula jugendslingor, som han inte kan slita sig från i en antikbod i Kalix. Men jag kan ändå inte låta bli att ifrågasätta priset, som är minst lika högt som på fina gatan i Stockholm. Varför köpa den just nu, just här, undrar jag otåligt, på väg ut till ungarna i bilen. 
Några veckor senare, när jag sitter i vår skärgårdsstuga, upptäcker jag plötsligt vad det var han menade. Durkslaget skiner som en sol på kroken under kökshyllan, och tar upp färgen i sockerburken som står ovanpå. Fiskerullen från 30-talet bildar en grupp ihop med två andra, jämnåriga rullar på fönsterbrädet, och den konstiga träklumpen, slutligen, visar sig vara en riktig stjärna: ett brandgult flöte, nyttjat vid norrländskt laxfiske, som lyser likt ett konstverk mot den ljusa pärlsponten. Hur kunde jag ens tänka tanken att de där föremålen var onödiga?

..."
/av Erika Funke, dåvarande Chefredaktör för den numera inslumrade tidskriften ANTIKVÄRLDEN
ur ledaren i nummer 7, 2010.


:)
/helena

ps Tur att favoriten Hem & Antik finns kvar! Den brukar, förutom den mycket bläddervänliga pappersvarianten, ha en bra blandning av reportage, fakta och tävlingar på sin webb-sida. Och en webb-shop fylld av gammaldags godingar. Antik & Auktion har jag inte läst så flitigt hittills, men ska definitivt bättra mig där. Ibland går jag in på deras webb-sida och tar del av allehanda "nytt" som händer ute i den stora antikvärlden. Där, på webben, kan man också passa på att läsa deras sköna blandning av bloggar. Bloggare som håller de nötta, använda och antika tingen högt.

tisdag 19 maj 2015

Fotoutmaning. Igen.


Jag fotoutmanade mig själv. Igen. Denna gången med minst lika svåra förutsättningar som förra gången: - Hitta något intressant och spännande på vägen mellan hemmet och ICA. Vi behövde en del varor som de inte har i den närmaste stormarknaden - som tur var. Annars hade jag nog inte hittat något alls som kunde kvala in under de utmanande orden "spännande" och "intressant". Jag började vid det gulliga planket. Planket i sig är kanske inte så gulligt, men gluggarna i det. Ser ni dem?


Som två, små fyrkantiga ögon. Här fick jag knäböja rejält, för de sitter på låg höjd - gluggarna. Lagom för de små. Det ligger ett daghem därinne, eller om det är en förskola. Träplankorna utgör ett nödvändigt skydd mot de trafikerade vägarna strax utanför. Med ett snett leende brukar jag undra vad det är meningen att de ska titta ut på egentligen. På bilarna? Den tråkiga affären? Återvinningsstationen?!? Fast det är ju som bekant bara fantasin som sätter gränser, så säkert ser de något intressant när de tittar ut, mellan alla de små fingeravtrycken. Gulligt, gulligt, gulligt!


Efter det gulliga planket blev det svårare. Jag fick vända mig till en gammal vän: konstig konst i motljus. Funkar alltid. Eller? Vet inte vad den här heter - heller - faktiskt. Men det skulle förvåna mig om det fanns en enda människa på hela området som kallar den för något annat än "ostskivan". Nu behövs det bara en gigantisk brödskiva också. Från en klassisk Skogaholmslimpa kanske?


En retrovacker fasad, kan det vara något? Gillar färgkombon. Och geometrin. Men det var meningen att portnumret skulle komma med också. Vet inte vart det tog vägen? Elva. Med sådana där snygga ettor som ser ut som två små L, på precis lagom avstånd från varandra.


Sedan hamnade jag i tidsnöd. Och motivnöd. Det skulle ju handlas också. Kvickt rafsa ner kyckling och ägg och en chokladbit och ett par andra livsnödvändigheter. Så, vad göra? Springa in i det färgsprakande växthuset en snabbis och fånga en penselpelargon och två damer som bara låtsades att de var gamla. Men lite snygga var de allt. Fast knappast intressanta. Eller spännande.

Betyg på fotoutmaning 2? Godkänt. Knappt godkänt. Det var förstås planket som gjorde att jag inte körde helt här.

:)
/helena

ps Nästa gång, då. DÅ ska jag banne mig ha MVG. Det lovar jag mig själv. Heligt och dyrt.

måndag 18 maj 2015

E som i Ben E. King


Det var några veckor sedan han försvann nu - mannen som sjöng min favoritsång i mer än 50 år. Ben E. King for vidare från detta jordeliv den 30:e april i år och jag vill hylla honom genom att berätta om hemläxan som jag gav mannen (min alltså). Eller snarare "bortaläxan". För jag bad honom spela Stand by me för alla sin elever, alla sina klasser, den veckan. Veckan strax efter att Ben E. flög vidare. Och så tyckte jag att han kunde berätta lite om honom också. Bara nämna något litet. Så jag skickade med lite snuttifierad kunskap som jag snappat upp från Text-TV:

Mr King slog igenom som soloartist i början av sextiotalet. Hans första hit var balladen Spanish Harlem. Sedan kom Stand by me och slog knock på en hel värld. Jag menar, jag är ju inte direkt ensam om att tycka om de där raderna som besvärjer rädslan så ohotat vackert. Smäktande, med sitt inslag av stråkar.

Så, nu tycker jag att vi lyssnar - en gång till - på den fjärde mest spelade låten under hela 1900-talet. Fast den här gången i John Lennons version. Videon är så söt. John är så söt. Och Yoko är sötast. Med det långa, svarta håret fladdrande i vinden.

:)
/helena

ps Givetvis är det alltid någon som frågar något mer. Frågar saker som: - Vilken är den mest spelade låten då? Eller: - Vad betyder E:et? För så är det med snuttifierad kunskap. Den är just det; en liten, liten snutt kunskap. Och ingen snutt i hela vida världen skulle kunna summera en människas liv. Inte på några få rader. Men E:et, det vet jag i alla fall vad det står för: Earl. I alla fall enligt Wiki.

lördag 16 maj 2015

Vinranka odlad i Gefle


I ärlighetens namn har jag nog aldrig tyckt att de varit så speciella. Vilket kan verka konstigt, med tanke på att jag älskar allt vad slingrande, blommande, böljande jugend heter. För den böljar ju lite, och slingrar sig så rart runt sitt porslinsföremål - vinrankan.


Kanske beror det på att ögat hunnit se sig något mätt genom åren. För den står väldigt ofta där, på ett bord på auktionen. Det är lätt att konstatera, att otaliga har ätit sin middag och druckit sitt kaffe på/ur Arthur Percys Vinranka. Ofta är det x-antal delar med den röda eller svarta dekoren som står så ivrigt och väntar på att en ny, hungrig ägare ska ropa in dem. Den gröna har jag inte sett lika ofta.

Den blåa färgen är så djup och lysande. Koboltblå-aktig. Flyter ut över sina bräddar och in i det vita på ett slående vackert sätt. Tycker jag. Det var lite som om jag såg det för första gången, hur vacker den verkligen är, när jag upptäckte den på välgörenhetsloppisen förra veckan. Där hade den hamnat ihop med ett gäng engelska tallrikar. Stod liksom där och tronade, på toppen av tallriksberget. Den lilla kannan. Eller snipan. Plötsligt kände jag att jag inte kunde leva utan den! Formen är bara så formidabel! Kurvig! Och dekoren så slingrande snurrigt snygg! Another match made in heaven, helt enkelt. Helt enkelt oemotståndlig! Min fina gräddkanna. Från Gefle porslinsfabrik.

:)
/helena